Min tvååring ska utredas frånvaroattacker/epilepsi
Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, då hela den här situationen gör mig så innerligt ont i hjärtat. Min yngsta son, tvååriga Gabriel, fick en läskig ”attack” i lördags kväll när vi var hos några bekanta. Han satt i min famn och busade och började plötsligt gnugga sig i bägge ögonen. Strax därefter blev han slapp i kroppen (inte helt så att han rasade ihop, men märkbart slappare) och började blunda/flimra med ögonlocken. Jag upplevde honom inte som helt borta då han småskrattade – antingen som svar på mina upprepade ”hur är det gubben, titta på mamma, öppna ögonen!” eller i sin egen lilla värld. Han skrattade som han gör när man snurrar honom, något han älskar, eller som om han var full. Flamsig, typ. Det hela varade ca 30-40 sekunder, till slut gick jag ut med honom för att se om friskluft hjälpte. Jag vet inte om det var det som gjorde det, eller om det gick över av sig självt, men han öppnade ögonen efter ett tag och var som vanligt. Något mer dämpad och lätt ostadig direkt efteråt, men efter fem minuter var han helt som vanligt. Han har haft en likadan episod för ett par månader sen, och då det nu hände igen sökte vi hjälp på vårdcentralen igår. Vi har fått remiss till Barnneurologen och väntar på kallelse.
Till saken hör att hans storasyster Bianca fick diagnosen ”oförklarliga spädbarnskramper” när hon var fyra månader. Hon hade korta frånvaroattacker (ca 15 s per gång, varje gång hon vaknade från en tupplur) när hon var helt borta och krampade på båda sidorna av kroppen samt ett par grand mal. Hon medicinerades till hon var ett år och har sen fem månaders ålder inte haft något återfall (idag är hon fyra år och helt frisk och normalutvecklad). Självklart drar man paralleller till detta, även om attackerna ter sig helt annorlunda, och undrar om det hänger ihop och om Gabriel också kommer få fler attacker. Det var en hemsk tid när Bianca utreddes och behandlades, ovissheten och maktlösheten var värst. Bävar att behöva gå igenom allt en gång till.
Här söker jag mest stöd och tröst, men även information och synpunkter om ni har liknande erfarenheter. Tack på förhand!
