Åhh neeeej! Jag råkade ta fel!
Inte mitt misstag, men hur man kan uppleva misstaget med lägenheter...
Jag kommer från en småstad och hade precis flyttat till en lite större stad för att plugga. Jag hade ännu inte lärt mig att låsa om mig, men jag lärde fort kan jag lova!
Jag bodde i ett höghus med 2 miniettor per våning, bara 19 kvadrat så möbleringen var oftast ganska lik i alla lägenheter. En natt vaknar jag av att dörren öppnas och någon ramlar in i hallen, sparkar av sig skorna, drar av sig jackan och fortsätter in i rummet. Jag blir så rädd att jag bara trycker mig mot väggen och inte säger ett pip. Personen fortsätter i mörkret och sätter sig på sängen och börjar ta av sig sockarna (antar jag, han böjde sig på det sättet). Jag är fortfarande för chockad för att göra något - men börjar väl inse att detta aldrig kan sluta väl. Det finns en främling i sängen!!! Han lutar sig bakåt och sätter handen rätt magen på mig, och plötsligt är det mycket självklart att det inte är en våldtäktsman. För han trillar ur sängen och formligen flyger in på toaletten och låser om sig. Ehhh? För att göra det hela ännu värre så hör jag hur han halvhögt påbörjar ett samtal med larmcentralen som går ut på att det finns en inbrottstjuv i hans säng. Jag har lugnat mig och ska precis ta mig dit för att försöka förklara att jag faktiskt är i min lägenhet när det tystnar. Jag uppfattar att han tänt lampan nu (fast det kan han ha gjort innan) och efter några tysta sekunder säger: "Jag vete fan vems lägenhet det här är förresten, jag har ingen kattlåda i duschen". Någon minut senare kliver en rödkindad man ur mitt badrum, tar sina skor i handen och ber om ursäkt innan han försvinner. Senare har jag förstått att han hade motsvarande lägenhet en våning upp... Och jag låser min lägenhetsdörr.
Jag har tagit avmaskningsmedel istället för Alvedon upprepade doser. 
