Ni som behållt oplanerad trea, trots mannen tvekade?

Vad gulliga ni är som tog er tid att svara (och orka läsa igenom ;) ). Det är skönt att höra någon annans erfarenhet och ibland också bara spontana tanke, man vrider och vänder på sina egna och ibland förvirrar man sig i alla praktiska frågor och blir rädd, och ibland är det bara känslorna som styr.

Nej men ångrar ju aldrig ett barn, och likväl som jag är oroad för hur mannen ska se på mig om jag väljer att ändra vår familjekonstellation (för han ser det mer som ett val än vad jag själv gör, man börjar ju knyta band direkt), är han nog oroad för hur jag ser på honom tvärtom. Han är väldigt noga med att säga att jag måste göra som jag själv känner är rätt, men det är ju svårt att inte väga in hans åsikt i det hela (eftersom vi är familj) samtidigt som jag uppskattar att han säger som han verkligen känner, som han säger...han måste ju säga det nu och inte sen.

Min man är lite yngre än mig och jag tror det också är en psykologisk faktor som spelar in på mig, han fick bli pappa tidigt innan han själv längtat, för min skull, eftersom vi inte vågade vänta för länge och riskera att stå utan barn. Han har inte fått så mycket egen tid innan utan hela tiden sagt att han istället kommer vara ung och orka mycket när barnen är stora. Det är han tacksam för idag, men det ser han också som ett problem om familjen bara blir större och småbarnsåren bara byggs på. Han vill leva det livet vi har nu, och inte ett med tre enligt honom själv. Det är väl det där, man vet vad man har, vad man riskerar men inte vad man får. Jag försöker se möjligheterna och glädjen i det istället, för praktiska svårigheter är ju inte svårt att hitta.

Jag är glad att jag tar mig tid att fundera ordentligt, men önskar att jag ska komma till en övertygelse och få börja landa i någon situation.

Tack för era svar :)

Någon annan som varit i samma sits? Jag vill nog behålla, men vacklar lite när mannen uttrycker så stor oro för allt, och undrar vart "vi" kommer ta vägen i det hela...han osäkerhet gör mig rädd, rädd för att köra nåt bra i botten.

Vad tråkigt att höra att det blev så, precis vad jag är rädd för, jag tror det finns stor risk att det kommer bli så här med...att jag för att underlätta omställningen kommer göra mer, ta mer ansvar. Samtidigt så är det ju inte så att jag egentligen heller tycker det är jätte kul att börja om, ser fram mot vaknätter osv ja allt som kommer med att börja om med småbarnsåren, däremot så är jag beredd att göra det för det känns inte som att de motgångarna allena skulle kunna vara motiv till abort, även om det kan vara nog så kämpigt. Så det känns lite orättvist att vi bara för det skulle behöva ta mer ansvar, för att det var vårt val att behålla, när vi var två om att göra det. Men det verkar väldigt vanligt att mannen ser mer praktiskt på det, att det är ett sånt enkelt litet val att bara låta bli att föda barnet, medan man själv knyter det psykologiska bandet tidigt. Jag ser ju redan framför mig att det är ett liv, ett barn som de fantastiska som man redan har, som man väljer bort. Hur kan man vilja göra det?!

Fast jag är övertygad om att detta kommer bli det SISTA barnet, jag kommer inte vilja ha fler och jag överväger mycket starkt att sterilisera mig för att inte hamna i ett sådant här moraliskt och jobbigt dilemma igen. (jag har väldiga problem med preventivmedel, fick ta bort spiralen och jag får inte äta hormoner heller pga bröstcancer i släkten). Jag vill helst att vi båda ska vara överens, men vi har insett att det här kommer vara en fråga där vi aldrig enas, samtidigt så tror jag inte att det i sig kommer vara det som splittrar oss...dock kommer det nog fresta rejält.

Hoppsan, jag är tacksam för dina tankar också :) jag ser ju själv på det som vårt barn, även om det bara är så litet ännu men det utvecklas ju och blir vårt barn. Den biten är jag själv inte tveksam till så att detta inlägg handlar mycket om praktiska tankar är för att det är just sådana frågor mannen tar upp och belyser för mig, som självklart skrämmer mig med när han belyser dem och som jag vill dela med mig av. Jag är personligen inte emot aborter, anser att var och en måste bedöma utifrån sin egen situation, men jag har mycket svårt att se mig själv göra en abort, speciellt när jag har alla andra förutsättningar i övrigt. Jag är inte 17, arbetslös och ensamstående utan gift, med fast jobb, två redan fantastiska barn...det finns inget praktiskt som jag skulle kunna motivera det med. Jag vet precis hur jag själv skulle rådit vänner, och mig själv...men visste aldrig att jag skulle ha alla de här funderingarna när jag själv hamnade i situationen.

Snart 3 - jag är glad att höra att din man nu säger att han ser framemot den lilla krabaten och jag hoppas att allt kommer att gå bra, med förlossning, omställning. Jag tror att den fasen som du fasar över, kommer att gå över...det är det okända som gör att man får kalla fötter, det där omöjliga inom en som säger "ahh det kommer aaaaldrig att gå" men sen anpassar man nog sig och det blir vardag och man har glömt av hur det var innan. (oj vad det var lättare att säga till någon annan än en själv ;) ) Gissar att även jag kommer försöka vara stursk under graviditeten, inte klaga, inte vilja medföra problem för familjen...allt eftersom jag inte vill beklaga mig över ett val jag gjort. Så jag hoppas att graviditeten kommer flyta smidigt.

Anonym - visst är det stor skillnad på att ha en inneboende längtan innan och sen alla rädslor man ställs inför när det blir ett faktum. Jag tycker det är skönt (inte för att jag någonsin önskar någon annan samma jobbiga funderingar) att veta att man inte är ensam, det visar att man ändå är hyfsat normalt funtad och att det är vanligt med dessa tankar. Jag har precis som du, till och från haft svårt att känna någon glädje, jag vaknar på morgonen glad och sen kommer direkt tanken "ja just ja, det var visst verklighet". Jag går dagarna igenom och känner en slags tomhet, önskar ibland man kunde koppla loss huvudet och tankarna, tänker så det gör ont i kroppen, det gör ont att existera. Samtidigt som jag nog inser att mina olyckliga känslor mycket bottnar i min och min mans olika inställning, han är min bästa vän och jag är van att vi är en "enhet" och att tycka så olika i en avgörande fråga är påfrestande. Och att vi inte kan förenas i det heller, följer jag mitt hjärta är det bara mitt val, alla andra tvingas att följa med. Samtidigt, går jag emot det är det ju bara min mans inställning det baserad på, och då är jag också rädd att det kommer följa många andra jobbiga problem i förhållandet. Sen är det nog också lite sorg, att man kan se så olika på det...hur kan man vilja välja bort vårt barn, hans barn? Men jag förstår hans ståndpunkt och respekterar honom, och tvärtom. Och det gör ont att se honom så bekymrad och ledsen, att veta att ett val jag gör orsakar min bästa vän den smärtan. Samtidigt är det lika jobbigt för honom att se hur jag lider, och han vill absolut inte att jag ska göra något bara för hans skull som går helt emot vad jag själv vill. Inget av valen känns idag optimala, men det känns som att ett barn kommer man ju aldrig att ångra i framtiden. Men jag känner som du, jag kan inte fatta något beslut som jag är 100% övertygad i, i alla avseenden...och det är jobbigt.

Anonym (E) - jag tror också det är väldigt viktigt, ingen vill ju känna sig överkörd eller tvingad till något som man inte vill, åt båda hållen. Det är också lite därför jag inte kommit till något definitivt beslut, trots att 4 veckor snart har gått. Jag inser att det går ju inte att dra ut på det i all evighet, vilket inte heller är rätt men vi fick reda på det väldigt tidigt, i princip direkt och tyckte att det fanns tid att verkligen känna in beslutet, det ska ju inte fattas lättvindligt och inget av valen går att ångra utan är ju definitiva.

Vi har varit hos kuratorn tillsammans, väldigt bra samtal och absolut inget bråk eller sura miner utan båda lyssnar på varandra. Men vi ville ta den hjälp som erbjuds. Det hjälpte oss dock inte att komma till något gemensamt beslut. Jag har gått hos min coach, och jag ska till psykologen imorgon och troligen ett samtal till hos kuratorn. Men det känns, och vi sa det igår kväll med, som att ett beslut i gemenskap kommer vi inte fram till. Maken säger att om jag beslutar för att behålla kör vi på det, och så får vi se hur det går och hoppas på det bästa.
Eftersom jag alltid haft en inneboende längtan efter tre (är själv ensambarn), är jag väldigt rädd att ångra mig och att detta ska bli något som jag kommer må dåligt över. Jag vet vad jag egentligen själv står i frågan och hade inte tvekat om bara maken varit på samma linje. Han däremot säger ju att han kan inte ljuga och bara ändra åsikt, utan han säger att helst vill han inte, han kommer inte att se framemot det, det kommer ta dit...säkert ett par månader efter att barnet är fött. Men som han säger, han är ju inte ledsen i det stora hela heller för det kan man ju inte vara när man har en fin familj och två underbara barn, däremot tycker han att det absolut inte är värt risken att sätta det på spel, tiden för de barnen man har, hälsan...han ser än så länge inget positivt med att vara fler i familjen utan mest praktiska problem, och inskränkningar i det livet han drömt om och som han nu redan har.

Det är en väldigt bra synpunkt du har, för precis som jag är rädd att mina känslor för maken ska mattas av om jag måste genomgå aborten, så kan ju även hans mattas av för mig om han känner sig intvingad i något och att tillvaron inte alls blev som han tänkt sig. Där lever jag nog lite i myten, "att bara barnet kommer..."Han uttrycker också oro över hur jag ska orka, då det bitvis varit jobbigt som det är...jag tror han känner stor press på sig att få ihop familjen ekonomiskt, tidsmässigt och helt enkelt inte tycker det känns värt det. Han tittar på det praktiska och fattar beslutet därefter, jag tänker på barnet i magen och fattar beslutet med hjärtat och tänker att "det andra löser sig sen"...men att vi kommer fram till en gemensam bild...det ser jag tyvärr inte som så troligt. Men jag ska ta till mig ditt råd (tacksam :) ) och faktiskt lyssna ordentligt och ge det någon mer chans, allt för att ingen ska känna sig överkörd...och som sagt så vacklar jag (tyvärr) till och från.

Anonym - hoppas allt gick bra för dig med den medicinska aborten. Vad skönt att du kom fram till ett beslut som kändes rätt för dig, jag tror precis som du säger när ett beslut är fattat släpper ångesten lite, och man börjar rätta in förutsättningarna efter det. Och en sådan härlig resa att fokusera på.

I mitt (vårt) fall, blev beslutet att behålla. Jag har tvekat och velat fram och tillbaka och först kändes detta beslutet också oroligt, men nu har jag landat lite i det och ångesten har släppt. Det blev också lite lättare för mig för det känns som mannen är med mig lite mer nu, han gillar det egentligen inte, men säger att om det är detta jag vill så fixar vi det, då gör vi givetvis det tillsammans även om han känner panik inför det som kommer. Men han är ändå glad, skojar med mig om det osv. Vi har också pratat igenom situationen och vad som krävs för att han ska må bättre i det, vad jag kan göra osv. Säkert blir det lite mer curlande från min sida, men jag är också införstådd med konsekvenserna av detta beslut och just nu känns det iallafall som jag är beredd på den jobbiga perioden som absolut kommer komma, men som är en kort tid i livet och som förhoppningsvis sedan också blir en del av det nya, härliga livet...precis som livet nu med 2 barn också är härligt.

1 barn - jag förstår precis det du skriver, det har varit lite samma för oss med. Min man hade precis fått sitt första jobb när vi fick första barnet, jobbar sena tider, aldrig behövt göra något på natten, inte varit föräldraledig. Han insåg sedan själv hur bra han hade det, och när vi väntade barn nr 2 förstod han också att en konsekvens av det var att det skulle inskränka på hans tid som han tidigare hade mer tillgänglig för andra saker eftersom jag ändå tog mer hand om barn nr1. Men visst, det är fortfarande jag som gör det mesta i och med hans arbetstider. Jag har valt att försöka vända på det och se andra fördelar som kommer med hans arbetstider, som väldigt överlappande arbetstider ger korta dagar på dagis för barnen. Och när det är jobbigt går jag in för att intala mig att jag drar vinstlotten som får vara så mycket med våra barn, det bästa i livet. Ja det funkar ju givetvis inte alltid ;) (sagt med glimten i ögat, men det känns iaf lite bättre). Men visst önskar jag att han ibland byter jobb till ett mer "vanliga" kontorstider, så att även vi kan vara en familj som äter middag ihop, jag kan göra några egna saker på veckokvällar osv. Det sköna är att han nu faktiskt själv önskar det också, när han ser hur lite tid han får över till barnen.