Är jag för "hård" mot min 10-åring?

Grejen är att du blir sur på henne för att det kostar pengar och blir problem för dig själv. Tänk såhär:

1. Det var inte med flit.
2. Hon är redan ledsen.

Okej, då kan du sluta gnälla. Räkna kallt med att fyra-fem nycklar och två-tre mobiler kommer att försvinna mellan 12 och 18 års ålder.

Sen börjar du upprepa saker. Hjälp henne med en liten rutin. Varje gång ni byter miljö så gör ni (du också) en liten kontroll. Nyckel, plånbok, mobil. Den rutinen sätter sig snabbt och hon får med sig den till omklädningsrum, kapprum etc.         

Ja jag tänkte inte på det. Naturligtvis bygger man en träningsanläggning, komplett med skola, bussar och idrottsanläggningar. Där tränar man sedan dagligen i ett par år med mobiltelefonatrapper och fejknycklar. Sen kan man låta dem få riktiga nycklar och mobiltelefoner i verkligheten!

Nycklar och mobiltelefoner kan alltså försvinna. Som förälder kan man alltså räkna med att det händer. Det är charmigt att tro att man kan få ett barn att förstå vad en mobiltelefon är värd och samtidigt dölja att pengarna som barnet betalar för att ersätta den kommer från en själv...

Det räcker med att man blir grinig när det händer. Dom fattar ju att man inte är nöjd. Dessutom mer i linje med allt annat som skall läras in, hur lärde dina föräldrar dig värdet av att komma i tid? Slog dom ihop snittlönerna och delade med minuter? "Nu kom du 1,6 veckopeng sent lilla adiscobloodbath!"  

TS, Lyssna bara på mitt råd.

Du vill att hon skall ha mobiltelefon, du vill att hon skall ha nyckel. Ditt ansvar alltså, inget snack.  Räkna med att hon kommer misslyckas ibland. Är det inte vär risken (pengarna) måste du hitta en annan lösning som inte bygger på att hon skall ha nycklar eller telefon. När hon misslyckas, visa ditt missnöje, men gör ingen långdragen stor grej av det. Börja med rutinmässig kontroll av prylar i alla sammanhang där det är lämpligt. Säg meningen "Har vi med oss allt?" ofta.

 

Okej, men dina föräldrar hade säkert räknat med att det kunde försvinna en eller annan nyckel eller mobiltelefon. Eller att du möjligen skulle komma sent nån gång. Dom räknade med det, insåg att det inte skulle knäcka familjen ekonomiskt och att det var värt risken. Att du sedan gick ut i världen med fullt grepp om sakers värde, ett armbandsur och aldrig någonsin råkade misslyckas, det är ju bara en bonus.

Vi pratar om en flicka på 10 år. Hon har antagligen ingen inkomst. Det enda sättet för henne att betala är genom att inte få. Ett låsbyte, säg en tusenlapp, är väl c:a tio månaders månadspeng. Du tycker med andra ord att den här nyckelincidenten skall vara kännbar för flickstackaren i januari nästa år! 

 

Nej det behöver man inte. Att fullfölja saker man sagt men ångrat är skitdåligt. Tror man att man kan förklara för ett barn vad ett låsbyte egentligen innebär, ekonomin bakom och det praktiska arbetet kan man säkert säga: "Jag sa så här, men det var bara för att jag var upprörd och inte tänkte klart, Jag har ångrat mig".

Jag läste precis en artikel på nätet. Jag förstår hur du tänker nu:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kvadrat
 

Barnuppfostran = att bestraffa oskyldiga misstag stenhårt enligt rent ekonomiska principer?

 

Man kan starkt ifrågasätta din egen vilja att ta ansvar faktiskt. Du är beredd att sätta någonting som du tillskriver ett högt värde i händerna på ett barn. I samma stund gör du barnet fullständigt ansvarigt för risken till förlust. Vart tog ditt eget ansvar vägen?

Funderar man på saken blir din öga-för-öga-princip riktigt otäck.