Är du problem- eller lösningsorienterad?

Det som Lövet tar upp tycker jag är intressant: hur reagerar du när någon radar upp lösningar på dina uttryckta problem?

Både och. Jag kan gärna dröja kvar vid problem för att fundera över om det är konstruerat så som jag först uppfattat det och vad orsaken till problemet är. Men sen har jag inga problem att gå över till att hitta flera olika lösningar för att komma vidare mot det mål som jag beslutat mig för.

Jag är en obotlig optimist som vet att allting ordnar sig.

Definitivt lösningsorienterad! Jag blir väldigt irriterad på folk som ska hålla på och älta samma sak om och om igen trots att jag ser 10 möjliga lösningar, men jag har lärt mig med åren att det är så vissa löser sina problem så jag försöker bita mig i tungan.  

Att öva mig på att vara lösningsfokuserad var ett av de största stegen jag tog för att komma ur min depression.

Jag har vänner som vänder sig till mig just för att få konkreta tips på lösningar på sina problem nu för tiden. Därmed inte sagt att jag alltid delar med mig av lösningarna direkt, för mig är det viktigt att kolla först "vill du lösa det eller bara gnälla?" bara gnälla är också helt okej.

Men fan vad mycket bättre man mår när man ser möjligheter istället för svårigheter! (:

Mitt jobb går mycket ut på att identifiera problem, inte grotta ner mig i dem, men att reda ut vilka problem som föreligger och sedan redogöra för dem åt min arbetsgrupp, så arbetar vi fram lösningar tillsammans. Oftast har jag lösningar klara på de flesta problemen, alltså patentlösningar som vi provat tidigare, men en del problem kräver mer input från resten av arbetsgruppen för att lösningsförslag ska kunna tas fram. Ibland måste vi ta in externa konsulter för att förklara hur problemet uppstått och vilka lösningar man använder inom andra professioner. Hemma är jag mer lösningsorienterad och maken mer problemorienterad, han är också den som ger upp om han stöter på patrull och väntar på lösningsförslag innan han fortsätter.

Jag är lösningsorienterad på jobbet och privat kan det vara olika... Är jag trött så kan jag bli riktigt problemorienterad, tex. om min dator krånglar så brukar sambon komma med en massa lösningar men jag är bara inställd på problemen med dom

Jag jobbar som servicetekniker och både presenterar och verkställer lösningar på löpande band. Både åt män och kvinnor på vitt skilda arbetsplatser.  Ungefär som kastrullälvan Tingeling, ingenting är omöjligt! Efter ganska många år i branschen är jag också uppskattad för mitt eget lugn, när kunderna förstorar upp hopplösa problemen.

Ett av mina största misstag var att jag trodde att min fru också uppskattade lösningar när hon frågade mig saker. Så är ju inte fallet alls, kvinnor vill inte ha några färdiga lösningar presenterade när de frågar. De vill däremot gärna ge män färdiga lösningar när det gäller partners emellan eller rättare sagt, små tvetydbara vinkar innehållande väldigt viktiga budskap…

Lösningsorienterade personer är utmärkta när det gäller praktiska saker.

I relationer ser jag däremot att man först måste fråga sig om personen vill ta emot lösningsförslagen.

En del vill lösa saker själva och bara ventilera lite just nu.

Andra är inte redo att ta ett beslut än och kan uppleva att du stressar eller styr dem om du försöker propagera för en viss lösning. Risken är att du får skulden om de fattar sitt beslut för snabbt enligt din modell och det blir pannkaka.

Andra vill verkligen inte ha någon lösning för de vill bara gnälla i all evighet!

Sen gäller det att kunna ta emot en lösning i en relation.

Reaktionen kan bli allt ifrån förnedrad och tillrättavisad till jätteglad!

Det värsta jag vet är ältande av relationsproblem à la "hur tror DU att HAN tänker?". "Hur ska jag veta? Fråga honom istället!" är alltid fel svar. Klagande över ekonomiska "problem" som jag vet har med prioriteringar att göra, och som jag anser skulle lösas jätteenkelt med lite planering, får det också att krypa i huden. Men som sagt, jag försöker hålla mig.

Jag är helt olika hemma och på jobbet. På jobbet är jag effektiv och oroar mig inte utan hittar lösningar. Hemma är det inte riktigt samma visa. =P Men ibland vill man bara "oja sig" och klaga lite. Och då är det inte så himla kul om någon (läs min sambo) börjar rada upp lösningar. Speciellt när det ofta är saker jag redan tänkt på. Kan ibland känna mig lite dum-stämplad när han börjar så. Men han vet om det och jag behöver bara säga till så säger han "oj, just det. förlåt."