Åhh neeeej! Jag råkade ta fel!
Jag hade en pojkvän som arbetade inom svetsindustrin, han hade en silverfärgad skåpbil. En dag skulle vi ta våra jämngamla barn till ett lekland i stan, 2,5 mils resa. Han körde före med sin dotter, och min son och jag satt i min bil. Dock svängde han inte av där jag hade väntat mig, utan bara fortsatte köra. Och fortsatte, och fortsatte. Vi svängde av motorvägen och jag börjar surna till - han kunde väl ringa om det var något han skulle göra innan leklandet? Plockar fram telefonen ur väskan och upptäcker att jag har med mig hemtelefone. Alltså ligger mobilen hemma. Det gjorde det lite enklare att förlåta honom för att han inte ringde, men jag tyckte fortfarande att han kunde stanna bilen och berätta vart vi var på väg. Jag följde efter honom ungefär 3 mil, långt ut på landet och in i en mycket liten by, och stannade bredvid. Ut hoppar - en annan familj. Som tittar på mig som om jag vore någon galen psykopat som okynnesförföljde folk.
Gudars skymning vad jag skämdes. Inte kunde jag ringa min pojkvän heller - någon telefon hade jag ju inte med mig... Var bara att vända tillbaka, leta sig hela vägen in till stan igen och turligt nog mötte jag honom. Han körde runt och letade efter mig...
