3 månader av skrik sätter sina spår...
Jag vet att det finns tusentals trådar om detta. Men jag måste bara få lite mer konkreta svar.
Vi har en son som är 3 månader gammal. Hans 3 levnadsmånader har i princip bestått av skrik och gråt. De timmar han varit nöjd och lugn sen han föddes kan jag räkna på två händer.
Han var väldigt stor när han föddes - 5 kg. Amning var aldrig att fundera på, för efterfrågan var större än produktionen. Och med två barn till, där den äldsta är 2½ år så fanns inte tiden att sitta och "amma upp".
Vi misstänkte att han hade problem med magen - kolik, mjölkallergi, magmun eller dyl.
Fick Althera utskrivet vilket han ratade totalt. Spottade och fräste när han fick flaskan. Och detta resulterade i att han inte sov något, för att han troligtvis var hungrig. Så vi gick tillbaka till Semper Lemolac.
Det går inte att lägga ner honom på rygg överdrivet länge, han blir som en fjäder och skriker rätt ut. Att lägga honom i en vagn är bara att glömma, för att det ska fungera måste man gunga vagnen relativt hårt alt. att han skriker tills han somnar. När jag skriver det så hör jag hur osunt och sjukt det låter. Men det är ingenting annat som fungerar. Kraftiga gungningar i vaggor, vagnar och sovkorg får honom att komma till ro. Inte mycket annat. Vi får inte bära honom, varken i famnen eller med bärsele eller sjal.
Det har nu gått så långt att både jag och pappan (som jobbar 8h/dag) har börjat känna oss totalt apatiska inför detta lilla barn. Vi vet inte vad vi ska göra längre. Vissa stunder får vi bara låta honom skrika, hur grymt det än må vara så finns det inget annat sätt. Man märker på de andra barnen hur jobbigt de tycker att det är att lillebror skriker jämt.
Jag känner att jag har börjat nå min gräns, 3 månader med detta skrik och stressen att han ska börja skrika närsomhelst när han vaknar eller varit nöjd en viss stund, det tär på mig så fruktansvärt.
Vi behöver hjälp, men jag vet inte vilken hjälp jag ska be om då jag inte vet vad som är fel. Och BVC rycker på axlarna och säger att det går över. Men har mitt barn ont eller vad handlar det om? Någon som haft det liknande? Just detta med att inte kunna lägga honom i vagnen och gå ut tillsammans med de andra barnen har ju skapat en väldigt isolerad miljö i vårt hem. Som i längden inte känns sund.
Jag kommer på mig själv med att önska att tiden ska gå FORT och att han ska bli större så att vi slipper detta och kan börja leva. Men oj, vad jag kommer att ångra denna önskan när han blivit större.
Kan det vara något med magen-magmunnen? Att han har uppstötningar? Eftersom att han blir så spänd när han skriker... Jag upplever också att han sover väldigt korta stunder när han väl sover. Han har max sovit 2 h i sträck sedan han föddes, och om jag ska jämföra med de andra två som kunde sova upp mot 4 h i sträck på dagen. Normala sovstunder varar max 45 minuter/gång. Ofta kortare än så.
Tacksam för alla svar med ideèr och tankar.