Min man är inte kär i mig längre - efter 20 år

Ni kanske är i nöden nu, lusten är kärleken nöden avsaknad av det. Ibland kan kärleken väckas till liv igen genom att man umgås, man tappar bort lätt varandra i livet med barn och arbete och alla måsten, sist blir personen som man har tänkt dela hela sitt liv med men om man tittar noga så hur mycket delar man med denne mitt i vardagens sysslor?

Någon sa till mig innan jag gifte mig; "the key to a successful marriage is to never fall out of love at the same time".

Jag förstår att det är tungt att vara den som fortfarande älskar, men om du älskar för er båda just nu kan det finnas hopp för er i framtiden. 

hur mycket egentid har ni som par?
vad gör ni ihop bara du & han som ni tycker är kul?
kan vara lätt att tappa bort varandra efter så många år....
kommunikation är det viktigaste iallafall för oss ( vi har varit ihop i 22 år)
  

Problemet är väl att vi aldrig spenderar tid tillsammans bara han och jag. VI jobbar väldigt mycket + att vi har 3 barn så det blir inte så mycket tid över.
Nu vill jag att vi ändrar på våra vanor och försöker bara umgås lite - sitta och prata på kvällarna istället för att bara sitta på 2 olika håll utan kommunikation. Men det är svårt att bryta vanor och jag tivlar om han egentligen vill fixa detta.
Till saken hör att jag blir väldigt deppig emellanåt och då blir det ju inte så muntert. Man skulle behöva göra något roligt tillsammans men det är svårt.
Jag har beskrivit flera gånger att jag behöver mer närhet nu men han vågar nog inte ta kontakt för han vill inte ge sken över att allt är bra när det inte är det i hans huvud. Det verkar som det har låst sig och vi kommer inte igång igen.
Sex existerar inte om jag inte propsar på det och det tar mycket energi att tigga om kärlek när den inte är besvarad.

låter som om ni har haft det jobbigt ett tag :(

ger du honom uppskattning i vardagen? ( anledningen att jag frågar om DU gör det är ju att du bara kan jobba på att ändra ditt sätt/hur du är i relationen, du kan inte ändra honom men kanske inspirera?!)
ger du honom positiv feedback "det gjorde du bra!", komplimanger?
har ni kvar någon kroppskontakt? kramar?pussar?
 
ja, det kan vara svårt att ändra på gamla vanemönster men man kan ju börja med det lilla...
försök få till små samtalsstunder, se en film ihop (som ni bägge kan uppskatta!)
försök fokusera på det som är bra och utvecka det...
gör roliga saker ihop som familj
om du har varit deprimerad och låg länge så har han säkert blivit påverkad av det också.
hur gamla är era barn?      

Problemet är nog att jag inte visat honom att jag älskar honom och han behöver det. Jag är ingen person som har lätt för att krama och pussa osv. och vardagen med alla sina bestyr kom ivägen. VI glömde bort varandra. Vi var bara föräldrar och inte älskande längre.
Eftersom jag har svårt för att visa känslor med kramar och pussar så blev det väldigt viktigt för mig med sex. När vi har sex så känner jag mig bekräftad och han känner sig älskad (tror jag). När sexet försvann (vilket det gjorde successivt ) så fanns det inget kvar och det blev helt tomt på kärlek.  Våra barn är 10, 7 och 7 och vårt sexliv var väldigt bra innan barnen kom. Efter barnen blev det mindre och mindre och tillslut fanns det nästan inget kvar - det senaste året har vi kanske haft sex 3 gånger.

Det är sant att jag bara kan ändra på mig själv och det är väl det jag får göra även om det känns svårt nu när man är sårad. Jag måste tänkta positivt och försöka hitta något att känna mig lycklig och glad över så att jag inte gråter hela tiden.

Vi har problem med kommunikationen då min man har väldigt svårt att uttrycka sina känslor. Han säger bara att han inte vet vad han vill (dvs om han vill skiljas eller ej). Han vet inte om han är kär i mig längre. Jag har försökt att pressa honom med vad det är han inte gillar hos mig eller vad han tror är grunden till varför han känner som han känner men han kan inte utveckla det. Jag får inga svar. Jag tror på kommunikation och att försöka hitta en lösning den vägen men han kan inte säga vad det är som är fel och därmed kommer vi ingen stans. Jag tror att han bygger det bara på en känsla som han inte kan sätta ord på.

Jag har varit i ungefär samma sits (dock minus äktenskap och barn), och tyvärr är nog det enda man kan göra att låta honom gå. Om det är menat att vara så kommer han tillbaka. Just när jag hade börjat ge upp och se mig om efter annat så insåg han att han saknade mig. Kan ju vara så att han tar dig för givet efter 20 år och inte inser vad han har förrän han förlorat det.

Men har han sagt att han inte vill försöka reparera förhållandet? Eller är det du som säger det?
Med hjälp av familjerådgivningen kanske ni kan hitta tillbaks till varann?
det händer faktiskt  Om båda vill få det att fungera så finns det möjlighet att få det att fungera.

Själv har jag nyligen separerat efter att exet efter två år hos familjerådgivningen förklarade att alla våra problem beror på mig och att han inte är intresserad av vad jag tycker jag har för problem med honom för han vet att jag har fel... DÅ är det över.    

Har har inte sagt att han inte vill utan han har gått med på att fortsätta med familjeterapin men jag har känslan att han inte vill 100%. Det är väldigt svårt att få kläm på vad han vill och inte vill. Jag tror att han vill ut men att han har dåligt samvete gentemot barnen och därför inte vågar säga det. Han är själv skiljsmassobarn och mådde väldigt dåligt av det när han växte upp.

kommer du att lämna mig? frågar jag, Aldrig! säger du. Hur länge gäller det? finns det nån bäst före datum på ord och känslor?

Nej i nöd och lust kan man nog aldrig lova tror jag. Eller lova kan man väl, men att hålla löftet - det är nog värre.

Om du ska vara ärlig TS - älskar du din man efter 20 år? Jag har haft min i 18 år och vi känner varandra utan och innan och har känslan att vi ställer upp på varandra och så, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag älskar honom. Det beror iochförsig på vad man lägger för innebörd i ordet älska. Det är ett mångbottnat ord. Vi älskar ju inte våra barn på samma sätt som vi älskar våra livskamrater - eller hur?

Sedan så tror jag att det är så att man måste jobba på en relation. Kärleks- eller ej - det gäller även vänskapsrelationer. I de fall man har gift sig med löftet "I nöd och lust" så är det nog väldigt vanskligt om man lutar sig tillbaka och slår sig till ro med att man redan har sitt på det torra. Det har man inte. Det krävs mycket för att orka leva med varandra i en bra relation.

Jag förstår att du är ledsen, men om jag vore du så skulle jag rannsaka mig själv. Du kanske inte är så kär i honom heller. Egentligen. Om du känner efter. Det är lätt att man bara trampar på i inkörda hjulspår.

Förkovra dig i andra saker är mitt tips. Gör saker för din egen skull. Som du har lust med. Lev ut. Då blir du full av glädje och energi och därmed attraktiv. Möt andra människor och gör roliga saker. Fokusera på dig och du ska se att det ljusnar därframme.

Allt gott!

Jag är i ungefär samma situation som du. Efter 15 år känner han sig osäker på om han verkligen älskar mig och säger att han saknar "det". Vi har haft problem att få ett syskon till vår son vilket inneburit att sexlivet inte varit så kul på ett bra tag. När jag väl blev gravid var det en otroligt jobbig graviditet samtidigt som min man jobbade alldeles för mycket. Vi tappade helt enkelt bort det som var vi på vägen. Vad som krånglar till det hela för oss är att han nu mår otroligt dåligt och förmodligen lider av någon form av utmattningsdepression (om man kollar en lista på symptom för det stämmer han in på nio av tio). Det gör att han har svårt att orka jobba på vårt förhållande, han säger att han vill men all energi går åt till att fungera i vardagen och att försöka må bättre. Dessutom vet han inte om det är den biten som ställer till det med känslorna. Som han sa någon gång - hur ska jag kunna älska dig när jag inte kan älska mig själv. Han säger själv att han känner sig alldeles tom och ska jag vara ärlig finns det nog inte någon gnista för honom vad gäller något i livet. Ingen ork att vara social, inga vänner kvar, ingenting är egentligen roligt.Sexlusten är helt borta och har varit det sista året.

Jag försöker vara stark för oss båda, det absolut viktigaste är ju att han börjar må bättre. Samtidigt är det otroligt tungt att, precis som du säger, känna sig oälskad och oattraktiv. Han är fortfarande väldigt kramig, somnar helst med armarna om mig och tar på mig när han går förbi. När han mår som sämst tappar han en del av det och vill helst bara dra sig undan och vara själv. 

Vet inte vad jag ville säga egentligen, mer än att visa att vi är fler. Kände igen en hel del av dina tankar och känslor.    

Jag vet inte hur jag ska orka med det här. Det blir bara värre. Igår var vi i relationsterapi igen och där får jag alltid reda på saker som han inte vågar berätta hemma. Han vill skiljas, har inga känslor kvar för mig alls, vårt samliv har aldrig varit bra etc. Vi är för olika - har inga gemensamma intressen...Man får en rejäl smäll på käften varje gång man går dit!
Efter samtalet så frågade jag honom varför det var så. Det är jag i alla år som har fått dra ur honom hur han känner. Han har jättesvårt att konfrontera problem och sopar hela tiden under mattan. Konfikträdd är bara förnamnet.
Om vi börjat i terapi kanske förra året hade vi kanske kunnat rädda vårt äkteskap - nu är jag rädd att det kan vara försent.
Kanske ni undrar varför jag vill vara kvar hos honom men det är han som jag har valt som livspartner och den man som jag har valt att dela mitt liv med. Livet går upp och ner och jag älskar honom fortfarande - tyvärr.
Jag mår väldigt dåligt just nu - har en tung klump i magen hela tiden - ingen aptit och har svårt att sova. Svårt att arbeta och fungera över huvud taget. Det känns som att hela mitt liv - min trygghet - att vara del av någon - älskad - det som jag har varit en del av de senaste 20 åren - nu bara vittrar bort och jag vet inte hur jag ska orka mer. Dessutom ska jag ju inte visa något inför barnen.

Nu ska jag försöka vara positiv! Jag vill ju ha min man tillbaka och vem vill vara med ngn som grina och ältar hela tiden.
Jag vill göra en lista med saker som gör mig till en mer attraktiv person som han inte vill lämna. (Om han gör det ändå är det bara hans förlust - eller hur?)

Själv kan jag komma på 
* tänka positiva tankar
* planera roliga saker ihop som en familj
* planera roliga saker ihop som man&fru
* rensa garderoben och köp nya underkläder
* gå och klippa mig
* ut och jogga

Har ni några förslag?

Tror som någon annan här ovan att det där med att göra egna roliga saker är jätteviktigt! Jag är själv mycket gladare och roligare att vara med för min kille, om jag har vart och fikat med en tjejkompis eller läst en bra bok som jag vill berätta om eller vad tusan som helst. Bara man får lite nya inputs och mår bättre i sig själv, så brukar det bli bättre mellan oss också.
Andra saker som jag gör när jag känner att jag är deppig och att vi tär på varandra:
gå och klippa mig, som du skrev
gå på bio
åka bort över en helg och träffa släkt eller vänner, helt själv
läsa
gå på föredrag/konsert, själv eller med nån vän
gå till badhuset, också själv
och, oftast det mest effektiva, gå ut och dricka öl med kompisar, inte som par. Då kommer jag hem lite full och har massa roliga historier nästa dag och han tycker det är kul att jag har haft kul. kanske inte är så lätt när man har små barn förstås.

kanske inte alls passar för andra, men funkar för mig.  ibland om vi har det lite dåligt tillsammans en period så bara fortsätter det om vi t ex åker bort tillsammans. bättre att ha kul själv om det genererar att man sen har kul ihop...