Kräver jag för mycket?

Hej!

jag tror att ni båda i grund och botten älskar varandra. De starka och smärtsamma känslor och reaktioner ni har i denna situation tyder på det. Ni har båda en tendens att stänga av eller försöka avsluta relationen när det blir för svårt. Han säger att han behöver hitta sig själv och jag tror att du måste låta honom göra det och inte pressa honom. Det betyder inte att det inte finns någon chans för er relation, tvärtom. Han kan vara rädd att gå in i er relation igen för att inte utsätta sig för risken för en ny separation. När du tidigare hotade med att göra slut tror jag det berodde på att du ville ha förändringar i er relation men att du inte nådde fram till honom eller att ni inte lyckades med det. Det finns chanser att rädda er relation och det är bättre att ni träffas än att ni inte träffas men ni behöver ta det lugnt och visa varandra förståelse. Att skapa förändringar i er relation kan vara nödvändigt men det är mer ett arbete på sikt. Försök att ha tålamod och tillförsikt. Detta är svårt för er båda.
Hälsninga
Gerd  

Hej!
Jag vet inte hur jag ska göra.
Innan du svarade sist hade jag precis sagt åt honom att vill han inte ha ett förhållande så bryter vi.
Inte för jag tror att han är med någon annan eller så.
Men han smyger som med att vi träffas för annat än barnen, för hans familj. Det känns ju inte så roligt.

Jag tycker att det har gått så lång tid. Älskar han mig borde han väl ta chansen eller?
Han säger att han har förklarat, och tycker att han kan göra så här.
Han har haft sitt sista besök hos kuratorn nu. 
Så då måste han väl kunna ta tag i det här även om han inte mår bra. 
Kan man älska någon fast ändå välja som han gör?
Det kan väl inte vara att älska någon fullt ut?

Jag känner att jag inte kan ha nått mitt emellan förhållande och inte.
Men tror du att det verkligen finns någon chans att han vill nått mer sedan?

Igår sa jag att jag var arg på honom, för hans val.  När han säger att han visst tycker om mig men ändå väljer detta. Men då sa han igen när han blev arg, att vi passar ju inte ihop. 
Det gör ont att höra från någon som säger sig tycka om en.

Varför säger man som honom? 
Tack för att ni svarar!

 

Hej!

Ni kanske redan har pratat väldigt mycket men det är viktigt att ni försöker förstå varandra så mycket som möjligt.  Han behöver kunna förklara för dig hur det hänger ihop för honom, att han tycker om dig fast han inte vill att ni lever ihop, vad han tror behövs för att våga satsa på er igen. Du lämnas med så många frågetecken. Kanske kan familjerådgivning vara en idé för att klargöra situationen och framtiden. Det är viktigt att ni är överens om vad ni skall göra om det handlar om er relation och eventuell reparation. Om han vill se tiden an och träffas lite så måste du tycka att det är OK. Om du ställer upp på någonting du inte vill kommer det inte att bli bra för dig. Men ibland är det så att man kan stå ut med en jobbig period om man bedömer att det är det enda sättet för att få det bra senare.
Hälsningar

Gerd   

Hej!
Ja men problemet är att jag inte förstår honom. Älskar man någon vill man väl vara med den eller kan det finnas nått alternativ?
Han säger att han mått dåligt i förhållandet och i sig själv men sakta börja komma tillbaka. Men är rädd, pga hur han mådde förut.
Han vill må bättre först innan nått annat. Men då kan väl inte kärleken till mig vara stark? För då vill man väl stå tillsammans som ett par och med sina barn som en familj.
Han vill ju inte gå på familjerådgivning nu heller för än han ev mår bättre. Han har pratat sista gången med sin kurator. 
Kan det verkligen finnas starka känslor från hans sida när han inte satsar?
Han verkar ju tro på det själv. Men för mig låter det helkonstigt. Jag har aldrig tvivlat på honom när vi var ihop. Men det har nog gnagt i bakhuvudet att han aldrig friat. Så på sätt och vis så har jag tvivlat. Och han har sagt när det kommit på tal
-att vi kan väl inte gifta oss som du håller på!
Men jag tyckte jag stod där med mat och allt, när han kom hem efter veckan när han jobbat borta. Han var mest bara irriterad.
Det har gått snart 8 månader.
Jag börjar känna mig så bitter, att jag förlorar tid som kunde varit bra. Och tid med barnen som familj.
Jag tycker att han är egoistisk.
Och hur ska man ev kunna lita på kärlek från honom sedan. Nu när han inte velat ha mig nära och som stöd. Men ändå ringt mig när han behövt prata.
Eller är det inte kärlek från honom som han tror, utan bara att han behöver mig för att jag älskar honom?
Kanske det tyvärr bara är det?