Jag undrar, hur känns det nu att ha blivit föräldrar?
Nu när man är gravid längtar man ju så och funderar på hur livet kommer att bli när pyret kommit, blev det som ni trodde?
Hur är det att få nöja sig med lite sömn? Hur är det mellan dig och pappan nu efter?
Roligt att höra sanningen hur det känns inte bara hur fantastiskt det är att bli föräldrar!
Första barnet var det nog så. Vi hade också en väldigt lätt bebis ska tilläggas och kärleken mellan mig och maken bara flödade vi hade det så mysigt och var världens bästa lilla familj.
Nu har vi två barn en 9 månaders och en strax över två. Vi har det fortfarande superbra och världens underbaraste familj men... Vi hade aldrig haft så tätt mellan barnen med facit i hand. Det är skittuftt och vi sover rätt lite och hinner inte med att alltid ta hand om äktenskapet så som man vill. Lillan sover fortfarande uselt och det har varit förkylningar, kräksjuka m.m. som gått i och ur varandra.
Sammantaget så kunde jag aldrig företställa mig hur tufft det kan vara att ha barn. Det gäller nog även med ett barn om man får ett som inte sover eller har andra problem.
Det blev inte alls som jag trodde!
Till en början så mådde jag jättedåligt (ingen förlossningsdep) och trodde nästan att det var något fel på mig eftersom jag helst ville att andra skulle ta hand om mitt barn. Jag hade jättejobbigt med ammningen de första månaderna men efter det så kom den igång jättebra och jag tyckte att det var toppenmysigt.
När det gäller min relation till pappan så är den klart förändrad, men det är inte mina känslor. Vi kan ha det jättetufft och det är klart att det tär en del på relationen att nästan aldrig bara kunna mysa eller ligga kvar i sängen tillsammans på morgonen.
Nu är min dotter två år jag kunde inte vara lyckligare över att just jag får vara hennes mamma. För mig kom inte den där villkorslösa kärleken på en gång utan den har vuxit fram och blivit starkare ju mer personlighet hon har visat.
Lycka till med din bebis!
Jag blev ärligt talat förvånad över hur lätt jag upplevde det. I synnerhet när andra barnet kom. Alla pratar om tvåbarnschock osv men jag upplevde bara dubbel glädje.
Så jag är förvånad över hur lätt det var och hur sammanväxta jag och sambon blivit när vi skaffat barn. Alla diskussioner vi hade förut om småsaker är ju helt irrelevanta nu och förekommer inte alls.
Men att skaffa barn är påfrestande för förhållandet för många, men vi har klarat oss väldigt bra ifrån sådant.
Det som jag känner är det absolut jobbigast med att ha barn är den mer eller mindre konstanta "oron" man känner över att barnen ska må bra. Som min mamma sa "Skaffa inte barn om du inte vill oroa dig hela livet" 
Det är ju inte så att jag går runt med en klump i magen, inte alls. Men när saker kommer upp och när man börjar tänka på mobbing etc så känns det jobbigt att veta att ens barn kanske måste råka ut för orättvisor.
Det enda jag saknar från mitt "förra" liv är att ha friheten att kunna ta en powernap på soffan när man kommer hem från jobbet. Men det är också det enda. Jag lever idag ett mycket rikare liv än vad jag gjorde förr med mer glädje och mer perspektiv på vad som betyder något.
Jag hade typ utgått ifrån att livet skulle bli en mardröm och att man aldrig skulle få sova och gråta av trötthet. Men spädbarnstiden var plättlätt, ungen bara sov och åt, hade aldrig ont i magen och var aldrig sjuk.
Mycket mycket MYCKET mer krävande att ha en trotsig 3.5 åring skulle jag vilja säga.
Nej ingenting blev som man trodde. Man var inte förberedd på de massiva och komplexa känslor som skulle komma, beskyddarinstinkten, omsorgsbehovet och svängningarna mellan total glädje och uppgivenhet/maktlöshet.
Dessutom fick vår första dotter kolik. Hon var liten, mådde dåligt och fick ingen bra start i livet. Hon var gul och vi skulle "sola" henne i fönstren hemma, samt bära hud mot hud så mycket som möjligt. Vi bar konstant de 6 första månaderna, första veckorna i princip bara hud mot hud. Vi sov ok, men dagarna utvecklades mer och mer till ett rent helvete. Därmed de extremt komplexa känslor man hade!
Att vänja sig vid att gå från fullkomlig självständighet och att få leva sitt eget liv precis som man själv vill och bara ha sig själv att tänka på, till det extrema och totala beroendet att alltid ha ett litet knyte utanpå sin kropp som ständigt var i behov av 100% uppmärksamhet var väldigt smärtsamt och jobbigt. Att dessutom 24/7 gå med den ständigt gnagande oron kring vad som var fel, gjorde situationen än mer påfrestande. Att oavsett vad man gjorde bemötas av skrik, ännu mer skrik och ytterligare skrik, det är såklart aldrig vad man förväntar sig när man är gravid och väntar på att snart äntligen få bli mamma.
Jag har aldrig riktigt förstått tjatet om sömn. Man dör inte av att behöva vakna till några gånger varje natt och amma bebisen. Tvärtom har den värsta sömnbristen kommit efter ett par år. När vardagen med både arbeten och barn (dessutom numera två barn) ska fungera normalt. Spädbarn sover oftast allra bäst den första tiden. Det är senare som de flesta börjar få det jobbigt.
Jag och min sambo har vuxit närmare varandra tack vare de svårigheter som följt av att vi blivit föräldrar. Vi har kämpat igenom motgångar och svårigheter tillsammans, utvecklats genom dem åt samma håll. Vi har alltid varit lyhörda inför varandra, respekterat varandra och gett varandra det utrymme vi behövt. Ibland har ekonomin fått stå tillbaka för den sakens skull. Men hellre en bra och stabil familj som klarar vardagen än en god ekonomi och en familj i trasor! Våra känslor för varandra är djupare än någonsin, istället för att låta svårigheter splittra oss har de istället stärkt oss och hjälpt oss framåt.
inte alls som jag trodde.
Tog rätt lång tid innan jag förstod att det faktiskt var 2 individer och egne personligheter man hade hemma. Och att det tog tid att lära känna dem =)
Trodde inte heller att det skulle bli så lite sömn och att man skulle bli så vansinnigt slutkörd av det, trodde faktiskt det skulle vara lite lättare.
Blev mkt enklare än vad jag trodde! Har en väldigt snäll bebis som gråter sällan och sover hela nätter så sömnbrist lider man inte av!:)