Jag tycker den där rättegångsstilen är rätt vidrig. Att man visar sin besvikelse är ofta en tillräcklig bestraffning. Nu har jag läst om förmildrande diagnoser, daltande och dagsböter här, att barn skall lära sig ta ansvar genom att ta ansvar på vuxnas villkor. Snacka om att ge upp. Offra lite tid på barnen istället. Visa hur man gör, hur man organiserar sig och skapar struktur. Dagsböter. Wow. Har hon rätt till ett ombud vid förhandlingarna också?
Idag 11:05. Jag uppfostrar mina barn för att dom skall bli starka, självsäkra och ansvarsfulla. Jag gör inte det genom långdragna bötesprocesser, nej - men jag daltar inte. Antagligen lär jag mina barn mer om disciplin än många andra. Men att bygga kräver tålamod och förmågan att hitta positiva saker att förstärka. Inte sabba sparande t.ex. Helt vrickat. Sparande skall man premiera.
Inlägget 11:05 besvarar frågan. Skapa rätt rutiner. Inte mer än så. Varje gång man byter miljö kollar man, och ser till att hon också gör det, fast man är med: Har jag allting? Nycklar, mobil, plånbok. Bara att nöta.
Du slår bergis dina barn varje dag!
Ungar misslyckas hela tiden. Det är bara att vara hård. Nöta på. Dom där grejen hamnar i ryggmärgen efter ett par år. Man kan se hur dom kollar sin bag en extra gång innan träningen eller att alla läxböcker är med. Då vet man att det börjar sitta.
Alla skäms ibland. Det får man lära sig hantera. Det går inte att gottgöra allt. Man drar ett streck och går vidare.
Knytt efter 30:onde helgen där alla barn får godis utom Lisa: "Men Lisa, inte vara ledsen nu, var glaaad att mamma låter dig slippa skammen av att du slarvade bort en Nyckel förra året! Du gottgör, lilla gumman!"
Tror det är såhär enkelt: vill man att barn skall ha en större vilja att lyckas än rädsla för att misslyckas - då skall man inte bestraffa misslyckanden utan premiera framgång.