Jag undrar, hur känns det nu att ha blivit föräldrar?
Nu när man är gravid längtar man ju så och funderar på hur livet kommer att bli när pyret kommit, blev det som ni trodde?
Hur är det att få nöja sig med lite sömn? Hur är det mellan dig och pappan nu efter?
Roligt att höra sanningen hur det känns inte bara hur fantastiskt det är att bli föräldrar!
Det var som om jag aldrig hade gjort något annat.
Man kan inte säga om det är enkelt eller svårt. De flesta får det tufft, för det är en väldigt stor omställning. Livet blir aldrig detsamma som det var innen.
Helt plötsligt hamnar allt fokus på en liten människa som inte kan göra någonting själv. Det gör ont i magen när de små har ont i magen. Vaknar på natten för att se att barnet andas. Ständig oro över att något ska hända den lille.
Vill man inte vara orolig ska man aldrig skaffa barn.
Samtidigt är det det bästa jag har gjort. Det finns ingen större kärlek än den till mitt barn.
Blev mycket, mycket enklare och underbarare än jag hade föreställt mig! 
Det blev inte alls som jag tänkt mig.
Hoppas det blir bättre om något år då barnen är lite äldre.
Att bli mamma var både upp och ned. Sonen fick kolik och skrek varje natt. Misstänkte tidigt mjölkprotein allergi och fick till slut ordning på koliken runt 3,5 mån men sömnproblemen var kvar i ökad styrka fram till 5,5 mån. Såklart man går på knäna och befinner sig i konstantkrishantering. Men det kommer ju en tid efteråt. Runt 1 år rullade allt mkt lättare. Sonen är 21 mån och i sommar blir han storebror. Så avskräckt blev man ju ändå inte. Räknar dock med några år av pusslande innan lugnet lägger sig litegrann. 
Förhållandet är och har alltid varit fantastiskt - oberoende av sömnlösa nätter och kapad egentid. Vi drar åt samma håll och avlastar varandra.
Det enda jag har dåligt samvete över är hundarna och vi bor mitt i stan i lägenhet. De får kärlek efter kl 19 när sonen somnat. Har dock hundvakt ibland och det lättar samvetskvalen.
Vår lilla pojke är nu 11 veckor och jag kan fortfarande inte förstå att han faktiskt ska vara med oss jämt..
Sedan han kom har jag och min sambo vuxit om möjligt än närmare varandra. Efter förlossningen känns det som han fick en annan sorts beundran för mig, då han såg att jag klarade det. Svårt att förklara utan att det låter dumt, givetvis har han alltid älskat mig men efter att ha sett mig gå igenom en förlossning var set som om kärleken höjdes ett par dimensioner.
Väl i vardagen nu så hjälper vi och stöttar varandra hela tiden. Smågnabb som tidigare kunde vara har vi helt enkelt inte tid med.
Jag kan ibland bli frustrerad över att vi nu inte har tid för varandra, samtidigt som jag a l d r i g skulle vilja ha det på något annat sätt.
Vi ser till att stanna uppe litegrann på kvällarna, oavsett tid, för att bara vara vi. Vi håller om varann och ser på tv och det känns riktigt mysigt trots att det säkert låter hemskt oromantiskt.
Nu är våran pojk glad och nöjd jämt, jo faktiskt jämt. Han sover bra, äter bra och är glad alla dagar.
Säkert hade det varit annorlunda om han hade vart ett kolikbarn eller om det varit annat som påverkat honom och därigenom oss.
Sömnen vänjer man sig vid, har man ett barn som är vaket nätter så får man följa med i det och vila på dagarna (i början alltså) om man känner att man inte orkar.
Jag känner verkligen inte att sömnen/sömnbristen varit ett problem för mig.
Lycka till med graviditeten, förlossningen och livet som förälder!
tack! jätte intressant läsning. :) Undrar hur det blir för oss.. .
Nej, det var inte som jag hade tänkt mig.
Lite tråkigare om jag ska vara helt ärlig. Den här första bebistiden var absolut inget för mig men man gör ju det bästa av det ändå.
Sömnen däremot är bättre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Så snart vi blev utskrivna från NEO började vi sträva efter standardmodellen och med fasta dagliga rutiner dröjde det inte länge först lillen sov hela nätter. Först 8 timmar som ganska snart utökades till 12 timmar.
Mellan mig och pappan är det både bra och dåligt. I det stora hela är det precis som det var innan, men jag kan störa mig väldigt på att han aldrig tar ansvar över planering som rör barnet. Han har liksom svårt att ligga steget före hela tiden men det är inte bara på barnfronten han är så och det är något jag får lära mig att leva med precis som han får lära sig att leva med några av mina sämre egenskaper.
Jag blev positivt överraskad av att det inte är så jobbigt som alla omkring mig påstår att det är.
Sömnbrist mm har vi aldrig haft problem med.
Men som jag skrev tidigare är det ju inte så roligt som folk säger att det är och som jag hade förväntat mig.
Ändå känns det så självklart att vara förälder. Ställer mig ofta frågan "Varför gjorde jag inte det här tidigare?"
Det blev inte som jag föreställt mig.
Sömbrist (man lär sig hantera det, lätt! Hur jobbigt det än låter innan. Man väljer sig det lovar jag)
Dagliga lyckorus. Hur dryg lillan än är finns det ingenting som kan rubba lyckan hon ger mig.
Det är också svårt. Svårare än jag trodde att vara mamma. Det är jobb 24/7. Du måste finnas tillgänglig, kan inte planera för dig själv, kan inte duscha eller skita när du vill. Dina egna rutiner rubbas och jag som var väldigt mån om min egentid innan jag fick barn undrade hur jag skulle klara det. Det går hur bra som helst! När man väl får tid för sig själv är det mycket mer värt än innan och man nyttjar luckorna på ett annat sätt. Jag har gått från att vara en självcentrerad, ytlig ensam"unge" till en mamma som utan att tveka bortprioriterar mina egna behov. Det är inte ens jobbigt. Det rör mig inte i ryggen. Det är bara så fantastisk att vara mamma. Men ja, livet blir sig aldrig likt igen.
Ja som ju tydligt märks i denna tråd så blir det ju så vansinnigt olika för alla men så här upplevde jag det!
EN MILJON gånger värre än jag väntade mig! Men vi har haft lite "otur" med....
Första barnet föddes redan i vecka 34+4 helt spontant på 6 timmar. Jag hade ca 6 veckor kvar till förlossning, hade bakat tårtor som jag skulle ta med till jobbet dagen efter för jag hade tagit semester sista månaden då jag hade planerat att ligga på soffan, käka godis och träna profylax. Satt hemma en vanlig tisdagkväll och käkade blodpudding, gick på toa, vattnet gick och 6 timmar efter var hon ute! 
CHOCK! Dessutom fick vi ju stanna på NEO i 3 veckor eftersom hon var så tidig, liten och inte kunde äta själv. Detta resulterade i en förlossningsdepp som hindrade mig från att älska henne. Jag kände inget när hon kom ut och fick panik för att jag inte älskade min egen dotter. Kan än idag börja gråta över tanken på detta och att jag inte ens tyckte ´hon var söt.... Sen kom vi hem från neo och då började koliken då hon skrek rakt ut i snitt 15 tim per dygn och det hjälpte ju inte mitt sinnestillstånd direkt...... När hon var 6 månader började det lossna lite för mig men det var inte förrän hon fyllde 1 år som jag översköljdes av den där villkorslösa kärleken......och då hade jag dagen innan fått veta att jag var gravid igen! (helt planerat konstigt nog....
) Så kom då barn nr två när dottern var 19 månader och han fick också kolik!! Men det klarade jag mycket bättre för denna gång kom den villkorslösa kärleken i samma sekund han kikade ut och jag fick min kärleksstorm redan i förlossningssalen (som det ska vara)! Men oj vad tufft det var med en kolikbebis och en 1½ åring som dessutom inte gick på dagis utan var hemma med oss.
Men nu är min son 15 månader och dottern blir 3 i juni och NU är jag glad att de är födda tätt men jag skulle ALDRIG skaffa barn tätt igen! Nu leker de ihop och har det fantastiskt! Jag är överlycklig över mina barn och visst suger de musten ur en ett par gånger om dagen och man sover som en kratta men det är mitt liv, mina älskade barn och jag skulle aldrig vilja leva en dag utan dem! ALLT är värt det för den kärleken man känner till sina barn liknar inget annat jag någonsin varit med om. De som inte har barn förstår inte att man över huvud taget kan känna sådan kärlek. När jag lägger dottern på kvällen och säger: -Godnatt min finaste Ally, mamma älskar dig och hon svarar -Godnatt min finaste mamma, jag älskar dig!
Då svämmar mammahjärtat över av kärlek och jag börjar ärligt talat lipa just nu när jag skriver bara av att tänka på det!
Det spelar ingen roll hur in i nordens jävlar jobbigt det kan vara, det är MYCKET mer underbart än jobbigt!
Trots att båda mina haft kolik och sovit som krattor och jag har haft förlossningsdepression och kämpat mig blå med amningen (som inte funkade med någon av dem by the way) så vill jag ha en till...... Måste övertyga min man bara som tyvärr inte är lika sugen..... 
Stort lycka till, du har något FANTASTISKT framför dig!!!!
Både svårare och lättare än jag hade trott.
Jag trodde att det skulle vara mer skrik, bajs, kräks och vaknätter. Eller åtminstone trodde jag att det skulle vara en större del av det man upplevde som verkligheten. De sakerna har faktiskt tagit ganska liten plats ändå.
Jag var nog inte riktigt beredd på hur tufft det ibland är att vara med barnet 24/7, alla dagar, jämnt. Att det liksom aldrig går att stänga av och göra något annat. Självklart visste jag det ju logiskt sett men jag hade nog inte riktigt förstått hur mycket det skulle förändra tillvaron. Även när han leker självständigt eller sover så har man ju en ständig beredskap, en ständig jour för barnet.
Å andra sidan hade jag väl aldrig trott att jag skulle ha så lätt för att lämna honom hos pappan utan någon större längtan eller skuldkänslor.
Framförallt hade jag nog väntat mig kärleken till barnet som mer överrumplande och himlastormande. Så har jag aldrig känt. Kärleken har smugit sig på, och växer sig fortfarande starkare för varje dag som går, men det är en långsam, stillsam känsla i botten av själen. När jag fick upp barnet på magen på förlossningen tänkte jag mest på att överleva själv, och första tiden med barnet handlade bara om att överleva, han och jag, det fanns inte så mycket utrymme för känslor.
Det hemskaste har varit när han har varit sjukt och framförallt haft mycket ont i magen. När han tittar upp på en med bedjande, panikslagna ögon som säger "snälla mamma, jag vill inte, det gör så ont, rädda mig!" Och det inte finns ett enda dugg man kan göra för att hjälpa. Det är den mest fruktansvärda känsla jag någonsin haft.
så olika det är. Jag är en person som idag, är väldigt lat om jag ska vara ärlig. Älskar att se på tv på kvällarna och behöver min ensamtid efter jobb, en timme på soffan brukar det då bli:)
Känns konstigt att detta ska försvinna, allt handlar ju ändå om mig själv idag helt plötsligt ska min värld kretsa runt någon annan....
Både spännande och läskigt. :)
Det är inte alls som jag trodde. När jag tänkte på att skaffa barn så föreställde jag mig en bebis eller möjligtvis en 1-2 -åring, och att livet skulle förändras totalt. Men den tiden susade ju bara förbi och plötsligt har man en 7-åring och livet är nästan som förr. Fast mycket roligare
Det dar med lyckan speciellt, att man vaknar pa morgonen, far ett leende och allt ar helt perfekt pa en gang. Man kanske inte sovit ngt, inte hunnit duscha pa 2 dagar, har risigt med pengar, maste ga till affaren i regnet - men allt ar helt perfekt.
Det dar med lyckan speciellt, att man vaknar pa morgonen, far ett leende och allt ar helt perfekt pa en gang. Man kanske inte sovit ngt, inte hunnit duscha pa 2 dagar, har risigt med pengar, maste ga till affaren i regnet - men allt ar helt perfekt.
Med första visste jag inte vad jag skulle förvänta mig men det blev myyyycket bättre än vad jag trodde trots dålig sömn osv.
Med andra var jag inställd på dålig sömn men tji fick jag då hon sov bra redan från början med ett uppvak per natt och vid 1,5 månad började sova hela nätter, däremot var jag inte beredd på hur himla aktiv hon skulle vara då hon vid 8,4 månads ålder är högt och lågt och överallt, så var nämligen inte den första som man inte ens behövde barnsäkra åt.
Så det blev inte riktigt som jag trodde med någon av dem, därmed inte sagt att det blivit åt det sämre hållet.
Jag hade förväntat mig att inte få sova, men det har jag fått. Kan räkna på en hand de nätter som jag har behövt gå upp pga sonen. Däremot hade jag inte förväntat mig att bli så oerhört bunden. De första månaderna gick jag bara på djurinstinkt - min avkomma ska överleva och ha det bra, typ. Tyckte inte att det var roligt alls. Det var först när han var lite drygt 1 år som jag började tycka att han var riktigt rolig.
Den första månaden tyckte jag var jobbig. Amningen krånglade, vi fick en skena till hans höft som gjorde blöjbyten jobbiga, sömnbrist och en stor omställning. Dessutom kände jag aldrig de där himlastormande känslor man skulle ha!
Men samtidigt var jag stolt över min fina son och stolt att jag fixat förlossningen så bra!
Nu när han är 3 månader är allt bara helt fantastiskt! Amningen funkar, skenan borta och man bara dör när han ler och skrattar. Känslorna växer och nu är de himlastormande.
Min man och jag har kommit närmare varandra än någonsin!!
Sorgligt nog var det värre än jag trodde, och jag har befunnit mig på psykbrytets brant många gånger 
Ungen har haft magknip, rackig sömn(vaknar fortfarande ett flertal gånger om nätterna och måste få nappen istoppad, han är 10 månader nu), matkrånglar, och befinner sig nu i den beryktade separationsfasen och är en tvättäkta liten gnällpelle med ett stundtals sjudjävla humör.
Konstigt nog tar man sig igenom det, på något skumt sätt. har min sambo att tacka mycket för det, som avlastar mig bäst han kan när han märker att jag håller på att flippa. För flippar gör man till slut när man inte får en fri sekund utan att ha en bebis som gnällande står och sliter en i byxbenet när man ska försöka laga mat, tvätta, bajsa, you name it
Hela bebisgrejen är inte riktigt min grej, skulle man kunna säga ;) Men jag älskar ungen villkorslöst ändå, det är oundvikligt :)
Men se till att få dig stunder av egentid ibland, även om det bara handlar om ett par timmar. Det mår man bra av. Och när ungen är stor nog att ha barnvakt några timmar så ska ni se till att komma ut ur huset minst en gång i månaden, din kille och du. Ensamma utan barn. Det gör mycket för förhållandet och era respektiva psyken 