Är ettåringar i trotsåldern?

Jag gillar inte att kalla det för trots öht. Barnen håller på att bygga upp sig själva, bli egna individer. En vuxen som har egna åsikter är också i trotsåldern eller?

En tre-åring har all rätt i världen att ha sin egna åsikt. Tycker hen att det visst är lämpligt att äta glass istället för mat så får hen tycka det. Varför är det trots? Kallar man det för trots så tar man bort barnets rätt till egna åsikter. Sedan att man måste bestämma åt barnet är en sak vi föräldrar måste göra.

Lövet2: Jag ser det ändå inte som att trotsåldern finns. Att en tre-åring sätter sig på tvären är på grund av att hen testar vad som fungerar eller inte (får jag den här saken om jag skriker? Blir mamma arg om jag gör så här? Hur reagerar pappa om jag kastar den här saken?) - i kombination med att hen inte kan kontrollera sina känslor.

När ett barn inte kan kontrollera sig och gör som hen vill oavsett vad andra tycker - då är det trotsåldern. Gör en vuxen exakt samma sak har den vuxna isf hamnat i trotsåldern? Nej, den vuxna har problem med att hantera sina känslor och är på dåligt humör.

Men barn får inte vara förbannade, arga, jobbiga, tycka vad de vill och agera på deras impulser. Då är de trotsiga.

Min 2-åring har den senaste veckan bråkat för minsta lilla. Vad vi än gör är det fel. Jag välkomnar det! Äntligen börjar hon stå på egna ben och få en egen vilja, egna åsikter och hon har startat en livslång träning med att hantera sitt känsloliv. Jag ser det inte som att hon har hamnat i trotsåldern, trots att flera redan har sagt det till mig.

Omorfia: Jo, jag tycker att "trotsåldern" är ett fult ord. Jag tycker "trots" är ett fult och negativt laddat ord. Ett barn som utvecklas trotsar, det är ett fult påstående för mig.

Millicent: Du förklarar på sätt och vis det jag tycker.

Min dotter har som sagt enligt vissa hamnat i trotsåldern. Då behöver man tydligen inte arbeta med barnet utan hennes beteende avfärdas med ett "trotsåldern hehe". Om hon "trotsar" om något vid tre tillfällen och vid ett fjärde tillfälle blir arg/ledsen så handlar även det tillfället om trots. Men vid det fjärde tillfället var hon arg för att hon var törstig men inte kunde göra sig förstådd. Ingen förstod att hon ville ha vatten och hon blev redigt förbannad, men det var ju trotsålderns fel såklart.

Jag tycker man alldeles för lätt avfärdar barnet genom att stämpla beteendet och humöret som trots. Jag uppfostrar mina barn som så att varje gång det blir en konflikt försöker vi lösa den tillsammans. Handlar det då om att barnet är anti alltihop oavsett vad, då försöker jag prata med barnet och förklara att jag inte kan hjälpa hen och varför- samtidigt som jag gör det mycket klart att man får vara arg (men inte göra dumma saker för det).

Jag tror inte på att det finns någon trotsålder öht. Ett småbarn trotsar inte. Det finns enda unika situationer med unika individer.