Anonym (pom tideli pom) skrev 2012-05-31 18:19:03 följande:
Vilka märkliga svar i den här tråden? -Jamen hon är ju tonåring. Öhh, ja det skrev TS redan i trådstarten. - Hon kommer mogna! Jo. Men TS frågade inte om hon ska vara tonåring resten av livet, tack för det svaret. Hon undrar hur man står ut att leva ihop med en bortskämd tonårsbonus. Det hjälper inte att de förändras om fem år. Man vill liksom överleva dagen.
TS, jag hade aldrig orkat leva med bonustonnisar om inte min sambo varit väldigt aktiv i sin uppfostran. Så länge jag kände att han gjorde sitt pappajobb, så orkade jag. Hade han däremot låtit barnen bete sig som monster hade jag dragit direkt. Sen kanske inte all uppfostran sätter sig på en gång, men bit för bit iallafall.
Visst, jag hade inte heller stått ut om jag inte hade en sambo som tog sitt föräldraransvar, men hur som helst, även för bioföräldrarna kan tonåren vara en mardröm. Ibland har man undrat vad attityder kommer ifrån (när pubertetshormonerna svallar som värst). Men som bioföräldrer så har man tankat så mycket innan, och man har en helt annan relation. Så det är en period man måste gå igenom, då döttrarna kan bli dramaqueens, då ett ögonfrans som ligger fel kan vara jordens undergång, eller när den talföra sonen blir omvandlad till en zombie och vokabulären har minskat till mmm, orka, seriöst etc. Där plötsligt vägen till tvättkorgen kräver samma insats som en tur till Mount Everest.
Man står ut, och det är faktiskt lättare om man ser vad det är, att det är en period då många har fullt upp med att bli vuxna, hänga med i den utvecklingen som kroppen och hjärnan har.
När tonåringen och jag har haft våra sammandrabbningar (som tack och lov börjat ebba ut), så har jag många gånger suttit i sovrummet med tårar i ögonen och haft mantrat "tonåren, tonåren, tonåren, det går över, det går över", samlat ihop mig och faktiskt kunnat hantera situationen på ett helt annat sätt.
