Morföräldrar tycker synd om adopterat barn?!!

"lilla fjunet"
Ja jag hoppas verkligen på det, och tack för lyckönskandet!

Jo det är kanske bäst att ligga lågt på ämnet adoption ett tag. Det är ju bara det att det finns liksom där i huvudet och snurrar runt hela tiden. Men för att hålla relationen med morföräldrarna på en bra nivå så får jag kanske hålla tyst. Men det är ju jobbigt..

Ja, jag förstår dig och att det känns orättvist att de välkomnar din systers barn på ett helt annat sätt.

Vi vill också adoptera och har nyligen påbörjat processen. Men tyvärr stöter man ju på mycket "motgångar" både i själva processen som sådan (omständigt, väntetid, alla papper som ska skickas och intyg som ska fixas o.s.v.) men även från personer i omgivningen får man höra mycket som kan såra faktiskt. En del oavsiktligt men det gör ont ändå i hjärtat.

Mitt bästa råd är att du förklarar för dina morföräldrar rakt upp och ner att eftersom du inte kan bli gravid och omöjligt kan tänka dig ett liv utan barn, så är din avsikt att adoptera oavsett vad omgivningen tycker. Vänta sedan och se vad de svarar på det. Kanske drar de upp det med din ålder, ha inte så bråttom o.s.v. och då är det kanske din unga ålder som gör dem mest tveksamma trots allt.

Det kan vara som du säger paksenarrion.. Att det inte är verkligt för dom ännu. Kanske att det bara är en "fas" jag går igenom, som så mycket annat i livet. Bara det att för mig är det verkligt, det är min framtid, om du förstår hur jag menar.

Jag har dock fått för mig lite att det är valet av land, eller i detta fallet världsdel som gör dom skeptiska till det hela också. Jag är ju inställd på Afrika, men hade det istället varit från ett land i Europa så hade det inte varit så "synd om barnet" att komma hit.

Jag känner bara att samhället har gått framåt. Att det är en mörk man/kvinna man möter på gatan, eller som står i kassan på H

Det handlar kanske mycket om en generationsklyfta? De är kanske födda i en tid då det var ovanligt med adoption från utlandet. En tid då det dessutom inte var lika vanligt med invandrare alls, speciellt inte från länder så långt borta som Afrikas länder. De kanske helt enkelt har en bild av att barnet kommer vara så otroligt annorlunda, trots att det inte ser ut så nu för tiden i Sverige. En uppriktig oro, även om den säkert inte är speciellt befogad. Förstår att det känns riktigt tråkigt att höra, men jag skulle nog gissa att när det lilla barnet väl är en del av er familj så kommer de säkert smälta.

"zebrima"

Jag får nog göra det, prata med dom en gång för alla helt enkelt. Och sen får det vara "slutdiskuterat" fram till den dagen då jag påbörjar utredning och allting.

Jag vet bara att jag vill inte ha ett liv utan barn. Och dessutom vill jag vara en "ung mamma", dvs att jag vill inte vara över 40 när jag adopterar. Jag vill inte ens vara över 30 helst! Jag vill finnas för mitt barn i många år. Jag vill att barnet ska få växa upp tillsammans med mig, uppleva både med och motgångar tillsammans med mig. Jag vill helt enkelt finnas där tills den dagen min son eller dotter kan stå på egna ben och leva livet fullt ut.

En kvinna som skaffar barn genom att bli gravid när hon är 22 det är inget konstigt alls. Skaffar hon barn när hon är över 30, ja då börjar man tycka att hon är "för gammal" för att skaffa barn. Tänk, mamman kommer ju vara nämnare 55-60 då barnet fyller 20. Men att adoptera när man är under 30 är för många oförståeligt. Man ska helst vänta tills man är 40+ och när man då tar upp argumentet att jag vill inte vara över 60 den dagen min son/dotter tar studenten. Ja då är man tramsig och orealistisk. Det är lite av det jag har fått höra, som verkligen svider i hjärtat!

"venne"

Ja jag hoppas verkligen på att det är en sån grej som gör att som säger som dom gör. Men jag vet inte vad jag ska tro. Morförälderns son samt min syster är båda tillsammans/sambos med utländska personer. En av dom är adopterad från Chile och den andra personen är från Etiopien. Men det är inget som dom tycker är konstigt alls, för dom är ju "helt vanliga personer och tillhör vår familj/släkt". Så det är ju inget "ovanligt" på det viset eftersom adopterade och utländska personer redan finns inom familjen.. Och jag har inte i övrigt några tankar/känslor överhuvudtaget att de skulle vara rasistiska. För dom är alla lika mycket värda oavsett vad!

Okunnighet! De vet nog inte att forskningen säger att 70 % av de adopterade barnen är det inga som helst problem med, trots en ickeoptimal start i livet. Och tror de att det blir synd om barnet så får det ju i alla fall en familj som det annars saknar och skulle du då vara ett dåligt alternativ .... eller? Fråga!

Men du kanske inte ska haka upp dig för mycket på att de välkomnar din systers barn? Det barnet kommer ju faktiskt finnas om bara en månad, medan dina barnplaner ligger många år framåt i tiden. Det är väl inte konstigt att de känner mer entusiasm för ett barn som faktiskt redan är på väg?
 

De kanske är Sverigedemokrater? De är ju emot utomeuropeiska adoptioner?

Hej

Jag är adopterad och i mitt fall så var min mormor ytterst tveksam till att mina föräldrar skulle adoptera.
De fick inte helhjärtat med stöd från min mormor. Hon såg nog alla hinder som skulle kunna komma att drabba familjen. Jag tror inte hon var så negativ för att vara elak,utan hon hade helt enkelt ingen erfarenhet av en sådan situation,

 Men när jag väl kom  till Sverige vid 2 månadres ålder så visade det sig inte vara några som helst problem. Min mormor kom att stå mig nära. Och stunderna när vi låg tillsammans i sängen, och hon läste för mig minns jag än idag.

Lycka till och stå på dig.
/J