Barnets rätt till sin förälder

Ingen som vet?

Ja visst är det väl så. I det här fallet är det på bekostnad av barnet som får psykiska och fysiska problem direkt kopplat till när hon ska till sin pappa.
Pappan vill i det här fallet ha barnet för det är hans rätt. 
Jag tror inte ens att han är medveten om att det är barnets rätt att ha umgänge med honom. Enligt honom har han bara rättigheter och inga skyldigheter samtidigt som han förnekar att barnet far illa.

Hittade det här på bris: Om ett barns föräldrar separerar och barnet bor hos den ena föräldern har det rätt till umgänge med den förälder det inte bor tillsammans med. Det är viktigt att förstå att begreppet umgänge i första hand syftar till barnets rätt till umgänge med den förälder det inte bor tillsammans med. Det är inte fråga om den förälderns rätt till umgänge med barnet.

Det finns ingen absolut plikt för barnet att umgås med en förälder, men det anses normalt vara till fördel för barnet att ha kontakt med och umgås med båda sina föräldrar. En förälder har inte någon absolut rätt till umgänge med sitt barn.'

Alltså borde han inte kunna säga att han ska och ska och ska?

flickan vill inte vara hos sin pappa så ofta och i sommar vill hon inte alls vara där lika mycket som pappan säger att han ska ha henne. Något som jag har tyckt är konstigt är att han aldrig säger att hon saknar/längtar efter honom. Däremot säger hon ofta att hon saknar sin mamma när mamman är iväg och jobbar kväll (jag brukar vara barnvakt då) 

Mamman i sin ordning har tagit kontakt med familjerätten och på måndag ska hon ringa till socialen för att få till en utredning. Hon har gett honom alternativ men dom säger han allt som oftast bara nej till och ger ingen förklaring till varför.

Hon har mycket magont, svårt att sova, värk i kroppen, (Varit hos läkare som säger att det beror på psykiska faktorer) Det börjar nån dag innan hon ska dit och flera dagar efter att hon varit där. Hon är 9år

Det är 35 mil mellan föräldrarna och uf vill ha barnet 3,5 -4 veckor i streck i sommar, även fast det diskuterats med familjecentralen om att barnet inte mår bra av att va iväg så länge och att varannan helg inte heller är bra. Min kompis har erbjudit 1½ + 1 vecka och funderar även på att erbjuda några långhelger under sommaren.

Så vitt jag har förstått så är han totalt känslokall, mamman säger att han är känslomässigt störd. Men iom förnekelsen eller bristen på förståelse över att dottern inte mår bra, så börjar hon även tro att han har någon sorts empati störning. Just nu är umgänget ungefär var tredje vecka + loven som varit. Innan var det varannan helg.

Hon var under året när föräldrarna separerade och pappan själv säger att han är känslokall. Känslorna finns 3 meter bort från honom och det är inget man visar för andra. Det gäller ALLA känslor. Min kompis har gått vidare med sitt liv och hyser inget agg mot pappan.
Han kan inte förstå att dottern kanske känner sig ledsen/bortvald för att han inte hör av sig utöver umgänget utan det ska en soc-tant behöva förklara för honom.

Om det är elakt att tvinga barnet att sitta vid matborden under konstat tjat om att hon ska äta samtidigt som hon är ledsen och har en stor klump i halsen (troligtvis ångest) som gör att hon inte kan svälja och att pappan bara säger att det är fel på henne och att hon borde uppsöka läkare;  är elakt så svar ja.  I mina ögon klassar jag det som psykisk misshandel

Om det är dumt att bli arg på barnet för att hon gör fel när hon gör sina läxor. - svar ja
Man ska stötta och förklara men inte bli arg och skälla på barnet. 

Om det är dumt att släppa barnet (4år och uppåt) utan tillsyn på event med ca: 25000 besökare medan man själv jobbar - svar ja 

en olycka händer jäkligt lätt och att inte se barnet på hela dagen när det är så mycket folk är som att släppa en 4 åring lös på valfri nöjespark under högsäsong och tro att den klarar det själv.  

Fast skulle du släppa en 4åring på Liseberg/valfri nöjes eller djurpark under högsäsong och själv sätta dig och jobba vid ett av chokladhjulen? Dvs du har ingen aning om vart barnet är utan ni äter frukost ihop och sen låter du henne springa fritt på Liseberg utan tillsyn hela dagen. Det är nämligen ungefär det Pappan har gjort sen barnet var 4 år gammalt, dvs han har gjort det i 5 år.

Det med maten var mer än bara vanligt tjat, sen är det en viss skillnad på att tjata, påminna och att göra det på ett sätt som barnet mår dåligt av.

Vet inte om det finns något på papper, däremot trodde distriktsläkaren att alla symptom barnet uppvisade var psykosomatiska

Mamman har ringt: Familjecentral och varit på flertalet möten där, skolkuratorn är inkopplad, familjerätten är inkopplad. Hon har varit hos läkare med tanke på värken och det magonda för att se så det inte är tex: växtvärk eller något annat fel. Vad mer tycker du att hon skulle göra?Min kompis är väldigt noga med att inte säga saker inför barnet om hennes pappa utan tar sånt när barnet är i skolan eller när det sover. Om flickan undrar över något förklarar mamman att det hade varit samma sak om flickan bott hos pappan som det är nu när hon bor hos mamman eller att det är så för barn över lag.

När det har varit möten så har mamman fått prata med dom berörda personerna enskilt just för att barnet inte ska höra. Dessutom är hon väldigt saklig och kommer inte med massa falska anklagelser.
Så att du nu tycker att hon påverkar på ett dåligt sätt, då har du verkligen bra mycket mera information än mig.   

Bra fråga, jag undrar samma sak. Barn kan faktiskt känna egna saker utan att någon tvingar dom till det.

Båda har flyttat. Det pga jobb.