Var det som ni trodde att bli mamma?

Ja som ju tydligt märks i denna tråd så blir det ju så vansinnigt olika för alla men så här upplevde jag det!

EN MILJON gånger värre än jag väntade mig! Men vi har haft lite "otur" med....
Första barnet föddes redan i vecka 34+4 helt spontant på 6 timmar. Jag hade ca 6 veckor kvar till förlossning, hade bakat tårtor som jag skulle ta med till jobbet dagen efter för jag hade tagit semester sista månaden då jag hade planerat att ligga på soffan, käka godis och träna profylax. Satt hemma en vanlig tisdagkväll och käkade blodpudding, gick på toa, vattnet gick och 6 timmar efter var hon ute!  CHOCK! Dessutom fick vi ju stanna på NEO i 3 veckor eftersom hon var så tidig, liten och inte kunde äta själv. Detta resulterade i en förlossningsdepp som hindrade mig från att älska henne. Jag kände inget när hon kom ut och fick panik för att jag inte älskade min egen dotter. Kan än idag börja gråta över tanken på detta och att jag inte ens tyckte ´hon var söt.... Sen kom vi hem från neo och då började koliken då hon skrek rakt ut i snitt 15 tim per dygn och det hjälpte ju inte mitt sinnestillstånd direkt...... När hon var 6 månader började det lossna lite för mig men det var inte förrän hon fyllde 1 år som jag översköljdes av den där villkorslösa kärleken......och då hade jag dagen innan fått veta att jag var gravid igen! (helt planerat konstigt nog....) Så kom då barn nr två när dottern var 19 månader och han fick också kolik!! Men det klarade jag mycket bättre för denna gång kom den villkorslösa kärleken i samma sekund han kikade ut och jag fick  min kärleksstorm redan i förlossningssalen (som det ska vara)! Men oj vad tufft det var med en kolikbebis och en 1½ åring som dessutom inte gick på dagis utan var hemma med oss.

Men nu är min son 15 månader och dottern blir 3 i juni och NU är jag glad att de är födda tätt men jag skulle ALDRIG skaffa barn tätt igen! Nu leker de ihop och har det fantastiskt! Jag är  överlycklig över mina barn och visst suger de musten ur en ett par gånger om dagen och man sover som en kratta men det är mitt liv, mina älskade barn och jag skulle aldrig vilja leva en dag utan dem! ALLT är värt det för den kärleken man känner till sina barn liknar inget annat jag någonsin varit med om. De som inte har barn förstår inte att man över huvud taget kan känna sådan kärlek.  När jag lägger dottern på kvällen och säger: -Godnatt min finaste Ally, mamma älskar dig och hon svarar -Godnatt min finaste mamma, jag älskar dig!
Då svämmar mammahjärtat över av kärlek och jag börjar ärligt talat lipa just nu när jag skriver bara av att tänka på det!

Det spelar ingen roll hur in i nordens jävlar jobbigt det kan vara, det är MYCKET mer underbart än jobbigt!
Trots att båda mina haft kolik och sovit som krattor och jag har haft förlossningsdepression och kämpat mig blå med amningen (som inte funkade med någon av dem by the way) så vill jag ha en till...... Måste övertyga min man bara som tyvärr inte är lika sugen.....  Stort lycka till, du har något FANTASTISKT framför dig!!!!