Jag älskar inte mitt barn..

Anonym (hemsk)

Äldre 16 May 22:30
21 svar

Visa endast Anmäl

Jag älskar inte mitt barn..

Har ett barn tillsammans med en man och vi är separerade sedan två år tillbaka. Vi har gemensam vårdnad och har hen varannan vecka. Det har alltid varit dispyter och konflikter mellan mig och honom, vilket har bidragit till att min upplevelse som förälder har varit tråkig och ledsam redan från första början.

Men faktum är; att jag älskar inte mitt barn. Jag kan inte hjälpa det. Jag skäms. Jag känner mig hemsk och orättvis mot hen. Jag saknar hen aldrig, jag ser inte fram emot den dagen då hen ska komma till mig utan längtar istället tills dagen hen ska åka igen... Jag känner ingen direkt lycka ner jag ser hen, kramar hen eller umgås med hen. Allt känns bara jobbigt och tråkigt. Mycket beror på det jag skrev ovan, men också på att mitt barn är väldigt krävande och aldrig lugn. Det blir bara jobbigt, slitsamt, tröttsamt, tjat, gap och irritationer när hen är här. Jag orkar inte med det. De veckor hen är här är jag bara sur och tvär. Jag bara längtar till varje kväll då hen ska sova så att jag får vara i fred..

Jag funderar på att ge fadern hela vårdnaden (om han går med på det) tills jag kommit under fund med mig själv. För det är ju uppenbarligen något som slagit fel i skallen på mig.

Trots att jag inte känner någon direkt kärlek, blir jag ändå gråtfärdig när jag tänker tanken på att det skulle hända hen något.

Det märks också att hen trivs bäst hos sin pappa då hen i stort sätt vägrar släppa taget om honom och gå till mig. Hen skriker efter pappa hela tiden... Jag vet inte om det märks på mig att jag känner såhär, om hen känner av det. Jag försöker dock alltid pussa, krama och gosa med hen så mycket jag kan och tala om för hen att jag älskar hen, för det ska alla barn få höra av sina föräldrar. Oavsett vad.

Hur kan jag känna såhär för min 2-åring? Är jag helt dum i huvudet? Är jag totalt känslolös? Är jag sämre som människa? Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vågar inte berätta för någon.. de skulle aldrig kunna förstå detta. Klart en mamma ska älska sitt barn?!

Snälla var ärliga och säg vad ni tycker, och vad jag kan göra.. Finns det trots allt någon som varit/är med om samma sak?
- «
- ‹
- Sida 1 av 2
- 1
- 2
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Jag älskar inte mitt barn..
Sus162

Äldre 16 May 22:38
#1

Visa endast Anmäl

Har du alltid kännt likadant? Kan det vara en förlossningsdepression? Eller en valig depression? Hur mår du i övrigt?

Det finns ju hjälp att få, jag har svårt att tro att du skulle vara ensam.
Anonym (hemsk) Trådstartaren

Äldre 16 May 22:40
#2

Visa endast Anmäl

Sus162 skrev 2012-05-16 22:38:32 följande:
Har du alltid kännt likadant? Kan det vara en förlossningsdepression? Eller en valig depression? Hur mår du i övrigt?

Det finns ju hjälp att få, jag har svårt att tro att du skulle vara ensam.

Nej, inte när hen var mindre.. Jag vet inte, men det verkar nästan så.. Jag mår väl inte jättebra, är varken nöjd med mig själv eller min livssituation och det har varit mycket negativitet runt omkring mig de senaste två åren, allt har bara varit en kamp...
Sus162

Äldre 16 May 22:49
#3

Visa endast Anmäl

Min mamma gick in i en depression när jag föddes, hon klarade inte av att vara med mig, ta hand om mig. Hon sökte inte hjälp och det påverkar vår relation än idag.

Jag tycker på riktigt att du ska söka hjälp på vårdcentralen eller en psykiatrisk mottagning. Du ska inte behöva känna och må såhär. Att du inte mår bra i dig själv tyder ju på att du behöver hjälp.

Hoppas du får må bra snart!
Anonym (hemsk) Trådstartaren

Äldre 16 May 23:06
#4

Visa endast Anmäl

Sus162 skrev 2012-05-16 22:49:08 följande:
Min mamma gick in i en depression när jag föddes, hon klarade inte av att vara med mig, ta hand om mig. Hon sökte inte hjälp och det påverkar vår relation än idag.

Jag tycker på riktigt att du ska söka hjälp på vårdcentralen eller en psykiatrisk mottagning. Du ska inte behöva känna och må såhär. Att du inte mår bra i dig själv tyder ju på att du behöver hjälp.

Hoppas du får må bra snart!

Okej, hur var hon då? För jag har i stort sätt aldrig klarat av att vara ensam med hen.. Det är nu på senare tid jag har lärt mig det, innan fick jag panik om inte någon var hemma med mig och hen. Jag tyckte också amningen var oerhört jobbig, vilket de flesta brukar tycka är den mysigaste stunden man kan ha med sina små barn, men jag tyckte det var en ren pina.

Jag ska se om jag kan få tag i någon som man kan få prata med, men jag har så svårt för att öppna upp mig för jag är rädd att folk ska se mig som en riktigt hemsk person...

Tack
Queenie70

Äldre 16 May 23:08
#5

Visa endast Anmäl

Oavsett vad detta beror på så ska du göra alla inblandade en tjänst och inte ha barnet varannan vecka när du känner såhär, vilket barnet givetvis märker. Låt barnet vara hos pappa, kanske ha umgänge varannan helg? Tills du får kläm på vad som felas. Givetivs måste du söka hjälp, för nej, det är inte normalt att inte känna kärlek till sitt barn som du redan förstått.
Anonym (hemsk) Trådstartaren

Äldre 16 May 23:16
#6

Visa endast Anmäl

Queenie70 skrev 2012-05-16 23:08:02 följande:
Oavsett vad detta beror på så ska du göra alla inblandade en tjänst och inte ha barnet varannan vecka när du känner såhär, vilket barnet givetvis märker. Låt barnet vara hos pappa, kanske ha umgänge varannan helg? Tills du får kläm på vad som felas. Givetivs måste du söka hjälp, för nej, det är inte normalt att inte känna kärlek till sitt barn som du redan förstått.

Ja det är det jag har funderat på, men det vill ju till att han ska gå med på det också.
Jag ska söka hjälp så fort jag kan..
Sus162

Äldre 16 May 23:17
#7

Visa endast Anmäl

Min mamma hade oxå väldigt svårt för att vara ensam med mig. Hon ville inte amma mig utan min pappa i närheten och han fick allmänt ta allt ansvar för mig. När jag blev äldre gick det lättare för henne och jag vet att hon älskar mig. Men hon har fortfarande svårt att vara "mamma".

Jag förstår att det är svårt och att det känns otroligt jobbigt, MEN du behöver inte må såhär och den kontakt jag haft med psykvården säger mig att dom inte dömmer.

Jag förstår hur du känner inför att öppna upp, men sätt ett mål för vad du vill uppnå. Då blir du mer fokuerad och har lättare att uttrycka vad du behöver. Vården finns där för att hjälpa.
Queenie70

Äldre 16 May 23:19
#8

Visa endast Anmäl

Anonym (hemsk) skrev 2012-05-16 23:16:17 följande:

Ja det är det jag har funderat på, men det vill ju till att han ska gå med på det också.
Jag ska söka hjälp så fort jag kan..

Om du vägrar ha varannan vecka så har han ju inget annat val.

Vårdnaden har förövrigt inget med boende och umgänge att göra. Du behöver inte avsäga dig vårdanden bara för att pappan är boendeförälder.
Anonym (hemsk) Trådstartaren

Äldre 16 May 23:31
#9

Visa endast Anmäl

Sus162 skrev 2012-05-16 23:17:23 följande:
Min mamma hade oxå väldigt svårt för att vara ensam med mig. Hon ville inte amma mig utan min pappa i närheten och han fick allmänt ta allt ansvar för mig. När jag blev äldre gick det lättare för henne och jag vet att hon älskar mig. Men hon har fortfarande svårt att vara "mamma".

Jag förstår att det är svårt och att det känns otroligt jobbigt, MEN du behöver inte må såhär och den kontakt jag haft med psykvården säger mig att dom inte dömmer.

Jag förstår hur du känner inför att öppna upp, men sätt ett mål för vad du vill uppnå. Då blir du mer fokuerad och har lättare att uttrycka vad du behöver. Vården finns där för att hjälpa.

Okej, då är det ungefär som det är/har varit för mig då...

Nej, jag ska verkligen ta tag i det här. Inte för min skull men för hennes. Hon förtjänar mycket bättre än såhär.
Anonym

Äldre 16 May 23:42
#10

Visa endast Anmäl

Jag tror du drabbades av någon sorts förlossningsdepression och anknytningsproblem. Det finns hjälp för sånt. Sök hjälp på psykiatrisk mottagning eller bup. Du är mycket vanligare problem än vad du tror. Men du måste söka hjälp för din dotters skull.

«
‹
Sida 1 av 2
1
2
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Jag älskar inte mitt barn..

Jag älskar inte mitt barn..

INNEHÅLL