Dystymi

Som fått samma diagnos och aldrig hört talas om den innan...

Ja, här är en till...Tog ganska många års valsa runt hos doktorer och psykologer innan nån satte en ordentlig diagnos.
Vet ni att åsnan I-or har den här diagnosen också? Han får bli den här trådens maskot!!

Oj, vad "spännande" att det finns flera här som har dystymi! Jag var på väg att skriva "roligt", men det är det ju inte egentligen...
Ska börja med att be om ursäkt för att jag inte skrivit tidigare. Jag har tre små barn och hela familjen har varit sjuka, så datorn har inte precis blivit prioriterad.

Jaha, så Ior har också fått diagnosen! Det var ju inte speciellt oväntat... Självklart ska han få bli trådens maskot! Han är min absoluta favorit, dessutom!

Lite kort om mig:
Jag har väl mer eller mindre varit deppig och sur i hela mitt liv och med tonåren så kom även depression svackorna. Jag borde ha sökt hjälp för länge sen, redan som tonåring men jag var så rädd för att vara allvarligt psykisktsjuk så jag vågade inte.
Efter första barnet blev det tufft att hantera deprissionerna samtidigt som jag ville vara en bra mamma. Men jag lyckades dölja detta för omgivningen.
När jag sen blev trebarnsmor, så blev det för mycket -hela mitt liv höll på att gå i bitar och för barnens skull så tvingade jag iväg mig själv till läkarn och fick anti-depressivt och tid hos kurator.
Nu, ett år senare så mår jag så fantastiskt bra! Hoppas att det kommer att vara för resten av mitt liv! Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu. Jag äter fortfarande Zoloft och ska nog fortsätta med det ett tag framöver och jag håller på att avsluta min kuratorskontakt. (Men, oj, vad jag kommer att sakna henne!)

Men jag har så mycket jag vill prata om med likasinnade!

"En till" och "Butter"... hur har ni det? Har ni familj? Hur går det för er isåfall?
Jag fick min diagnos alldeles nyligen, som jag skrev förut och blev väl inte förvånad, fast jag hade aldrig hört talas om det tidigare.

Nä, nu måste jag koppla av lite vid tv'n en stund innan jag nannar kudden.

Hej!
Vad bra att du skrev igen, TS. Jag blev lite rädd att ni blivit arga för att jag skrev det där med I-or, kan ju va känsligt att skämta ibland...Gillar också I-or, känner mig väl besläktad antar jag...

Jag har alltid varit en butter typ, ledsen o känslig. Grät så fort nån petade på mig som liten. I tonåren började depressionerna, oftast en depression per år. Har också haft problem med ätstörningar, började med anorexi en kort period, och det övergick snart i hetsätning.
När jag träffade min nuvarande man för 5½ år sedan hade jag en bra period, men blev snabbt riktigt deppig igen. Ett under att han orkade stanna kvar, för det hade ingen pojkvän orkat tidigare...
Nu är vi gifta och har två små barn, 18 mån resp 1 mån. Jag fick en depression efter första barnet och gick i terapi på nåt som kallades Spädbarnsenheten på BUP. Ett ställe där man behandlar nyblivna mammor med depression. Jag har valsat runt bland många psykologer i mina dar, men det här var första gången jag kände att det funkade!! Kanske inte så konstigt att det skulle behövas en barnpsykolog för att hjälpa mig, ofta känns det som att det sitter en ledsen, sårad och övergiven 5-åring inom mig, och att det är henne man måste hjälpa för att hjälpa resten av mig...
Var deppig igen under slutet av den senaste graviditeten och strax efter förlossningen, men jag tycker att jag kunde hantera det rätt bra, har fått lite verktyg med mig att jobba med mig själv och mitt tänkande.
Har precis som TS ätit antidepressiva , men blev tvungen att sluta då de försämrade min ätstörning.Det är tydligen ganska vanligt att det blir så.

Måste kila nu, bägge grabbarna signalerar hunger - HÖGLJUTT!!!!!!
Vi hörs!

Butter; Åh nej, jag störs inte av skämt. Tvärtom, jag skojar gärna och har (tyvärr) en förmåga att kunna vara ganska ironisk... men många uppskattar inte ironi...

Jag känner igen det du skriver om att det bor en övergiven femåring inom en. Jag har mycket barndom att bearbeta.
Dessutom har jag blivit sexuellt utnyttjad, vid ett flertal tillfällen, av en manlig släkting från att jag var 9 år till jag var 14. Det har jag i ensamhet burit inom mig. Dels pga av att jag inte haft nån att prata med som jag litar på.
Min uppväxt har varit omtumlande och jag har väl inte levt så exemplariskt som man kanske borde. Jag har ofta utsatt mig själv för faror och råkat ut för dom pga av mitt leverne.
När jag var 10 år bev jag antastad av en pedofil som jag, tack och lov, lyckades ta mig ifrån. Och när jag var 22 blev jag våldtagen av en "kompis".
Usch, det kaske inte är så konstigt att man mår dåligt egentligen...

Men nu är jag gift och har tre barn, den älsta är 3½. Och jag vill ge en stor eloge till min man som står ut med mig trots mina humörsvängningar.
Nu har jag ätit Zoloft i ett år och samtidigt pratat med en kurator om hur i hela fridens dar man ska göra för att överleva. Så just nu mår jag kanonbra! Så här bra har jag aldrig tidigare mått i hela mitt liv!!!

Imorgon ska jag träffa läkaren för att prata om Zoloften, för att se om jag ska fortsätta eller trappa ner. Min kurator tror att jag kanske kommer att behöva äta Zoloft lääänge till, även fast jag mår bra nu... i förebyggande syfte, sa hon.

Man skulle nog kunna säga att jag också hade ätstörningar en period. När jag var ca 24 år gick jag upp 50 kg (!!!) på ca 2 år! Jag har bara lyckats gå ner 10 kg av dom. Jag är nu 31 år.

Tyvärr tar barnen och hemmet allt för mycket tid för mig, så jag har inte så mycket tid till datorn. Det kan ta några dagar innan sätter mig här igen. Men jag försvinner inte, det lovar jag.

Kram

*puffar*

Det kanske finns flera med dystymi som vill vara med och prata lite?

Jag har aldrig sökt hjälp eller så men läst mig till att jag nog har dystymi.
Har varit nedstämd sedan barndommen. Är ganska butter och det måste till mycket roliga saker för att jag ska tycka det är värt att hänga på, typ..
Men det har varit perioder då jag mått bra också, men alltid återfalllit.
Nu mår jag faktiskt bättre sen jag fick barn för då sitter man ju inte och grubblar så mycket!

Efter att jag läste den här tråden igår surfade jag runt lite och letade info om dystymi. Det verkar som att det är DET som jag har! Har länge funderat på vad det är som är så fel i mitt liv men nu verkar det finnas en bra förklaring på min deppighet, orkeslöshet och en hel del andra symptom.

Jag var hos en psykolog för första gången idag faktiskt (för den här gången vill säga) och tog upp det här och hon sa att hon nog kan tänka sig att det är dystymi jag har. Det är tydligen vanligt när man varit med om så mycket jobbigt som jag har.

Men nu ska jag tydligen få ta medicin (startar troligen efter nästa möte om tre veckor) och gå på samtalsterapi varannan vecka. Ska troligen få remiss till KBT sen också. Detta känns jättebra!

Det hade varit så underbart skönt att få lite mer energi, sluta ha så mycket ångest, sluta deppa över framtiden, sluta vara så nere hela tiden och kanske tycka att saker är roliga och inte enbart tråkiga och jobbiga. Jag har hela tiden känslan av att allt är så meningslöst och att jag inte brinner för något. Men det gör jag ju egentligen, det är bara det att det dåliga humöret tar över den mesta delen av tiden.

Det var inte förrän förra våren som jag upptäckte att jag mådde så här. Innan dess har det hela tiden dykt upp riktigt stora problem som gett mig något negativt att tänka på och deppa kring och då har jag inte märkt nån skillnad! Men förra året "borde" jag mått bra, men det gjorde jag inte. Men det hade varit SÅ skönt om det nu är dystymi och att jag kan få hjälp för det! (ok, inte "skönt", men då vet jag ju iaf att det finns en ljusning)

Jag har inga barn än men jag har bestämt mig för att kämpa för att lösa alla mina problem nu så att jag kan försöka få barn sen (längtar!). Det får bli en motivation till att ta itu med saken helt enkelt!

Om ni undrar vad det är som har hänt så är det: mobbing och ensamhet under hela grundskoletiden, depressioner i gymnasiet, överfallsvåldtäkt utomhus vid 19 års ålder, posttraumatiskt stressyndrom från våldtäkten, sjukskrivningar, föräldrars skilsmässa vid 20 års ålder, pappa flyttade 100 mil härifrån ett år senare och parallellt med detta har jag haft problem med ångest, kraftiga fobier, social fobi, dålig självkänsla osv. osv. och dystymi då så klart om det är det då.

Men nu när jag äntligen fått en plats hos en psykolog/läkare så känns det som att det kommer ordna sig nån gång!

Vad trevligt med flera som hittat hit!
Eller vad säger man? Tja, ni fattar nog vad jag menar. Det är skönt att ha likasinnade att snacka lite med.

Vad gör ni om dagarna?
Jag är för tillfället arbetslös. Eller har väl varit det i fyra år men jag har ju ocksåvarit föräldraledig nästan hela tiden. Har fått tre barn under tiden. Så nu njuter jag faktiskt av den lilla fritid jag har, alltså de 15 timmarna barnen är på dagis. Det är ljuvligt att få vara lite egoistisk. Men jag borde väl försöka hitta mig ett jobb. Är ekonomiassisent men kan tänka mig att jobba med NÄSTAN vad som helst, fast ändå inte... Det är mycket jag inte vill... jag orkar inte med asnvar just nu också vill jag ha ett jobb som ger mig lite bättre självkänsla... Usch...nää... jag vill nog vara egoistisk ett tag till...
Jösses vad jag svamlar! Typiskt mig.

Jaha, nu kom min man hem med "ligisterna"... nu var det slut på friden igen.
Ska försöka få tid till att titta in här snart igen!

Kramar till er alla på alla hjärtans dag!!!

TS:
Jag pluggar på universitetet och det passar mig väldigt bra. Efter gymnasiet hade jag ett jobb där jag blev tvungen att sjukskriva mig var och varannan vecka eftersom jag inte pallade att jobba heltid. Var trött, blev psykosomatiskt sjuk och var jättedeppig och så. Samma sak på gymnasiet och på de praktikplatser jag hade då.
Men sen hade jag ett deltidsjobb där jag trivdes rätt bra. 75% pallade jag att jobba och då fick jag även jobba rätt självständigt och utan någon som styrde över mig. Det funkade rätt bra.

Nu på högskolan kan jag ju studera självständigt och om det är någon dag som är jättejobbig så låter jag bara bli att plugga den dagen. Det känns jätteskönt att inte vara bunden till en rutin som MÅSTE utföras. Sånt mår jag inte bra av i nuläget. Kommer nog plugga 1,5 år till och efter det hoppas jag att jag kommer må lite bättre eller hitta ett deltidsjobb igen.

Eftersom jag har så fria dagar så kan jag sova lite hur jag vill (tar sovmorgnar och sover på dagarna när jag inte kunnat sova på natten). Så det känns jätteskönt!

Hur är det för er andra då?