Min man är inte kär i mig längre - efter 20 år

Problemet är väl att vi aldrig spenderar tid tillsammans bara han och jag. VI jobbar väldigt mycket + att vi har 3 barn så det blir inte så mycket tid över.
Nu vill jag att vi ändrar på våra vanor och försöker bara umgås lite - sitta och prata på kvällarna istället för att bara sitta på 2 olika håll utan kommunikation. Men det är svårt att bryta vanor och jag tivlar om han egentligen vill fixa detta.
Till saken hör att jag blir väldigt deppig emellanåt och då blir det ju inte så muntert. Man skulle behöva göra något roligt tillsammans men det är svårt.
Jag har beskrivit flera gånger att jag behöver mer närhet nu men han vågar nog inte ta kontakt för han vill inte ge sken över att allt är bra när det inte är det i hans huvud. Det verkar som det har låst sig och vi kommer inte igång igen.
Sex existerar inte om jag inte propsar på det och det tar mycket energi att tigga om kärlek när den inte är besvarad.

Problemet är nog att jag inte visat honom att jag älskar honom och han behöver det. Jag är ingen person som har lätt för att krama och pussa osv. och vardagen med alla sina bestyr kom ivägen. VI glömde bort varandra. Vi var bara föräldrar och inte älskande längre.
Eftersom jag har svårt för att visa känslor med kramar och pussar så blev det väldigt viktigt för mig med sex. När vi har sex så känner jag mig bekräftad och han känner sig älskad (tror jag). När sexet försvann (vilket det gjorde successivt ) så fanns det inget kvar och det blev helt tomt på kärlek.  Våra barn är 10, 7 och 7 och vårt sexliv var väldigt bra innan barnen kom. Efter barnen blev det mindre och mindre och tillslut fanns det nästan inget kvar - det senaste året har vi kanske haft sex 3 gånger.

Det är sant att jag bara kan ändra på mig själv och det är väl det jag får göra även om det känns svårt nu när man är sårad. Jag måste tänkta positivt och försöka hitta något att känna mig lycklig och glad över så att jag inte gråter hela tiden.

Vi har problem med kommunikationen då min man har väldigt svårt att uttrycka sina känslor. Han säger bara att han inte vet vad han vill (dvs om han vill skiljas eller ej). Han vet inte om han är kär i mig längre. Jag har försökt att pressa honom med vad det är han inte gillar hos mig eller vad han tror är grunden till varför han känner som han känner men han kan inte utveckla det. Jag får inga svar. Jag tror på kommunikation och att försöka hitta en lösning den vägen men han kan inte säga vad det är som är fel och därmed kommer vi ingen stans. Jag tror att han bygger det bara på en känsla som han inte kan sätta ord på.

Har har inte sagt att han inte vill utan han har gått med på att fortsätta med familjeterapin men jag har känslan att han inte vill 100%. Det är väldigt svårt att få kläm på vad han vill och inte vill. Jag tror att han vill ut men att han har dåligt samvete gentemot barnen och därför inte vågar säga det. Han är själv skiljsmassobarn och mådde väldigt dåligt av det när han växte upp.

Jag vet inte hur jag ska orka med det här. Det blir bara värre. Igår var vi i relationsterapi igen och där får jag alltid reda på saker som han inte vågar berätta hemma. Han vill skiljas, har inga känslor kvar för mig alls, vårt samliv har aldrig varit bra etc. Vi är för olika - har inga gemensamma intressen...Man får en rejäl smäll på käften varje gång man går dit!
Efter samtalet så frågade jag honom varför det var så. Det är jag i alla år som har fått dra ur honom hur han känner. Han har jättesvårt att konfrontera problem och sopar hela tiden under mattan. Konfikträdd är bara förnamnet.
Om vi börjat i terapi kanske förra året hade vi kanske kunnat rädda vårt äkteskap - nu är jag rädd att det kan vara försent.
Kanske ni undrar varför jag vill vara kvar hos honom men det är han som jag har valt som livspartner och den man som jag har valt att dela mitt liv med. Livet går upp och ner och jag älskar honom fortfarande - tyvärr.
Jag mår väldigt dåligt just nu - har en tung klump i magen hela tiden - ingen aptit och har svårt att sova. Svårt att arbeta och fungera över huvud taget. Det känns som att hela mitt liv - min trygghet - att vara del av någon - älskad - det som jag har varit en del av de senaste 20 åren - nu bara vittrar bort och jag vet inte hur jag ska orka mer. Dessutom ska jag ju inte visa något inför barnen.

Nu ska jag försöka vara positiv! Jag vill ju ha min man tillbaka och vem vill vara med ngn som grina och ältar hela tiden.
Jag vill göra en lista med saker som gör mig till en mer attraktiv person som han inte vill lämna. (Om han gör det ändå är det bara hans förlust - eller hur?)

Själv kan jag komma på 
* tänka positiva tankar
* planera roliga saker ihop som en familj
* planera roliga saker ihop som man&fru
* rensa garderoben och köp nya underkläder
* gå och klippa mig
* ut och jogga

Har ni några förslag?