Dystymi

Efter att jag läste den här tråden igår surfade jag runt lite och letade info om dystymi. Det verkar som att det är DET som jag har! Har länge funderat på vad det är som är så fel i mitt liv men nu verkar det finnas en bra förklaring på min deppighet, orkeslöshet och en hel del andra symptom.

Jag var hos en psykolog för första gången idag faktiskt (för den här gången vill säga) och tog upp det här och hon sa att hon nog kan tänka sig att det är dystymi jag har. Det är tydligen vanligt när man varit med om så mycket jobbigt som jag har.

Men nu ska jag tydligen få ta medicin (startar troligen efter nästa möte om tre veckor) och gå på samtalsterapi varannan vecka. Ska troligen få remiss till KBT sen också. Detta känns jättebra!

Det hade varit så underbart skönt att få lite mer energi, sluta ha så mycket ångest, sluta deppa över framtiden, sluta vara så nere hela tiden och kanske tycka att saker är roliga och inte enbart tråkiga och jobbiga. Jag har hela tiden känslan av att allt är så meningslöst och att jag inte brinner för något. Men det gör jag ju egentligen, det är bara det att det dåliga humöret tar över den mesta delen av tiden.

Det var inte förrän förra våren som jag upptäckte att jag mådde så här. Innan dess har det hela tiden dykt upp riktigt stora problem som gett mig något negativt att tänka på och deppa kring och då har jag inte märkt nån skillnad! Men förra året "borde" jag mått bra, men det gjorde jag inte. Men det hade varit SÅ skönt om det nu är dystymi och att jag kan få hjälp för det! (ok, inte "skönt", men då vet jag ju iaf att det finns en ljusning)

Jag har inga barn än men jag har bestämt mig för att kämpa för att lösa alla mina problem nu så att jag kan försöka få barn sen (längtar!). Det får bli en motivation till att ta itu med saken helt enkelt!

Om ni undrar vad det är som har hänt så är det: mobbing och ensamhet under hela grundskoletiden, depressioner i gymnasiet, överfallsvåldtäkt utomhus vid 19 års ålder, posttraumatiskt stressyndrom från våldtäkten, sjukskrivningar, föräldrars skilsmässa vid 20 års ålder, pappa flyttade 100 mil härifrån ett år senare och parallellt med detta har jag haft problem med ångest, kraftiga fobier, social fobi, dålig självkänsla osv. osv. och dystymi då så klart om det är det då.

Men nu när jag äntligen fått en plats hos en psykolog/läkare så känns det som att det kommer ordna sig nån gång!

TS:
Jag pluggar på universitetet och det passar mig väldigt bra. Efter gymnasiet hade jag ett jobb där jag blev tvungen att sjukskriva mig var och varannan vecka eftersom jag inte pallade att jobba heltid. Var trött, blev psykosomatiskt sjuk och var jättedeppig och så. Samma sak på gymnasiet och på de praktikplatser jag hade då.
Men sen hade jag ett deltidsjobb där jag trivdes rätt bra. 75% pallade jag att jobba och då fick jag även jobba rätt självständigt och utan någon som styrde över mig. Det funkade rätt bra.

Nu på högskolan kan jag ju studera självständigt och om det är någon dag som är jättejobbig så låter jag bara bli att plugga den dagen. Det känns jätteskönt att inte vara bunden till en rutin som MÅSTE utföras. Sånt mår jag inte bra av i nuläget. Kommer nog plugga 1,5 år till och efter det hoppas jag att jag kommer må lite bättre eller hitta ett deltidsjobb igen.

Eftersom jag har så fria dagar så kan jag sova lite hur jag vill (tar sovmorgnar och sover på dagarna när jag inte kunnat sova på natten). Så det känns jätteskönt!

Hur är det för er andra då?

låg:
Jag är också jättetrött och sliten jämt! Det är verkligen konstigt eftersom jag bara studerat, jobbat deltid eller varit halvtidssjukskriven de senaste fyra åren. Inget av detta har tagit särskilt många timmar per dag för mig och jag har inga barn eller något stort intresse som tagit min tid. Jag har väldigt mycket dödtid hemma, men ändå är jag SÅ trött och degig. Jag tränar jättemycket, äter nyttigt, sover runt 8-9 timmar per natt, men inget hjälper!

Jag tror att det är dystymin eller möjligen min ångest som gör mig så här sliten. Hade varit så skönt om jag kunde få en bättre koncentrationsförmåga, ork och uthållighet!

Förstår inte hur jag någonsin ska orka jobba heltid. Mår verkligen illa när jag tänker på det!
Men förhoppningsvis lindras/försvinner symptomen tills det är dags eller så. Ska plugga ett tag till som tur är. (annars så får man väl ta ett deltidsjobb om man har tur att hitta något ok)

Jag har fortfarande inte fått den här diagnosen än men jag ska ta upp det på måndag när jag träffar psykologen igen. Det som nån av er skrev om aggressionshanteringsproblematiken var väldigt intressant! Det har jag inte läst tidigare.

Hmm... Det skulle ju kunna förklara mitt otroligt dåliga självförtroende och den konstiga relationen som jag har till alla jag känner. Alltså att ända sedan jag var liten har jag alltid varit antingen väldigt dominant och styrande eller totalt underlägsen, nervös och med dålig självkänsla så fort jag umgås med folk. Detta har jag och psykologen diskuterat en del.

Allt det andra i texten stämmer väldigt bra med nu när jag tänker efter. Är och har alltid varit väldigt överkänslig. Har t ex kraftig separationsångest, är mycket för nostalgi, kan inte ta kritik över huvudtaget och har mycket fobier.

Får ta och kolla upp om det är detta jag har. Just nu sitter jag bara här och spekulerar.

Förresten, tänkte kolla med er om det är någon som kanske känner igen sig eller så?

En jobbig grej med mig själv är att jag vissa dagar blir väldigt nere och tycker att mitt liv är hemskt. Då känner jag att jag verkligen måste lösa mina problem. Brukar sitta och älta alla jobbiga detaljer i mitt liv, skriva listor, kalkylera, planera och fixa så att livet ska bli bra. Jag planerar upp hela framtiden och tänker att "bara jag får en ny lägenhet/jobb/kompis/möbel så kommer allt bli bra". Är riktigt trött på detta beteende, men dessa dagar kan jag inte koncentrera mig på något annat än att grina, deppa, planera och älta alla jobbiga saker.

Har hållt på så, ofta flera ggr i veckan, i flera år nu (säkert 10 år) och det var inte förrän för nåt år sen som jag insåg att det inte är mitt liv som är dåligt utan mitt psyke. Trodde först på nån slags ångest (GAD) och sen på PMDD (PMS) tills jag hittade den här tråden då för några veckor sen.

Min pappa resp. sambo har alltid sagt att "du måste släppa allt det gamla! Du kan inte älta allt som är jobbigt varje gång du blir ledsen!" Men jag kan inte hjälpa det!

Men nu har jag börjat äta cipralex så jag hoppas på en bättring. Hade varit så himla skönt!

jaja..är det någon som kanske känner igen sig kanske? Eller har hört talas om nåt liknande tidigare?