Dystymi

Hej mej me!
Välkommen hit till oss!

Hej mej me!
Välkommen hit till oss!

Orolig: Vad bra att du hittat hit! Visst är det skönt att kunna skriva av sig och vara anonym. Jag skulle inte kunna öppna mig heller om jag måsta röja min identitet.
Har du varit i kontakt med någon psykolog/kurator som har tagit dig på allvar? Det är ju tråkigt att psyk inte tog dig på allvar. Det är jätteviktigt tror jag att du får kontakt med någon "kunnig" som du kan hjälpa dig och som tar dig på allvar.
Det tog emot jättemycket för mig att söka hjälp, i 15 år gruvade jag mig... Sen tog jag mod till mig och ringde kuratorn och hon har hjälp mig massvis! Hon har tagit mig på allvar!

Låg: Jo, jag känner mig också trött! Vissa dagar är tröttheten helt förlamande. Jag vill bara sova, sova, sova!!! Och lika som du skriver, så spelar det ingen roll om man jobbar och har fullt upp eller om livet är lite lugnare och man får sova ut... Det hör nog dystymin till. Jag har för mig att det är ett kännetecken.
Läste också att du funderar på en liten och inte vill rota i ditt inre precis innan... Men jag skulle nog vilja råda dig till att göra upp med ditt inre innan barnen. Jag ångrar massvis att jag inte gjorde det.
Föräldraskapet väcker så många känslor och det förflutna poppar upp hela tiden, när man minst anar det och när det är som minst lämpligt. Så har det varit för mig iaf. Och när man har en liten bebis så finns oftast inte så mycket tid till att ta vara på sig själv, och det är svårt att få tid till att deppa och "lappa ihop sig själv". Men nu pratar jag om mina egna erfarenheter. Det behöver inte bli så för dig.
Men jag önskar att jag hade tagit itu med mig själv innan jag fick barn, istället för att gå i väggen efter det tredje barnet.
Det kanske kan vara värt att fundera lite på det?

Till alla er som undrar vad dystymi är:

Neurotisk depression, Reaktiv depression, s.k. dysthymi

SYMPTOM: Nedstämdhet, ångest - oftast på kvällarna -, apati, livsleda, självnedvärdering, handlingsförlamning och vid starkare reaktion autonoma symptom som vid paniksyndromet.

ORSAK: Den neurotiska depression grundar sig i en aggressionshanteringsproblematik. Det handlar om egenvärdet, osäkerheten i att hävda sig själv. Därav förklaras detaljerna i dessa patienters problematik.
I balanserat tillstånd är dessa patienter omtänksamma, omhändertagande, duktiga och ambitiösa - vill liksom övertyga sig och omvärlden om sitt värde.
I insufficient tillstånd blir de självanklagande, självstraffande och maktlösa. Problematiken avspeglar sig i dominans-subordinations-svårigheter, antingen ta för mycket ansvar, eller inte våga.
Habituellt är de känslomänniskor, som lider med andra och sätter värde på känsloupplevelser, som går djupt. Även små retningar ger stora utslag i ilska, sorg, sentimentalitet eller hänförelse. De handlar med kraft och har lätt till skuld. De tar åt sig av känslor från omgivningen - vid kritik och motgång blir allt deras fel.

Hej tjejer!

...för jag antar att ni är det.
Visst är det lätt att blanda ihop varandra när alla är anonyma, även om man har en liten beteckning efter! Hi hi...

Förlåt mig, Låg, för att jag glömde bort att du hade barn. *kram*

Idag har jag en sån där förlamande trötthet som hänger över mig. Duschade nyss, de två minsta sover och min 3-åring vilar framför tv'n. Så nu känner jag mig lite piggare.

Vill ni vara med på en enkel presentation?

Ålder: 31
Antal barn: 3
Sysselsättning: Arbetslös. Jobbade senast som ekonomiassistent. Söker diverse jobb.

Nä, nu fick jag hjärnsläpp och kommer inte på nå mer enkla frågor. Hjälp mig gärna och kom med egna frågor. Vi har ju så mycket gemensamt, så det vore kul att lära känna varandra lite mer, aven om vi inte röjer våra identiteter.

Orolig: Nu mår jag så in i norden bra!!! Helt sanslöst vilken underbar känsla det är!!! Jag har aldrig mått så här bra någonsin! Ett stor fång rosor till min underbara kurator!
Jag fick diagnosen bara för nån månad sen. Det var då jag startade den här tråden, för jag hade aldig hört talas om detta.
Det började med att jag "gick i väggen" när jag blev 3-barnsmor. Jag var helt enkelt tvungen att söka hjälp för att klara av vardagen. Gick till läkarn, blev sjukskriven och min man fick vara föräldraledig. Läkaren rekommenderade mig att börja med Zoloft och efter lite velande, så började jag. Och nu ett år senare äter jag fortfarande samma dos, 75mg. Ska kanske trappa ner till sommaren.
I samma veva som jag började med Zoloft så började jag även träffa kuratorn. Vi har nu gjort vårt och ska ha vår sista träff om nån vecka.

Mina små änglar har nu vaknat, så därför skriver jag bara lite kortfattat (dom är griniga). Jag har ju en förmåga att skriva för mycket jämt.
Men fråga på du. Jag svarar så gott jag kan, på det jag kan...

Kram

Orolig; Hmm... ett litet tillägg till mitt förra inlägg; Jag har även nu vissa svackor, trots att jag mår så bra. Vissa dagar känns allt piss men jag tar mig ur det mycket enklare nu än förr. Men hela min inställning till livet och allt däromkring har totalförändrats. Jag ser det mycket (!) positivare nu!!!

Orolig: Jag har också fått atarax 25mg som jag får ta vid behov, max tre gånger per dygn. När jag var på väg upp ur "träsket" så tog jag vissa dagar två om dan och nästan varje kväll. Numera behöver jag inte ta dom dagtid men jag gör det vissa kvällar när jag har svårt att sova. Min läkare sa att dom var bra mot ångest o.dyl dagtid och jag tycker att dom har funkat jättebra. Det var många gånger tack vare dom jag vågade ta mig utanför dörren och gå tex till barnsång och öppna förskolan med barnen. Men nu är jag så bra att jag klarar mig finfint utan dom.

Visst påverkas man av det fina vädret! Jag vågar nog kanske tro att våren är på väg här, äntligen. Jag bor ca 10 mil från Stockholm. Jag längtar efter våren nu! Idag köpte jag mig en ny vårjacka också har jag sökt jobb som jag antagligen inte kommer att få. Men idag ler jag mot omvärlden och den ler tillbaka mot mig!

Hoppas ni har det bra också!

Usch... nu ryser jag!!! Jag känner igen mig i allt ni beskriver om er själva! Helt sanslöst, det känns som om ni lyckats krypa in i mitt skinn och se precis hur jag funkar...
Jag ältar också en massa gammal sk*t och har mycket svårt för långvariga kompisrelationer, kan tyckas vara väldigt social men är väldigt ytlig!
Jag är också så himla glad över att det är så många som hittat hit, för jag tror att vi alla är i stort behov av likasinnade!

Hur har ni det? *puffar*

Orolig:
*kramar om*
Hoppas du känner dig bättre nu! Våren ÄR iaf på väg... Mina vårlökar tittar upp men fryser nog om knopparna på nätterna. Men dom ska ha en stor eloge som orkar kämpa mot dom kalla nätterna och snön som yr omkring dom vissa dagar! Dom kämpar tappert, lika som vi gör!

Jag:
Jag har i ett tidigare inlägg kopierat in en text om vad dystymi är. Men i korta och enkla ord så kan man väl säga att det är en lite mildare grad av depression som varar i många år, kanske hela livet, och som går upp och ner som en bergochdalbana. Vissa perioder mår man jättebra och vissa perioder mår man riktigt dåligt. Men allt som oftast dras man med en lite lindrigare deprission. Typ...
Min diagnos ställde min kurator. Tror du också att du har det?

Låg:
Ja, tänk vad ens egna tankar kan påverka... När det känns som värst brukar jag gå och nynna på den här "Life of Brian-sången"... "Always look at the bright side of life"... också brukar jag försöka tänka att det hade faktiskt kunna vara värre... också målar jag upp ett riktigt skräcksenario, sen känns det inte lika tungt längre...

Själv så mår jag bra! Visst jag jag mina svackor men jag har lärt mig så mycket hos kuratorn om hur jag ska ta mig ur dom, så det blir inte så långvariga svackor.
När det känns jobbigt nu så är det kanske bara tio procent av hur jobbigt det skulle ha varit för typ ett år sen...

Kram till er alla!

Orolig:
Ja, vad bra att du ska gå till läkaren nu! Stå på dig och berätta hur du känner dig och att du vill ha hjälp! Och inte minst, ta emot hjälpen du erbjuds!!!
...nu vet inte jag hur du funkar, men jag är sån som har väldigt svårt för att erkänna hur illa det är med mig och sen har jag väldigt svårt för att ta emot hjälpen när den erbjuds.
Hoppas att du inte är sån.

Glöm inte bort att berätta hur det gick för dig!
Kram

Anonym Jag:
Jag tycker absolut att du ska söka hjälp. Om du inte litar på din förra kurator tycker jag att du ska prata med en läkare om det och kanske få gå till nån annan, om du själv inte vet var du ska vända dig alltså. Jag tycker helt klart attt du ska söka hjälp! Hjälpen finns där ute, det gäller bara att BE om den och sen ta emot den när den erbjuds!
Min kurator tyckte också vid ett tillfälle att vi skulle sluta träffas eftersom hon tyckte att jag mådde bra. Men jag sa ifrån, pga av att jag hade mycket mer att prata om och gå igenom. Det accepterade hon utan knussel. Men jag vet att det kan vara mycket svårt att be om hjälpen och att tala om HUR dåligt man mår. Men vill man må bra så måste man själv kräva hjälp och ta emot den! Ingen kan tvinga dig till att prata om saker du inte vill, man får ta sig själv i kragen och tvinga sig själv att säga det man vill ha sagt, och be om den hjälp man behöver.
Låter jag hård nu? Jag har tvingat mig själv till att må bra den senaste tiden, annars hade jag nog fortfarande mått dåligt. Det är ingen annan än jag som kan få mig att må bra.

Orolig:
Stå på dig imorgon! Jag tänker på dig!

Anomym Jag:
Oj, vad jag känner igen dina symptom. Trötthet, irritation, tomhet, vilja gråta men inte kunna... Du är inte konstig om du skulle behöva sjukskriva dig för att vila upp dig och äta "lyckopiller", du är bara mänsklig!

Orolig:
Vilken dum läkare du träffade!!! Det blir månadens tistel till henne!!! Men ge inte upp, träffa en annan läkare, eller ring kuratorn själv och försök få tid där. Säg precis som du skrev här: "Jag ber om hjälp av en anledning". Kräv att bli tagen på allvar!!! Ge inte upp!!!

Ursäkta att jag är så kortfattad idag... jag har lite bråttom...

Hur mår ni? *puffar lite*

Orolig:
Nä, jag började inte med anti-depp förrens efter sista barnet och amningen. Jag vet inte hur det påverkar fostret...