Jag tror att det är en kombination av barnets medfödda personlighet, dvs barn är ju trots allt olika med olika starka känslor, reaktioner och behov, men också att att de anpassar sig till föräldrarnas omvårdnad. Barn är generellt mycket anpassningsbara, de har självklart alltid sina behov men jag tror absolut att det varierar hur stort behovet är och jag tror att det är en slags ömsesidig process där både barn och omgivning medverkar till hur dessa uttrycks (eller inte uttrycks osv).
Vi har två barn, med väldigt olika behov av närhet. De är också två helt olika personligheter. Ändå har vi erbjudit närhet på samma sätt osv med dem båda. Det finns ju massor av barn som trivs utmärkt i plastbaljan på BB, ett bra exempel förövrigt, självklart är det långtifrån alla som vantrivs att ligga i den. Men vår äldsta dotter blev tokhysterisk när jag skulle lägga ner henne där, det var liksom inte lite gny, det var dödsångest. Så jag fick ha henne i sängen hos mig hela tiden istället, vilket blev början till ett allt djupare AP-förhållningssätt hos oss. Jag blev också tvingad att sy bärsjalar i all hast då hon totalvägrade vagnen. Trots att vi försökte. Långt ifrån alla vägrar ju vagn, de allra flesta trivs ju faktiskt bra i den. Även om de kanske skulle föredra att bli buren (inte alls säkert det heller, en del barn vantrivs med sjal/sele och tycker det är jobbigt) så fungerar vagnen bra som alternativ. I alla de fallen uppvisar ju inte bebisarna något starkare behov av närhet, för då skulle de ju protestera vilt.
Andra dottern behövde aldrig ens testa att ligga i plastbaljan. Hon behövde knappt testa att ligga i vagnen heller, ändå har hon till skillnad från sin storasyster velat och kunnat ligga väldigt långa stunder själv när hon sov tex. Hon kunde också med glädje ligga på golvet och roa sig långa stunder väldigt tidigt. Hon har alltså inte alls haft samma omfattande behov av närhet som sin storasyster. Trots att vi "vant" henne med att bli buren, att samsova osv och gav all den närhet vi så väl fick erfara att bebisar behövde när äldsta föddes, så märks det mycket tydligt att kraven inte alls är i närheten av desamma.
Å andra sidan finns det många föräldrar som mer eller mindre "vänjer" sina barn vid tex egen säng, att ligga i vagn osv. Även om de kinkar lite i början så är det "inte så farligt" och bebisen ger snabbt med sig. Med andra ord, anpassat sig. Bebisen ser då till att få närhet på andra sätt, när det lämpar sig bäst utifrån förälderns omvårdnadsmall. Dessa barn har inga massiva behov av närhet vid sådana tillfällen, för de barnen räcker det med den närhet de får annars, vid andra tillfällen. Jag tror inte de flesta tar skada av att vänjas vid säng eller vagn, om det inte resulterar i massor av skrik, ångest och panik hos bebisen naturligtvis. Lite motvilligt gny är det många som tycks uppleva, men ignorerar det. Således - bebisen anpassar sig.
Så nej, jag tror faktiskt absolut inte att alla bebisar har exakt lika stora behov. Eller jag vill nog påstå att jag vet det.
. Idag är de 3 år respektive snart 4,5 år. Vi sover som oftast fortfarande tillsammans allihopa (även om storebror börja ta steget att vilja sova själv). När jag ligger bredvid och nattar så är scenariot följande: