Var det som ni trodde att bli mamma?

Både svårare och lättare än jag hade trott.

Jag trodde att det skulle vara mer skrik, bajs, kräks och vaknätter. Eller åtminstone trodde jag att det skulle vara en större del av det man upplevde som verkligheten. De sakerna har faktiskt tagit ganska liten plats ändå.

Jag var nog inte riktigt beredd på hur tufft det ibland är att vara med barnet 24/7, alla dagar, jämnt. Att det liksom aldrig går att stänga av och göra något annat. Självklart visste jag det ju logiskt sett men jag hade nog inte riktigt förstått hur mycket det skulle förändra tillvaron. Även när han leker självständigt eller sover så har man ju en ständig beredskap, en ständig jour för barnet.

Å andra sidan hade jag väl aldrig trott att jag skulle ha så lätt för att lämna honom hos pappan utan någon större längtan eller skuldkänslor.

Framförallt hade jag nog väntat mig kärleken till barnet som mer överrumplande och himlastormande. Så har jag aldrig känt. Kärleken har smugit sig på, och växer sig fortfarande starkare för varje dag som går, men det är en långsam, stillsam känsla i botten av själen. När jag fick upp barnet på magen på förlossningen tänkte jag mest på att överleva själv, och första tiden med barnet handlade bara om att överleva, han och jag, det fanns inte så mycket utrymme för känslor.

Det hemskaste har varit när han har varit sjukt och framförallt haft mycket ont i magen. När han tittar upp på en med bedjande, panikslagna ögon som säger "snälla mamma, jag vill inte, det gör så ont, rädda mig!" Och det inte finns ett enda dugg man kan göra för att hjälpa. Det är den mest fruktansvärda känsla jag någonsin haft.