Hur botar man hemlängtan alternativt ändrar makens åsikt...?

Kan ni inte ha en sommarstuga där ett tag och se hur det känns att bo där ett par veckor under sommaren. Kanske känns det riktigt bra eller så minns du varför du drog därifrån. Hur som helst så får ni ett "hem" där också så att dina barn kan leka med sina kusiner men ni har fortfarande kvar ert liv här i Stockholm. 

 

Ska ner nästa vecka och hälsa på familj. Får se hur det känns då... Sen blir det säkert en sväng i sommar också, men nån sommarstuga har vi inte råd med, blir till att bo hos föräldrarna. :)

Men har någon tips på frågor man kan ställa sig själv för att ta reda på vad man helst vill? Eller ska man göra en lista med för och nackdelar? Just nu känns det som att hjärtat står mot hjärnan i kamp om vad jag känner....

Känslan i magen är så stark, men förnuftet säger att det bara är en känsla. Saknad och längtan får man väl acceptera, det kommer man ju alltid känna när man bor långt från sin familj. Försöker resonera med mina känslor....   

*förvirrad*    

Dessutom spelar det ingen roll vad jag känner, när maken absolut inte vill flytta. Så det är ju inte ens nåt att fundera på.... Suck. Det finns egentligen inget val att ta ställning till, måste bara försöka hitta ett sätt att förhålla mig till mina känslor. Dumma dumma magkänsla! Varför kan jag inte bara vara nöjd där jag är?

Testar att puffa för att se om någon mer har nåt tips.. Eller känner igen sig.

O jaaaaa, jag känner igen mig. Maken tycker till o med att det är jobbigt att resa till mitt föräldrahem, medan jag har den där längtan just som du beskriver. Egentligen är det ju fint att man känner den där längtan, det visar ju att man har starka rötter, vilket jag tror är något positivt, och det är ju naturliget att du vill dela ditt barn med din ursprungsfamilj! Min man som har väldigt dåliga, eller obefintliga, relationer till sin familj o släkt har väldigt svårt att förstå min hemlängtan och kan bli nästan arg på mig när jag uttrycker den. Som om det skulle betyda att han och vårt liv här där vi bor inte är tillräckliga, men det handlar ju inte om det...
Har egentligen inga råd att ge, jag funderar själv en hel del på frågan. Jag försöker i alla fall hålla tät kontakt per telefon och bjuder gärna hit mina syskon o föräldrar på besök, men det är klart att det inte blir så ofta och det är ju inte alls samma sak.
Jag är ännu hemma med vår 2-åring i ett år och försöker under den tiden resa till mina föräldrar med jämna mellanrum. Vågar knappt tänka på hur det blir sedan när man börjar jobba...Resan är så pass lång o ansträngande att man inte gärna far över en helg så där bara.Skulle så gärna unna min dotter en nära och trygg relation med mina syskon o föräldrar, särskilt eftersom vi inte har några farföräldrar och inte heller annars så mycket kontakt med hans släkt.
Hoppas ni lyckas hitta någon lösning, tror den där känslan är ganska vanlig. Försök också fundera på vad som kan skapa samma hemkänsla hos dig i Stockholm.
Kram!