kaos vid matbordet

Min vän hade samma problem med sin dotter, hon åt typ plättar med sylt 7dar i veckan lunch & middag, läkaren sa, hellre att hon äter plättar 7dar i veckan än INGET!!!!!!!

Trollet var jobbig i maten då vi kom hem med han och åt typ bara kor &mos (som ovan) så vi körde på det med till helgen åt vi pizza som vi vet att han åt med,+ pasta med korv.
Så här höll det på i drygt 1års tid,,,först NU har han börjat äta kyckling vissa kötträtter men helst inte.

Erbjud henne 2-4 olika rätter som hon gillar och kör på dom vecka ut och vecka in,,,,låter tråkigt men hellre mat än lågt blodsocker.

Trollet har en liten period med att han är "mätt" efter 2st tuggor ,,,,,,,men vi har kommit på ett knnep som funkar,,vi rågar han tallrik sedan säger han "jag är mätt" å vi säger nä du ska äta upp åtminstånde halva så vi delar upp maten till hälften så äter han andra halvan=en normal portion

Kan vara en ide att prova och vi gör lite saker till en "tävling" ibland vid matbordet och det funkar.
Vi döper tex parisare till "mc queen burgare" då blir det genast roligare att äta.

Vad händer om ni inte bryr er alls? Dvs du lagar mat, ställer fram på bordet och säger att nu är maten klar men inled absolut inte någon katt och råtta lek eller kamp att försöka få henne att sätta sig osv.

Jag känner igen otroligt mycket i det du beskriver, exakt samma problem som började på precis samma sätt. Vår dotter är också sk "high need". Efter att hon blev 1 år förändrade vi också vårt förhållningssätt. Och för oss har det fungerat absolut bäst att helt och hållet ta bort fokus från henne. Hon får göra precis vad hon vill. Helst tittar vi inte ens åt henne, försöker ägna oss åt något helt annat. Vi var helt enkelt tvungna att släppa över det ansvaret som vi felaktigt tagit ifrån henne, tillbaka till henne själv. Hon var tvungen att lära sig ta ansvar för sitt eget ätande. Och det kan omöjligt ske, om man håller på så här att man springer och jagar, tjatar, bråkar och tvingar. Ni har tyvärr återigen börjat dra åt fel håll (vet hur lätt det är) och ni måste ta er ur det!!! Sätt dig lugnt vid matbordet och ät, om det är en måltid som du inte själv äter så sätt dig med en tidning, bok eller vad som helst. Sitt ner, ha en syssla och ta det lugnt. Låt henne själv bestämma. Det kommer aldrig ske någon förändring annars!

Måste också tillägga att rådet från "JAG är BÄST" säkerligen fungerar alldeles utmärkt för vissa barn, men om din dotter är som vår så har hon inga "favoriträtter" utan kan lika gärna hata samma mat dagen efter. Det har aldrig fungerat med några "säkra kort" för henne utan vi har behövt variera kosten eftersom man aldrig vet från dag till dag vad hon velat ha och inte. Och det är OK! Det måste få vara ok att hon helt plötsligt ena dagen vägrar äta pannkaka som hon alltid annars älskat. Osv. Det måste få vara ok att hon ena dagen bara vill spagetti, men andra dagen hatar hon spagetti och ska bara äta gurkan. Något som vi märkt fungerat mer och mer på sistone är också att erbjuda olika sorters grönsaker, grönsaker man kanske inte tror att hon äter men rätt vad det är så tycker hon plötsligt att något är supergott! Röd paprika tex har varit hennes favoritgrönsak ett tag. Nu vill hon ha blomkål istället, vilket hon å andra sidan inte alls gillade för ett år sedan...

Med hjälp av stor variation har vi fått upp ett väldigt bra intresse för mat, även om första tanken fortfarande oftast är "nääää vill inte" så provar hon mycket, och det är det som är det absolut roligaste att se. Men den förändringen kan man aldrig någonsin få genom tvång. Den har för oss kommit helt på hennes eget initiativ, och det har tagit mycket, mycket lång tid.

Tillägger att hon är 4½ år nu, så ganska precis 1 år äldre. Mycket har hänt på 1 år...

Jag är bäst -ska testa att döpa om maten till roliga saker och se om det kan funka. Brukar försöka servera det hon gillar för stunden.

Skogsvitter - Vi har testat mycket länge att inte bry oss alls. Har läst Jesper Juuls bok om maten (när hon var i 1-årsåldern) och det ledde till vissa framsteg men det är fortfarande så att hon nästan inte äter någonting. Problemet är att det nu finns ett litet syskon med i bilden. Ett syskon som har älskat mat hela sitt liv men nu börjar komma i 2-årsålderna och ska testa allt som storasyster gör. Så snart har vi två barn som hoppar upp och ner och kastar mat och inte äter och får lågt blodsocker och  jag orkar helt enkelt inte längre.

Annars är hon precis som du beskriver - favoriträtten ena dagen äts inte nästa. Brukar försöka ha henne med mig när jag lagar mat. Hon tycker det är roligt och ibland äter hon massa medan vi lagar maten. Har alltid mycket grönsaker på bordet och hon får ta helt själv.

Det jag funderar mest på är om jag gör skada av att "tvinga". Har alltid varit helt emot det men tänker att om jag bara är tillräckligt envis så kanske hon faktiskt förstår att det är så viktigt för mig att hon sitter vid matbordet och äter att hon till slut gör det. Vet att det går helt emot filosofin att mat, sömn osv är barnets "ansvar" (a la Juul) som jag i övrigt tror på men jag funderar också på Juuls resonemang om att tydligt berätta för barnet var MINA gränser går. För detta handlar inte bara om henne utan också om mig. Om att jag känner att våra gemensamma matsituationerna och hennes ickeätande är olidligt. Men risken är ju att skadan blir stor så att resan mot ett bättre ätande sedan blir längre än vad den hade varit om jag aldrig testat med "tvång".

Ibland känns det dock som att hon blir lugnare om jag är riktigt ordentligt bestämd. Tror att jag ibland har lämnat över för många beslut på henne och att hon har svårt att hantera det.

Jag förstår hur du tänker. Jag anser däremot inte att det någonsin kan bli rätt sätt att tvinga, utan jag anser precis som du säger att det gör skada.

Däremot kan du absolut sätta egna gränser. Tex att du vill ha lugn och ro vid matbordet. Dock måste man ju skilja på sina egna gränser och barnets.

Det är möjligt att ni har lagt över för många beslut på henne, jag vet ju inte hur helhetssituationen ser ut. Men att låta en 3-åring själv ta ansvar och äta så mycket hon behöver är faktiskt inte att lägga över för många beslut.

Däremot kan du ju tex sätta gränser för vart du vill att hon ska sitta, om det nu inte funkar att hon springer runt och sitter på andra platser tex. Du kan också involvera henne mer i detta med att plocka undan. Om de kastar mat på golvet tex, låt dem plocka upp maten själv! Säg "nu är jag trött på det här, jag orkar inte detta mer och hädanefter får ni städa er egen mat!" sätt dig sedan ner med dem på golvet och låt dem ordna det, fixa trasa om det behövs eller hur ni nu gör men visa tydligt att detta inte accepteras. Det är mer sådana gränser som jag kan tänka mig är viktiga. Sådant runt omkring. Så att ni får bort kaoset och får en lugn matsituation där alla vet vad som förväntas. Låt henne också plocka undan tallrik etc efter sig om det är möjligt.

Hej!

Det låter väldigt jobbigt för dig och för din dotter. Jag tycker att skogsvitter skriver väldigt klokt.
Vill gärna tipsa om knattetimmen som går på P4. Man kan lyssna på gamla program i deras pod-arkiv. Där är det mkt frågor om barn som matvägrar och experterna där brukar alltid säga: "det finns ett sätt" - och det är att lägga ner hela matkriget. Att säga till sitt barn "vi är ledsna för att vi har krånglat. Från och med nu ska vi inte tjata på dig alls och du bestämmer själv om du vill äta. Er dotter känner av kraven på att hon ska äta. Jag skulle vara mer orolig för att lillasyster på sikt utvecklar protester i samband med måltider som läget är nu än om ni släpper detta.
Som förälder ligger det djupt rotat i en att barnen ska äta. Du kanske behöver stöd av någon på bvc eller liknande? Att tjata, uppmuntra, hota eller överhuvudtaget lägga för mycket fokus på mat kan bara leda till en sak och det är matproblem.

Du skriver klokt om att det är viktigt att du uttrycker dina gränser men som jag ser det så respekterar du inte barnets gränser när du försöker övertala henne att äta.

Jag håller tummarna för dig, detta går att vända  men det kommer ju kräva en del jobb.

Och ja, du skadar barnet om du tvingar det att äta.

Antar att ni har så rätt så rätt när det gäller att tvinga. Måste nog börja om på den långa svåra vägen att ge tillbaka ansvaret till henne. Har försökt prata med henne om maten och att det är viktigt för mig att vi sitter tillsammans och äter osv. Just nu är det så laddat så bara att jag försöker ge mig in på ett "matsnack" leder till att hon får utbrott, skriker, slåss och kastar saker runt omkring sig.

Usch usch... bara att ta nya tag och ha tålamod, tålamod och tålamod. Tack för pepp och goda råd.

Jag är rädd för det... det är en svår väg men hur ofta finns det egentligen "genvägar" i uppfostran..? Att din dotter blir helt galen så fort ni ens kommer in på ämnet mat tyder ju absolut på att det har gått för långt åt fel håll. Ju tidigare ni kan vända seglet rätt igen desto bättre är det!

Ju äldre mina barn blir desto mer ser jag hur mycket man "får igen" med sådana här saker, även om det varit väldigt svårt många gånger! Det svåraste med att släppa tillbaka ansvaret tyckte jag var just att bara se på när hon inte åt, så att säga. För det sker ju inte i en handvändning! Det svåraste av allt är att hålla tyst, och tillåta dem att "inte äta" eller att äta lite. Att tänka att det är ok! Det är hon som bestämmer from nu, inte jag. Och hon måste ju börja någonstans. Man får igen det. Det ser vi på dotterns viktkurva om inte annat Sakta, sakta har hon ökat på sin kurva och stigit från den kurvan hon låg på som liten. Det har varit en väldigt långsam utveckling men den började någon gång innan 2 års ålder. Dvs efter att vi slutade med allt som hette tvång eller truga.

Att erkänna ett misstag inför sina barn är det absolut viktigaste och starkaste man kan göra, och att säga som nämnts ovan "Vi är ledsna för att vi har krånglat. Från och med nu ska vi inte tjata på dig alls och du bestämmer själv om du vill äta." är ett ypperligt sätt tycker jag att starta på ny kula. Särskilt när hon är så pass gammal. När det är sagt, uttalat till henne och hon är införstådd med det, då kan det också lättare bli verklighet.

Har ni testat med tv eller film. En period när mitt barn hade svårt att sitta stilla så placerade vi barnet med tallriken framför TV´n, så vips så åt han. Inte mycket, men full tillräckligt.

Det gick oftare bättre att äta när vi satt i soffan, det blev inte så uppstyltat då.