Ni som behållt oplanerad trea, trots mannen tvekade?

Vad tråkigt att höra att det blev så, precis vad jag är rädd för, jag tror det finns stor risk att det kommer bli så här med...att jag för att underlätta omställningen kommer göra mer, ta mer ansvar. Samtidigt så är det ju inte så att jag egentligen heller tycker det är jätte kul att börja om, ser fram mot vaknätter osv ja allt som kommer med att börja om med småbarnsåren, däremot så är jag beredd att göra det för det känns inte som att de motgångarna allena skulle kunna vara motiv till abort, även om det kan vara nog så kämpigt. Så det känns lite orättvist att vi bara för det skulle behöva ta mer ansvar, för att det var vårt val att behålla, när vi var två om att göra det. Men det verkar väldigt vanligt att mannen ser mer praktiskt på det, att det är ett sånt enkelt litet val att bara låta bli att föda barnet, medan man själv knyter det psykologiska bandet tidigt. Jag ser ju redan framför mig att det är ett liv, ett barn som de fantastiska som man redan har, som man väljer bort. Hur kan man vilja göra det?!

Fast jag är övertygad om att detta kommer bli det SISTA barnet, jag kommer inte vilja ha fler och jag överväger mycket starkt att sterilisera mig för att inte hamna i ett sådant här moraliskt och jobbigt dilemma igen. (jag har väldiga problem med preventivmedel, fick ta bort spiralen och jag får inte äta hormoner heller pga bröstcancer i släkten). Jag vill helst att vi båda ska vara överens, men vi har insett att det här kommer vara en fråga där vi aldrig enas, samtidigt så tror jag inte att det i sig kommer vara det som splittrar oss...dock kommer det nog fresta rejält.

Hoppsan, jag är tacksam för dina tankar också :) jag ser ju själv på det som vårt barn, även om det bara är så litet ännu men det utvecklas ju och blir vårt barn. Den biten är jag själv inte tveksam till så att detta inlägg handlar mycket om praktiska tankar är för att det är just sådana frågor mannen tar upp och belyser för mig, som självklart skrämmer mig med när han belyser dem och som jag vill dela med mig av. Jag är personligen inte emot aborter, anser att var och en måste bedöma utifrån sin egen situation, men jag har mycket svårt att se mig själv göra en abort, speciellt när jag har alla andra förutsättningar i övrigt. Jag är inte 17, arbetslös och ensamstående utan gift, med fast jobb, två redan fantastiska barn...det finns inget praktiskt som jag skulle kunna motivera det med. Jag vet precis hur jag själv skulle rådit vänner, och mig själv...men visste aldrig att jag skulle ha alla de här funderingarna när jag själv hamnade i situationen.

Snart 3 - jag är glad att höra att din man nu säger att han ser framemot den lilla krabaten och jag hoppas att allt kommer att gå bra, med förlossning, omställning. Jag tror att den fasen som du fasar över, kommer att gå över...det är det okända som gör att man får kalla fötter, det där omöjliga inom en som säger "ahh det kommer aaaaldrig att gå" men sen anpassar man nog sig och det blir vardag och man har glömt av hur det var innan. (oj vad det var lättare att säga till någon annan än en själv ;) ) Gissar att även jag kommer försöka vara stursk under graviditeten, inte klaga, inte vilja medföra problem för familjen...allt eftersom jag inte vill beklaga mig över ett val jag gjort. Så jag hoppas att graviditeten kommer flyta smidigt.

Anonym - visst är det stor skillnad på att ha en inneboende längtan innan och sen alla rädslor man ställs inför när det blir ett faktum. Jag tycker det är skönt (inte för att jag någonsin önskar någon annan samma jobbiga funderingar) att veta att man inte är ensam, det visar att man ändå är hyfsat normalt funtad och att det är vanligt med dessa tankar. Jag har precis som du, till och från haft svårt att känna någon glädje, jag vaknar på morgonen glad och sen kommer direkt tanken "ja just ja, det var visst verklighet". Jag går dagarna igenom och känner en slags tomhet, önskar ibland man kunde koppla loss huvudet och tankarna, tänker så det gör ont i kroppen, det gör ont att existera. Samtidigt som jag nog inser att mina olyckliga känslor mycket bottnar i min och min mans olika inställning, han är min bästa vän och jag är van att vi är en "enhet" och att tycka så olika i en avgörande fråga är påfrestande. Och att vi inte kan förenas i det heller, följer jag mitt hjärta är det bara mitt val, alla andra tvingas att följa med. Samtidigt, går jag emot det är det ju bara min mans inställning det baserad på, och då är jag också rädd att det kommer följa många andra jobbiga problem i förhållandet. Sen är det nog också lite sorg, att man kan se så olika på det...hur kan man vilja välja bort vårt barn, hans barn? Men jag förstår hans ståndpunkt och respekterar honom, och tvärtom. Och det gör ont att se honom så bekymrad och ledsen, att veta att ett val jag gör orsakar min bästa vän den smärtan. Samtidigt är det lika jobbigt för honom att se hur jag lider, och han vill absolut inte att jag ska göra något bara för hans skull som går helt emot vad jag själv vill. Inget av valen känns idag optimala, men det känns som att ett barn kommer man ju aldrig att ångra i framtiden. Men jag känner som du, jag kan inte fatta något beslut som jag är 100% övertygad i, i alla avseenden...och det är jobbigt.