Jag älskar inte mitt barn..

Bra att du ska ta tag i det. Det finns alla möjligheter att må bra.  *styrkekram* 

Skriv för fan inte "hen" är ditt barn könslöst? Jag får eksem av detta genustrams. Skriv mitt barn, eller hon, han som vi är skapta.

Jag hade ochså svårt ett tag. Att knyta band till mitt barn. Tills jag insåg : andra vuxna kan göra mitt barn illa. Jag måste se till att ingen skadar mitt barn. Det du får tillbaka av barnet är kärlek och den Visar dig hur underbart livet är. Att inte tänka på skulder , räkningar eller jobb. Barn lever i nuet som vi vuxna glömmer bort.
Jag tycke jag hade fått ett fult barn när han föddes. Jag fick ingen bedövning så jag trodde jag skulle dö. Hata sjukhuset och mitt barn. Tills jag insåg hur hemska folk kan vara mot nyfödda på sjukhus. Då klicka det till.
Det är så kort tid i ditt liv som du har barn hemma. Barn är bara till låns sedan är dom vuxna. Man kan göra allt efter det.
Jag vill att Mina barn ska kunna ringa mig eller fråga om dom kan komma över på julafton. Jag vill inte bli ensam pensionär.

...hur har det gått för er? Hoppas du mår bättre och att det löst sig!

Undrar också hur det gått.

Det kan ju vara en depression i dig och att barnet på något sätt fått en starkare anknytning till pappan. Sen kanske ni har glidit ifrån varandra mer och mer efter separationen. Jag känner lite igen mig själv i det du skriver, för mitt barn tydde sig mer till pappan och jag gav lite upp inombords vilket gjorde att jag släppte det. Det har dock blivit bättre sen jag blev arbetslös och ägnade mycket tid och uppmärksamhet åt mitt barn istället för att fly. Såklart att barnet känner din frånvaro eller kallhet, Det är dock fortfarnde litet och behöver dig även om det inte känns så. Det är inte försent att knyta an. Jag tycker absolut att du skall söka hjälp. Har du någon på BVC du kan prata med? Det finns hjälp att få för att knyta an till sitt barn.Alltså såna grupper som jobbar med det. Ingen kommer att döma dig, varför skulle de?

Jag rycker att du ska ta vh istället för vv. Då tror jag att du med tiden mår bättre, och det är bättre för banet om det är mer stabilt hos pappan.

Är det för sent när barnet hunnit fylla 15??! Jag har sökt hjälp flera gånger men det har inte blivit så bra... :(

Hur gick det med detta? Fick du någon hjälp? Vad isf?

Hur länge har du känt att saker är så jobbiga i livet som dom är?

Min tanke när jag läser det du skriver är att du inte INTE älskar ditt barn, utan att du är gravt deprimerad.  Och i sorg över situationen som blev med ditt ex, samt att ditt barn är högenergisk. Kan det vara så? Tänker att saker inte är svart eller vitt, utan att ditt välmående färgats av en massa olika saker.

Hoppas du kan få någon slags hjälp med alltihop. Kram.