Ni som behållt oplanerad trea, trots mannen tvekade?

Vi har fått både ett tredje och ett fjärde barn trots att mannen var minst sagt tveksam. Men han var ju precis lika delaktig som jag i att det BLEV oplanerade barn, så jag känner/kände egentligen inte så mycket att det var jag som drev igenom det hela. Jag bara vägrade abort och anpassade mig, jo jag blev glad väldigt fort också. Jag tyckte inte det var så jobbigt under graviditeten, för han var ju inte illvillig och dessutom kunde han inte låta bli att vara lite stolt också - stolt över att han gjort mig med barn och stolt över att jag ville ha barnet, hans barn lika mycket ju. När barnen varit födda har min man varit överlycklig och så tacksam att jag ändå stod på mig.

En väninna som till slut gick med på abort av trean gick det sämre för. Hennes känslor för mannen bara dog (var hon inte beredd på) och det blev skilsmässa.

Känn efter ordentligt. Det här är inte bara en liten olägenhet, det är ett barn på väg. Hur många känner du som ångrar de barn de har? Har man två kan man lika gärna ha tre.

har en oplanerad sladdis, sambon var inte jätteglad direkt men nu är trean väldigt älskad och tyvärr lite bortskämd. Är lite av den åsikten om mannen benhårt inte vill ha fler barn bör han nog fixat för att vara på den säkra sidan annars får man gilla läget.

Vad gulliga ni är som tog er tid att svara (och orka läsa igenom ;) ). Det är skönt att höra någon annans erfarenhet och ibland också bara spontana tanke, man vrider och vänder på sina egna och ibland förvirrar man sig i alla praktiska frågor och blir rädd, och ibland är det bara känslorna som styr.

Nej men ångrar ju aldrig ett barn, och likväl som jag är oroad för hur mannen ska se på mig om jag väljer att ändra vår familjekonstellation (för han ser det mer som ett val än vad jag själv gör, man börjar ju knyta band direkt), är han nog oroad för hur jag ser på honom tvärtom. Han är väldigt noga med att säga att jag måste göra som jag själv känner är rätt, men det är ju svårt att inte väga in hans åsikt i det hela (eftersom vi är familj) samtidigt som jag uppskattar att han säger som han verkligen känner, som han säger...han måste ju säga det nu och inte sen.

Min man är lite yngre än mig och jag tror det också är en psykologisk faktor som spelar in på mig, han fick bli pappa tidigt innan han själv längtat, för min skull, eftersom vi inte vågade vänta för länge och riskera att stå utan barn. Han har inte fått så mycket egen tid innan utan hela tiden sagt att han istället kommer vara ung och orka mycket när barnen är stora. Det är han tacksam för idag, men det ser han också som ett problem om familjen bara blir större och småbarnsåren bara byggs på. Han vill leva det livet vi har nu, och inte ett med tre enligt honom själv. Det är väl det där, man vet vad man har, vad man riskerar men inte vad man får. Jag försöker se möjligheterna och glädjen i det istället, för praktiska svårigheter är ju inte svårt att hitta.

Jag är glad att jag tar mig tid att fundera ordentligt, men önskar att jag ska komma till en övertygelse och få börja landa i någon situation.

Tack för era svar :)

Någon annan som varit i samma sits? Jag vill nog behålla, men vacklar lite när mannen uttrycker så stor oro för allt, och undrar vart "vi" kommer ta vägen i det hela...han osäkerhet gör mig rädd, rädd för att köra nåt bra i botten.

Sitter i precis samma sits. Det började med att jag blev helt oplanerat gravid i oktober förra året men det slutade tyvärr i MA i v11 och då hade man börjat vänja sig vid tanken på tre barn och allt vad det innebad. Efter kände jag att jag vill nog ha tre barn och vi försökte i 4 månader och nu är jag gravid. Nu är det så att både jag och min man tvekar och beslutet ligger helt i mina händer. Jag har panik och ångest varje kväll över detta och känner ingen glädje. Jag mår illa nästan hela dagarna och orkar inte ta hand om varken hem eller barn så det sätter ju sig på psyket också. Och jag vet att jag måste ta ett beslut och hålla mig till det men jag kan bara inte. Hade någon i min närhet gjort en sån här sak så vet jag att jag hade dömt personen, man ville ju faktiskt ha ett till barn men det hjälper tyvärr inte mig själv nu när jag mår så uselt. Nu var jag inte till någon hjälp alls för dig TS jag ville bara skriva av mig lite..Du är inte ensam, hoppas vi kommer fram till ett beslut som blir bäst för alla.

Kan inte riktigt svara på hur det blir ännu eftersom min trea beräknas komma om ett par veckor.l

Vi har två pojkar sen innan, 2 och 5 år. Jag blev oplanerat gravid. Jag kände som du en liten längtan inom mig innan medans mannen var "mer än nöjd" med det jobb som våra två vildingar förde med sig. När jag blev gravid ville han att jag skulle göra abort men stöttade mig i vilket beslut jag tog. Helst pratade han inte alls om det vilket var mycket jobbigt eftersom jag så påtagligt kände graviditeten inom mig då jag drabbades av ordentligt illamående och kräkten flera gånger om dagen

Det slutade med att jag verkligen kände att jag inte orkade gå igenom en abort. Bara tanken på att gå runt och känna mig gravid samtidigt som jag skulle vänta på en aborttid gav mig fruktansvärda ångestattacker. Jag kunde heller inte "motivera" för mig själv om varför. Vi lever i en bra, lång och stabil relation, har god ekonomi, stort hus mm mm. Har dock som ni ingen släkt i närheten eller särskilt stort umgänge då vi för några år sedan  flyttade för jobb.

Nu kommer bebisen snart och mannen säger att han är glad för krabaten och tycker det var rätt att vi inte gjorde abort. Jag däremot börjar få kalla fötter och funderar på vad vi gett oss in i egentligten, hur ska vi orka.. Men hoppas det är en fas som snart gå över!    

  

Jag måste säga att detta är ju inte bara ditt beslut. Mannen har ju också valt att ha oskyddat sex (eller hur det nu gått till). Beslutet är redan taget. Nu får ni båda ta ert ansvar. Ni är ju inte tonåringar. Jag förstår att i dagens samhälle skall allt planeras och passa in perfekt och självklart är jag likadan. Men i din mage finns er son eller dotter som väntar på att bli älskad. Ge han/henne chansen till liv. Det praktiska löser sig. 

Vet att det inte var det svar du söker och jag har inte varit i samma situation, men jag kan inte låta bli att föra barnets tala då du endast diskuterar vad som är rätt för dig och din man. Jag vill inte vara anklagande eller hård. Jag vet att det inte är lätt och att det är mycket tankar. Men glöm inte bort att det som växer i din mage också har rättigheter (enligt mig iallafall). 

Jag tror du sätter huvudet på spiken här:

"Kommer det bli så att jag omedvetet tar ett större ansvar, tar på mig allt för jag känner att beslutet var mitt, inte hans önskan. Hur kommer det påverka vårt liv tillsammans?"

Nu har jag bara ett barn, men precis som du så blev jag oplanerat gravid. Mannen sa att inte ville ha barnet men skulle stötta mig. Men då det till sist var jag som valde att vi skulle bli föräldrar så har jag också tagit nästan allt ansvar för barnet. Pappan älskar barnet, men han känner nog inte att han har samma skyldighet att ta hand om barnet då det inte var han som "ville ha" barn.

Jag vet ju att det är fel, men inuti så känner jag ändå att det är mitt ansvar nu när jag valde att sätta vår dotter till världen. Min man får allt det fina. Kärlek till och från ett barn. Men utan det jobbiga ansvaret. Men vi lever ihop och jag älskar honom. Ett syskon blir det bara då HAN vill och då kommer jag att kräva att han tar mer ansvar för barnen.

Vad tråkigt att höra att det blev så, precis vad jag är rädd för, jag tror det finns stor risk att det kommer bli så här med...att jag för att underlätta omställningen kommer göra mer, ta mer ansvar. Samtidigt så är det ju inte så att jag egentligen heller tycker det är jätte kul att börja om, ser fram mot vaknätter osv ja allt som kommer med att börja om med småbarnsåren, däremot så är jag beredd att göra det för det känns inte som att de motgångarna allena skulle kunna vara motiv till abort, även om det kan vara nog så kämpigt. Så det känns lite orättvist att vi bara för det skulle behöva ta mer ansvar, för att det var vårt val att behålla, när vi var två om att göra det. Men det verkar väldigt vanligt att mannen ser mer praktiskt på det, att det är ett sånt enkelt litet val att bara låta bli att föda barnet, medan man själv knyter det psykologiska bandet tidigt. Jag ser ju redan framför mig att det är ett liv, ett barn som de fantastiska som man redan har, som man väljer bort. Hur kan man vilja göra det?!

Fast jag är övertygad om att detta kommer bli det SISTA barnet, jag kommer inte vilja ha fler och jag överväger mycket starkt att sterilisera mig för att inte hamna i ett sådant här moraliskt och jobbigt dilemma igen. (jag har väldiga problem med preventivmedel, fick ta bort spiralen och jag får inte äta hormoner heller pga bröstcancer i släkten). Jag vill helst att vi båda ska vara överens, men vi har insett att det här kommer vara en fråga där vi aldrig enas, samtidigt så tror jag inte att det i sig kommer vara det som splittrar oss...dock kommer det nog fresta rejält.

Hoppsan, jag är tacksam för dina tankar också :) jag ser ju själv på det som vårt barn, även om det bara är så litet ännu men det utvecklas ju och blir vårt barn. Den biten är jag själv inte tveksam till så att detta inlägg handlar mycket om praktiska tankar är för att det är just sådana frågor mannen tar upp och belyser för mig, som självklart skrämmer mig med när han belyser dem och som jag vill dela med mig av. Jag är personligen inte emot aborter, anser att var och en måste bedöma utifrån sin egen situation, men jag har mycket svårt att se mig själv göra en abort, speciellt när jag har alla andra förutsättningar i övrigt. Jag är inte 17, arbetslös och ensamstående utan gift, med fast jobb, två redan fantastiska barn...det finns inget praktiskt som jag skulle kunna motivera det med. Jag vet precis hur jag själv skulle rådit vänner, och mig själv...men visste aldrig att jag skulle ha alla de här funderingarna när jag själv hamnade i situationen.

Snart 3 - jag är glad att höra att din man nu säger att han ser framemot den lilla krabaten och jag hoppas att allt kommer att gå bra, med förlossning, omställning. Jag tror att den fasen som du fasar över, kommer att gå över...det är det okända som gör att man får kalla fötter, det där omöjliga inom en som säger "ahh det kommer aaaaldrig att gå" men sen anpassar man nog sig och det blir vardag och man har glömt av hur det var innan. (oj vad det var lättare att säga till någon annan än en själv ;) ) Gissar att även jag kommer försöka vara stursk under graviditeten, inte klaga, inte vilja medföra problem för familjen...allt eftersom jag inte vill beklaga mig över ett val jag gjort. Så jag hoppas att graviditeten kommer flyta smidigt.

Anonym - visst är det stor skillnad på att ha en inneboende längtan innan och sen alla rädslor man ställs inför när det blir ett faktum. Jag tycker det är skönt (inte för att jag någonsin önskar någon annan samma jobbiga funderingar) att veta att man inte är ensam, det visar att man ändå är hyfsat normalt funtad och att det är vanligt med dessa tankar. Jag har precis som du, till och från haft svårt att känna någon glädje, jag vaknar på morgonen glad och sen kommer direkt tanken "ja just ja, det var visst verklighet". Jag går dagarna igenom och känner en slags tomhet, önskar ibland man kunde koppla loss huvudet och tankarna, tänker så det gör ont i kroppen, det gör ont att existera. Samtidigt som jag nog inser att mina olyckliga känslor mycket bottnar i min och min mans olika inställning, han är min bästa vän och jag är van att vi är en "enhet" och att tycka så olika i en avgörande fråga är påfrestande. Och att vi inte kan förenas i det heller, följer jag mitt hjärta är det bara mitt val, alla andra tvingas att följa med. Samtidigt, går jag emot det är det ju bara min mans inställning det baserad på, och då är jag också rädd att det kommer följa många andra jobbiga problem i förhållandet. Sen är det nog också lite sorg, att man kan se så olika på det...hur kan man vilja välja bort vårt barn, hans barn? Men jag förstår hans ståndpunkt och respekterar honom, och tvärtom. Och det gör ont att se honom så bekymrad och ledsen, att veta att ett val jag gör orsakar min bästa vän den smärtan. Samtidigt är det lika jobbigt för honom att se hur jag lider, och han vill absolut inte att jag ska göra något bara för hans skull som går helt emot vad jag själv vill. Inget av valen känns idag optimala, men det känns som att ett barn kommer man ju aldrig att ångra i framtiden. Men jag känner som du, jag kan inte fatta något beslut som jag är 100% övertygad i, i alla avseenden...och det är jobbigt.

Jag tycker du ska lyssna på din man, inte nödvändigtvis välja det beslutet men verkligen lyssna. Ni är två som har ansvaret för att det blev såhär och två som borde fatta beslutet , tillsammans. 

Jag förstår varför tanken på en abort känns hemskt, men jag tycker du ska iaf överväga och inte bara skriva av det helt. Lek med tanken: han vill verkligen inte ha  fler barn och har aldrig velat, ni har redan två barn och verkar vara en väl fungerande familj fram tills nu. Och för varje historia om en man som älskat sitt barn när de väl kom, finns det en historia om en man som känt sig överkörd, fått sin livsbana bestämd åt sig utan delaktighet, och som i längden inte klarat av förhållandet efter det. Att män älskar barnen när de väl kommer känns som en allt för vanlig myt som gör att kvinnor skaffar barn i falska förhoppningar. Visst händer det men det stör mig att folk bara antar att det kommer bli så och sedan blir de förvånade när mannen visar ointresse. Eller när de älskar barnet men inte längre sin partner. 

Det absolut bästa är ju om ni kan enas om beslutet, och om inte så försök bena ut vilka konsekvenser som båda alternativ kan ge och vilket som är bäst för dig. Och trots min pessimist ovan så hoppas jag ni kan enas om att behålla barnet, och att båda vill det, för ett barn förtjänar att vara önskat av båda föräldrarna. 

Hur har det gått för er TS? Vi tog beslutet att göra abort så idag blir det medicinsk abort, blandade känslor men dock skönt att man tog ett beslut iaf. Paniken och ångesten försvann när man väl tagit ett beslut.  Man har fått lära sig den hårda vägen men vet iaf nu att vi funkar jättebra som 4 i familjen och kommer att förbli så. Nästa månad gör vi vår första familjeresa  till Paris och det är något jag nu längtar efter. Sköt om dig och hoppas ni kommit fram till ett beslut som känns rätt för er. Kram

Anonym - hoppas allt gick bra för dig med den medicinska aborten. Vad skönt att du kom fram till ett beslut som kändes rätt för dig, jag tror precis som du säger när ett beslut är fattat släpper ångesten lite, och man börjar rätta in förutsättningarna efter det. Och en sådan härlig resa att fokusera på.

I mitt (vårt) fall, blev beslutet att behålla. Jag har tvekat och velat fram och tillbaka och först kändes detta beslutet också oroligt, men nu har jag landat lite i det och ångesten har släppt. Det blev också lite lättare för mig för det känns som mannen är med mig lite mer nu, han gillar det egentligen inte, men säger att om det är detta jag vill så fixar vi det, då gör vi givetvis det tillsammans även om han känner panik inför det som kommer. Men han är ändå glad, skojar med mig om det osv. Vi har också pratat igenom situationen och vad som krävs för att han ska må bättre i det, vad jag kan göra osv. Säkert blir det lite mer curlande från min sida, men jag är också införstådd med konsekvenserna av detta beslut och just nu känns det iallafall som jag är beredd på den jobbiga perioden som absolut kommer komma, men som är en kort tid i livet och som förhoppningsvis sedan också blir en del av det nya, härliga livet...precis som livet nu med 2 barn också är härligt.

1 barn - jag förstår precis det du skriver, det har varit lite samma för oss med. Min man hade precis fått sitt första jobb när vi fick första barnet, jobbar sena tider, aldrig behövt göra något på natten, inte varit föräldraledig. Han insåg sedan själv hur bra han hade det, och när vi väntade barn nr 2 förstod han också att en konsekvens av det var att det skulle inskränka på hans tid som han tidigare hade mer tillgänglig för andra saker eftersom jag ändå tog mer hand om barn nr1. Men visst, det är fortfarande jag som gör det mesta i och med hans arbetstider. Jag har valt att försöka vända på det och se andra fördelar som kommer med hans arbetstider, som väldigt överlappande arbetstider ger korta dagar på dagis för barnen. Och när det är jobbigt går jag in för att intala mig att jag drar vinstlotten som får vara så mycket med våra barn, det bästa i livet. Ja det funkar ju givetvis inte alltid ;) (sagt med glimten i ögat, men det känns iaf lite bättre). Men visst önskar jag att han ibland byter jobb till ett mer "vanliga" kontorstider, så att även vi kan vara en familj som äter middag ihop, jag kan göra några egna saker på veckokvällar osv. Det sköna är att han nu faktiskt själv önskar det också, när han ser hur lite tid han får över till barnen.