Umgänge för nyfödd

Mamman skulle inte släppa iväg barnet med någon som barnet inte känner och är trygg med, oavsett om det är mormor eller vaktmästaren.

Barnet har varit ensam med några stycken, som barnet dock träffar nästan dagligen. Pappan skulle också få vara ensam med bebisen om han tog sig tid att träffa det ofta så att barnet lär känna honom. Mamman vill att barnet lär känna sin far och kan tänka sig att anstränga sig men viljan måste finnas från pappans sida också. Mamman har svårt att se hur pappan ska kunna bygga upp en relation till barnet i det här läget om de bara träffas en gång i veckan. Förslagsvis borde pappan nog träffa barnet oftare. Familjerätten vore nog en bra lösning som någon föreslog.

Var kan du läsa att mamman prioriterar att barnet knyter an till andra än pappan i första hand? Tråden handlar om förslag på lösningar som gör att det blir bäst för barnet i första hand.

Mamman har tid nästan när som helst. Men mamman vill inte ha ett konfliktfyllt umgänge och har bett att få träffa pappan för en diskussion om hur umgänget ska läggas upp på bästa sätter så att det inte blir konflikter. Båda måste lägga gammalt groll bakom sig om det ska fungera. Mamman har enskild vårdnad, om det nu spelar någon roll.

Det är pappan som försvårar sin egen anknytning till barnet genom att inte träffa barnet oftare. Och det är nog bara hälsosamt för både mamman och barnet om de träffar andra människor och inte isolerar sig. Och ännu bättre om det är någorlunda samma personer varje gång. Ensamstående föräldrar behöver ett kontaktnät. Mamman har bjudit in pappan för diskussion. Om det inte ger någonting kommer hon att vända sig till familjerätten så fort faderskapet är fastställt. Det har kommit en del konstruktiva förslag i tråden som jag tackar för :) Finns det fler som varit i samma situation som har råd?

Nä, eller hur? Det är inte så lätt att komma på en allfungerande lösning.

Jag har egentligen inte mycket att tillföra, utan undrar mest, skulle ni verkligen skicka iväg ett spädbarn utan trygghet?

Min dotter är 6 mån och jag har vart ifrån henne högst 20 min vid 3-4 olika tillfällen och jag bor och lever med pappan?
Detta är inte pågrund av att jag inte vill förstöra deras relation utan att jag helt enkelt är dotterns trygghet..
(och tro mig vi gör allt för att hon på ett Tryggt sätt ska bli tryggare med sin pappa.)

Vet att alla barn är olika men de gånger hon varit ensam med sin pappa har jag alltid kunnat vara hos henne inom ca 5-10 min Max, och det har varit sen hon var ca 5 mån på dagarna enbart då hon får panik när hon inte ser mig på 2-3 min på kvällarna oavsett om pappa är där..

Mamman kan erbjuda upp till dagligt umgänge om pappan är intresserad och kan tänka sig att diskutera upplägget för umgänget först. Ingen är intresserad av att umgås med den andra för tillfället så enda alternativet är att pappan har ensamumgänge med barnet. Detta är mamman inte helt trygg med då pappan hittills bara varit intresserad av att träffa barnet en gång i veckan. Mamman har inte kunnat diskutera olika alternativ med pappan än då denne inte verkar intresserad av att träffa mamman ens för ett kort möte. Lite märkligt att så många anser att barnet ska en gång i veckan umgås med en för denne okänd person utan sin trygga anknytningsperson.

Tycker att det är märkligt hur många här resonerar... Mamman ska tydligen ge upp allt för stackars pappans skull som bara tänker träffa en gång i veckan utan mamman(!!). Hur fasen är det till barnets bästa? Pappan ska ta minst lika mycket ansvar, och innebär det att han måste vara i samma lägenhet som mamman så får det vara så! Jag tycker att ni gott får finna er i att vara i samma lägenhet/hus med barnet, men att pappan kanske är i rummet bredvid med bebis. När mitt barn var lika gammalt ville barnet ibland ha bröst var 10:e minut, men ibland efter någon timme. Han får ta ansvar och komma oftare och sedan då det funkar bra, så funkar det. Hade samma sits med tjafs med min fd, men han fick komma en gång i veckan och träffa, dock fick vi fokusera på barnet och vara i samma rum. Nu är barnet 8 mån, och eftersom han prioriterat en gång i veckan på grund av att han "måste få leva sitt eget liv", så kan han tyvärr inte ha barnet ensamt då de inte fått en anknytning. Jag har erbjudit att åka till honom oftare, men han ska träffa kompis, städa osv. Men han inser som tur är att det inte funkar på tu man hand, då barnet inte känner igen honom som en person vi träffar oftare. Sen har ju barnet också en mammig period... Nä, pappan får också göra vissa uppoffringar, för BARNETS skull. De borde känna varann innan de får vara ensamma, annars kan ju barnet få en känsla av otrygghet och övergivenhet.

Prata med familjerätten, jag hoppas också att mamman accepterar och väljer att vara i samma rum som pappan. Och det med fadeskapstest, det kan dra ut på tiden ibland.