Hej jag undrar hur ni ser på en sån här situation. min partner har varit "nästan" otrogen. alltså haft möten, pratat extremt mkt med en arbetskollega men "fick kalla fötter" o gjorde inget fysiskt fast de tänkt. jag mår väldigt dåligt av detta för jag tycker det är otrohet ändå?? kan man få tillbaka tillit?
Egentligen kanske det är föreställningen om oändlig trohet som ställer till problem för många i sina relationer.
Tror att om fler ömsesidigt öppnade upp sina relationer så skulle det just stärka mångas band på ett oanat sätt. Prata med andra ses oftast som harmlöst men så fort fysisk berörning kommer med så blir det färgat av svek och äckel. Men varför egentligen?
Vad skönt det är med semester ibland, se något nytt, äta något annat, men det är ännu härligare att komma hem igen och se pilen utanför fönstret med nya ögon. Skulle det inte också kunna vara lite så med relationer och att träffa andra?
Det finns ingen garanti att nästa partner inte skulle vara (nästan) otrogen. Att din man gjorde slut innan de hann löpa linan ut tolkar jag som positivt även om du har skäl vara ledsen och besviken över det som hände.
Men det är bara du som kan bestämma om du kan leva med det han gjort och honom.
Jag har nog själv med åren fått en mindre svartvit syn på livet och relationer. Att fela är mänskligt men du beslutar om det också är förlåtligt.
Allt gott!
Min sambo och jag har varit ett par i snart 11 år. Nu dricker min sambo väldigt sällan, men, när han gör det så blir han otroligt jobbig. Har hänt vid ett par tillfällen att han blir överjobbig och lixom flirtar med mina vänner, han tom flirtade med min dotters kompis en gång. En annan gång var vi på tysklandsbåten, och han stirrade på en tjej hela kvällen där vi satt, jättekul...
Han minns inget efteråt... Så otroligt pinsamt för min dotter, hennes kompis OCH MEJ!!! Nu har det inte hänt på länge, men jag har nästan haft planer på att gå på krogen o planera in att en tjej stöter på honom o sen se vart det leder... Som sagt, jag har haft tankar på det, jag har inte gjort det.
Faktiskt bara för att se hur lättförförd han är...Det är endå något som gnager i mej. Känns inte riktigt 100 på att det är mej han vill ha. Jag sa en gång i tiden att jag aldrig kommer lämna honom,,,,
Hej trådstartaren,
Ja min vän - det är möjligt att vi är i en liknande situation, men att jag tyvärr fått se lite mer av "resan". Det har också slagit mig att inställningen att vi hoppas och tror på den eviga troheten och allt som tyder på att vi inte är "den enda" blir hotfullt och ångestfyllt, blir som ett hot i sig. Människor råkar ju ut för alla möjliga påfrestningar o personliga kriser under en livstid, och det kan hända att det är naivt att tro att just äktenskapet ska vara ett helt orubbligt kitt i allt detta.
Jag ljög för mig själv in i absurdum och levde i en märklig tro på att jag var 110% säker på att så långt som till att min man skulle ha sex med någon annan, det var helt surrealistiskt och otänkbart. Så illa skulle han aldrig göra vår familj. Det var heller inte syftet "att skada", och det är där lögnerna och hemlighetsmakeri kom in i bilden. Jag skulle aldrig ha fått veta - om inte en svartsjuk galen man, till slut fick nog och berättade på ett rätt brutalt vis för mig vad som pågick. Min man var extremt ångerfull och jag fick sådan ångest att jag knappt ville leva (vilket säger lite om vilka förväntningar jag hade på honom...). Har inte sådana tankar längre, men det är en tung sak att ha med sig i äktenskaper och har förändrat min syn på min egen trohet och pålitlighet i förhållande till honom (varför ska jag vara så duktig när han varit så dum mot mig och skadat mig så fruktansvärt maler tankarna, när jag någon gång själv är lite intresserad av någon man...) Förvånad över mig själv att jag har fått så låg moral av hans dumma tilltag, men så är det.
Tror det är viktigt att försöka förstå sig själv och vandra, sträva efter öppenhet och rak kommunikation - även när det blir jobbigt. Särskilt när det blir jobbigt.
Först och främst så tror jag det är mer intressant att söka/jaga sanningen om vad som gör att människor väljer att vara trogna. Det är ju så lätt att det blir slentrian, att man tröttnar på varandra, stress, vardag och depressioner mm. Så lätt att bli lockad, attraherad av någon annan - ett nytt, annat, bättre liv.. en framtid som inte är lika grå, trist och tråkig som nuet. En partner som är spännande, romantisk, som inte håller på med [valfria små irritationsmoment]...
- Detta råkar troligen nästan alla ut för, men alla väljer inte att vara otrogna eller ens lämna relationen..
Varför!?
Vad är det som gör att de stannar och skapar ett gott liv tillsammans? Varför och hur gör man för att återskapa (en viss) romantik, bekämpa slentrian och små irritationer..?
Jag är själv i ett liknande läge som dig TS och vet inte var allt slutar men jag fastnade på något som vår familjeterapeut sa till min partner som varit "nästan-otrogen" (för mig är det ingen skillnad, det var lögnerna och sveket, illojaliteten som var värst. Lite sex hade inte gjort någon större skillnad);
Terapeuten försökte få min partner att själv beskriva/berätta och förstå vad som hände.. Varför?
Min partner kunde inte direkt förklara utan konstaterade egentligen att "det bara hände"..
Terapeuten sa då;
- Om du inte vet varför, och det "bara hände".. hur kan du då vara säker på att det inte "bara händer" en gång till...?
Detta är tänkvärt tycker jag, man måste hitta orsakerna, förstå och göra något åt detta problem - annars kommer man inte att kunna hitta tillbaka till varandra.
Håller med fullständigt, det var inte sexet och "snusket" i otroheten som sårar, det var alla lögner och det grova sveket, ur min synvinkel sett. Att hon, den andra, dessutom tillåtits i ett tidigt skede att visas runt i ett av mina hem, som en "intressant vän" (inget sex då tack o lov). Det är problemet. Det är helt sant att man måste förstå varför. Min man har svåra problem med sig själv och sin självkänsla, han har själv beskrivit det och hur han valde mellan svart depression och självhat och en upplyftande kick som blev beroendeframkallande, men inte ledde ngn vart. Han avslutade den innan den blev upptäckt och avslöjad av den andras man.
tack för svar ni som är i liknande situationer. ja det är inte kul alls... håller med om att det skulle nog inte vart nåt värre om de haft sex, det är ju att de planerade det och att han blev intresserad av nån annan då han sa att jag var hans allt som gör så¨ont. hur ska man också veta varför han inte gick hela vägen, var det yankar på mig eller var det för han själv inte skulle råka illa ut? hur ska man veta? hur ska man va säker på att de inte har lite kontakt fortf?
Människor förändras....! Relationer förändras. Min man sa under ett av våra samtal efter otroheten, att det fanns en tid då detta skulle ha varit helt omöjligt att göra för mig, jag hade bara ögon för dig. Vi vet båda, att vi haft många yttre påfrestningar på vår familj och att han inte är en stress-tålig person, ingen ursäkt men en förklaring till att han inte tänker som förr och gjorde vad han gjorde. Relationen är som sagt inte bra och det var en tid innan otroheten som det inte var det heller, jag tror att det är därför jag tittar mycket på andra män nu. En del av mig vill börja något nytt, men lika stor del av mig vill vänta och se om detta kan läka och senare bli till en annan bättre relation, med de erfarenheter och sår vi har med oss. Vi har mycket som vi byggt upp och en skilsmässa skulle bli förtvivlat jobbigt, det spärrar också att vi separerar och lämnar vad vi hade.
Vi vill ha tillbaka det vi hade. Det är vad vi vill, men vägen ser oändligt lång ut just nu.