Dystymi

Jag förstår att denna tråd handlar om att få kontakt med andra som har dystymi men jag undrar om ngn skulle vilja vara snäll och berätta VAD det är. Hur ställs diagnosen?

Skulle ngn vilja?

TS...
Ja, kanske det. Jag är en riktig tänkare och ofta är jag nere. Känner att jag alltid får klara mig själv. Det finns liksom ingen som stöttar och så men jag önskar av hela mitt hjärta att det skulle finnas. När ngt går fel i min värld tar jag det väldigt hårt.

Har MYCKET mörka tankar i perioder, men ingen vet på riktigt hur jag har det för då drar sig bara folk undan så jag kniper igen och "väntar ut"....

Herre gud! Läste just TS inslag på sidan 4. Shit! ALLT stämmer.... jag är aldeles skakis nu... Alltså inlägget om vad dystymi är.
Vad gör jag nu?

Gick till en kurator för 1½ år sedan men hon tyckte att jag inte behövde komma mer (fast jag kännde mig jättedålig) för att jag hade blivit gladare. Hon sa att jag skulle höra av mig om jag mådde sämre igen, men jag vågar liksom inte. Känner mig som en looser. Jag vågade inte heller säga till henne att jag ville fortsätta att prata då den där sista ggn. Tänkte att hon säkert tyckte att jag ältade på bara...

Det som har hänt i mitt liv är att jag blivit psykiskt misshandlad av min mamma så länge jag kan minnas. Min pappa har i stort aldrig tagit mitt parti. Min 5 år äldre bror slog mig blå och blodig varje dag.
Tänkte ta livet av mig i hela högstadiet. Haft ärstörningar sedan dess.Svält, kräkts och hetsätit. Maten och jag är inte kompisar.
Flyttade hemifrån när jag var 16 för att överleva helt enkelt.

Blev lämnad av min bästa vän och mitt livs kärlek (samma person alltså), helt utan förvarning när jag var gravid i 8:e månaden. Då rasade allt och det är två år sedan nu. Har varit ledsen sedan dess.

Vad har ni för råd? Vad tycker ni att jag ska göra nu? Vet inte om jag vågar ta kontakt med ngn...

Åh, jag känner mig verkligen feg. Känns som jag inte vågar eller orkar ta kontakt. Men jag mår verkligen inte bra.
Är jämt trött. Som nu. Känns som om jag sovit i en timma i natt!!
Så j:a stressad. Jag kan känna hur allt bara vibrrera innom mig. Som när man bälgat i sig Espresso...fast jag bara sitter och tar det lugnt.
Har tom fått eksem i ansiktet som hålls i shakt med kortisonsalva. Men så fort jag inte smörjer på en elle två dagar kommer det igen.
Har huvudvärk nästan varje dag.
Blir så himla lätt irriterad och besvikan på alla och allt. Har helt enkelt inte tålamod till missar i mitt liv.
I Januari var jag på jobbet ca 270 timmar. Det är ju inte klokt. Och så är jag ensamstående med en 1½-åring. Pappan hjälper väl till när han kan, men det är alltid på hans vilkor. Som idag vill jag gå och träningsdansa som jag inte gjort en enda ggn på ett år!! Men nej, pappa kan inte ha sitt barn i två timmar på kvällen för han måste jobba ihop pengar nu till sommaren. Han är student. Han pluggar på heltig. Jobbar minst 12 ggr per månad OCH tränar två ggr i veckan. När ska jag få min fritid? Jag orkar inte stå för min rätt längre där.
Jag orkar ingenting. När jag ler är det bara en mask. Men ingen vet det. Shit alltså. *suck* Jobbigt.

När jag gick hos kuratorn började hon prata om ngt piller som gjorde att man inte kände sig så nere. Men också att man inte kände sig så jätteglad. Tablette tog bort toppar och dalar i ens hummör. Då ville jag inte. Är lite rädd för "lycko-piller", men nu tror jag att jag skulle ta dom.
Jag gråter aldrig längre. Finns inga tårar. Är tom på ett tryckande sätt.
Vill så gärna träffa nya människor men det går inte. Jag är trevlig, snackar inte skit om folk. Skojar och är inte blyg och tysst. Har inga konstiga kläder eller frisyrer. Men det är ändå ngt som gör att folk inte "fastnar".
På ngt sätt känner säkert folk att man är konstig på ngt sätt...

Har funderat på att försöka sjukskriva mig. Jag vill vila! Känns som om jag kommer att braka ihop snart. På riktigt.
Det jag är rädd för att att folk kommer se ner på mig om folk får reda på hur jag mår och att jag kanske måsta ta piller osv. Man hör kommentarer både här och där tycker jag. Och när jag berättat för folk om min situation drar dom sig undan. Jag vill inte att det ska bli så....

Men kom gärna med råd, erfarenheter och peppning.
Jag ska inte ge upp...

Jag har delat med mig men det känns som om alla ger upp på mig. Dom tycker att det gått så lång tid sedan den stora krashen för två år sedan. För mig känns det som igår...
Jag ber inte ngn av mina kompisar områd, ändå ska dom komma med en massa "råd" och kommentarer. Och när jag säger att jag försökt eller att det inte går osv så ger dom upp och hör inte av sig alls mer.
Jag önskar bara att ngn skulle lyssna. Det är allt. Jag vill att mina kompisar är mina kompisar, inte mina psykologer. Jag vill prata gamla minnen, killsnack, töntiga skämt man drar tillsammans. Så som det har varit. Men alla ska jämt fråga hur det är (förstår att det kanske är omtanke, men om man inte kan hantera svaret så varför fråga?), prata om vikt och den och den nyttiga maten. ALLA mina vänner vet att jag är överviktig och har svårt för att gå ner. Det är som ren tortyr att höra hur alla ska- och går ner i vikt hit och dit. Jag skiter i det!! Jag umgås med folk för deras innre. Man får se ut precis hur som hellst med mig, så det är så jobbigt att höra detta ytliga snack.
Om man får en finne i pannan och en på hakan, går man då till en som har acne i hela ansiktet och beklagar sig? Nä, tror inte det. Likadant känns det nu. "Oj oj oj vad tjock jag är! Jag har storlek 40 nu!!" "Jaha, brukar jag tänka då, vad tycker dom då att jag är som har 42-44?"

Jag har en kompis som nästan vet allt, men jag vill inte förlora henne också genom att berätta om min verkliga situation. Tycker redan att vi glider isär. När jag föreslår promenader så kan hon inte, men går sedan ut å går senare på kvällen. Kommer VÄLDIGT sällan och hälsar på. Jag åker alltid dit. Ja ja...jag kanske ser det mörkare än vad det är. Jag vet att hon har skola och jobb och träning...

Min närmaste släkting (syster) bor 45 mil bort. Tror hon också tröttnat...

Kanske ska ringa "hjälp-samtalet" ändå....men jag är rädd. På riktigt.

Hej TS och alla andra!

För mig går det verkligen upp och ner. Har varit bortrest så tankarna har varit på annat håll men han ändå diskuterat svårigheter med bla mig syster. Har kommit fram till att hon inte bryr sig om saker och ting. Funderar på att inte bry mig själv heller då. Det kanske är så man gör, man ska sluta bry sig så slipper man ju tänka på problem och "elände". Men HUR? (kom gärna med tips) Jag fattar inte hur folk gör!! Man hör: "jag orkar inte lägga energi på det där så då struntar jag i det." Om jag skulle göra så skulle jag ha dåligt samvete och också känna att jag inte förstod situationen och DÅ blir jag frustrerad och vilsen. Någon mer som fungerar så?
Mina mamma är ganska dum mot alla, mest mig, i sin omgivning. Negativ och egoistisk. Jag vet att hon snackar skit om oss till andra, tex mammas vännina, mammas kusin och skulle inte förvåna mig om hon gör det till min moster och mormor också. Då säger min syster så här: "men vad behöver du bry dig om vad hon säger om dig till andra?" jag kan bara säga att jag bryr mig MYCKET om vad andra säger om mig. Speciellt min mamma...
Lite sånt diskuterade min syster och jag i ca 10 min. När jag sa att jag kännde det som att hon bara är tyst och aldrig kommer med en enda kommentar när jag säger hur jag har det, hur mamma och pappa behandlar mig, så sa hon att hon "inte har några svar och att hon inte orkar bry sig längre. Varför lägga energi på sånt man inte kan lösa?"

Men idag skiner solen och jag är lite muntrare. Tog en låång pormenad igår med min enda riktiga vän. Det känndes bra. Jag hann med att skoja lite med ett par unga, snygga poliser dessutom på vägen....

Hur har du det TS? Hara du det fortfarande bra?