Distanslösa barn

Hur gammalt är barnet?

dom flesta barn har perioder då dom är väldigt "promiskuösa" och ska vara på allt och alla
fullt normalt och bara att säga till att man inte tex. håller hand med en främling
kastar sig inte bara i famnen på en främling
men visst kommer barnet göra det endå, det gör nästan alla barn oavsett adopterade eller inte.

det andra vet jag inget om.       

Vi ber alla som närmar sig vårt barn att inte lyfta upp eller ta barnet i knät eftersom vår nya lilla familj befinner oss mitt i det känsliga första anknytningsåret.

Det är nu vårt barn ska lära sig att vi är föräldrarna och är viktigare än främmande människor runt omkring.

Vi har märkt att vi verkligen behöver säga till folk om detta, för i början var det flera som huxflux bara lyfte upp vårt barn utan att fråga - både främlingar och vänner. Barnet fick panik ibland men ibland så ville barnet krama och pussa främlingen så då tog jag barnet ur dennes famn.

Nu har jag inga erfarenheter alls kring adopterade barn, men läser mycket om anknytning och barns utveckling. Vet inte hur anknytningen till adoptivföräldrarna "byggs upp", men kanske läge att sakta ned, vara hemma mycket med barnet och knyta an ännu mer?

Det jag vet är att barn som springer till ven som helst inte har en optimal anknytning och inte har några referensramar kring sina egna eller andras "gränser".

När jag läste ts så tänkte jag spontant att "fy fan, det måste ju vara svårare med barn än med hunden ju! "
Har inget adoptivbarn själv men dock en väldigt social hund som alla prompt ska prata och gosa med! Detta har jag ju inte velat då jag inte vill att den ska springa fram till främmande människor hur som helst och försöker påtala detta för folk som inte riktigt verkar förstå problemet!
Nu är detta kanske inte alls samma problem tycker du men mitt råd skulle väl då vara att ni försöker träffa en liten vald grupp av människor med barnet som ni noga har förklarat för anledningen till varför ni gör som ni gör!
Lyssna mer på dom som kan! Men detta va bara min syn på saken!

Hur länge har ni varit hemma? Jag tror att man ska vänta ganska länge (flera månader, kanske ett år) innan man låter andra bära runt och krama. Det är så viktigt att barnet lär sig att det är ni som är föräldrar. Om ert barn har varit på barnhem så har det lärt sig att söka närhet där det ges och är inte så noga med vem som ger tröst och värme. Det är helt avgörande att barnet lär sig att det är ni föräldrar som ska ge det från och med nu.

Jag tror på att alltid vara nära barnet. Om det trillar och slår sig så får ingen annan chansen att lyfta upp och trösta eftersom ni är alldeles intill och reagerar först. Visst är det krävande, men jag tror att det är helt nödvändigt den första tiden (ett halvår eller mer, beroende på hur anknytningen utvecklas). Det hjälper inte att t.ex. säga ifrån på skarpen till barnet om det springer fram till någon. Distanslösheten minskar i takt med att banden till er föräldrar stärks. Därför är det så viktigt att vara fysiskt nära så mycket man kan. Bära mycket, om det är möjligt.

Jag tror också på att agera mänsklig sköld åt barnet, dvs att ni faktiskt hindrar kontakten med andra genom att inte tillåta främmande komma för nära eller att röra barnet (åtminstone inte första gången ni träffas). Vid lek med andra är ni med alldeles intill och om barnet t.ex. kryper upp i någons famn så lyfter ni vänligt men bestämt bort det och erbjuder barnet att sitta i er famn istället. Om barnet inte accepterar det anser jag att man ska lyfta bort barnet från situationen då det går igång på att söka närhet hos någon annan. Det innebär en stor stress för barnet och ni är ansvariga för att visa var gränsen mot andra går.

Anknytningsjobbet är verkligen ett stort jobb! Men man har igen det i längden. Plötsligt inser ni att barnet har slutat sträcka sig mot främlingar och så småningom kommer det inte längre vara hotande att barnet söker kontakt med andra, det är bara vanligt socialt kontaktsökande. Som förälder känner man skillnaden, och låt ingen annan tala om för er vad som är rätt. Väldigt få är medvetna om vad som krävs när man jobbar med anknytningen. Lita på magkänslan så kommer ni få ett tryggt barn med tiden och ni själva kommer också känna er trygga i att ni har gjort vad ni ska för att ert barn ska landa hos er.