trotsigt barn
Flickan och kråkan skrev 2012-05-18 21:32:40 följande:
Jag har en 3-åring och en 4-åring och nog har vi konflikter. Det jag reagerade på var dina rätt orimliga förväntningar på ett så litet barn och att ni använde time-out i så stor omfattning.....eller ja, överhuvudtaget.Små barn har inte erfarenheten eller förmågan att hantera sina egna känslor och impulser i olika situationer. De slåss och spottar inte för att de är elaka utan av frustration och för att de inte har en bättre lösning i stunden. Små barn gör inte som man säger utan som man gör. Man behöver sätta konkreta gränser och verkligen visa på bättre lösningar. Ett barn som slår andra barn behöver man punktmarkera. Man föregår, hindrar, söker ögonkontakt och talar om (tydligt ej argt) att det aldrig är OK att göra illa någon annan. Och beroende på vad som orsakat "våldet" så visar man på ett alternativt handlingssätt. Vill barnet ha en leksak som ett annat barn har, så visar man hur man kan erbjuda byte, vänta på sin tur eller helt enkelt stå ut med att den/det är det andra barnets. Tycker barnet att det andra barnet är för närgånget så lär man honom/henne gå undan etc.
Att använda bestraffning av typen time-out hjälper inte barnet. Barnet får bara veta att han/hon är fel och ska skämmas. Punkt. Det barnet istället behöver som mest i det läget är ju en närvarande vuxen som vägleder......inte bli utesluten för att skämmas. Precis som du säger så vet han att han att det är fel.....han kan bara inte agera utifrån det alla gånger. Och det är helt normalt. Det tar minst 5 år för ett barn att skaffa sig en förståelse för vad som är rätt och fel och att agera utifrån det.
Tips generellt:
- Spottar han, ge honom ett papper så att han torkar upp. Ha inga långa diskussioner, han vet med största sannolikhet redan att han inte ska spotta. Säg bara lugnt och sansat att du vill att han torkar upp och ge honom gott om tid till detta. Tjata inte, håll inte någon pedagogisk föreläsning. Säga bara att du inte vill att han spottar och att du vill att han torkar upp. Rakt upp och ner. Tydligt.
- Använd jag-budskap och tala hellre om vad du vill att han ska göra än att han gör saker fel.
- Kastar han saker, plocka undan dem.
- Slår han/är han på väg att slå någon på lekplatsen, ta honom ur situationen och platsen direkt. Föregå genom punktmarkering. Vet du vad som orsakat hans frustration hjälp honom med hur han kan lösa det istället för att slå det andra barnet.
- Var inte rädd för hans ilska/frustration. Låt honom vara arg och känna det han känner, men hindra honom givetvis från att göra illa någon annan. Helt OK att vara arg och skrika och vråla, men inte att göra illa någon annan. Då hindrar man och talar tydligt om att det inte är OK.
Hans frustration beror på något. Ta det på allvar. För honom är det jätteviktigt och jättelogiskt även om det för oss vuxna inte alltid är det
. Vid totalhaveri, ta bara med honom till soffan och ta honom i famnen och fråga om det är jobbigt att vara han just nu. Jag brukar få ett rungande "JA!" till svar av mina i sådana lägen. Och det räcker ofta. Man behöver inte utreda mer, bara bekräfta att man ser och hör och förstår.Rekommenderar varmt:
Jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete
Ingegerd Gavelin: Att möta sitt barn - och sig själv
Och nej, jag är ingen perfekt förälder. Har gjort massor med misstag och lär mig hela tiden. Kommer att göra många, många fler
.TS precis som du själv nu reagerade på så är det ju inte så trevligt att bara får höra att man gör fel när man känner sig vilsen och vill ha hjälp. Det är så och värre för er pojke. Er time-out är ju en variant av det som hände här. Alltså ett enda stort Du gör fel! men ingen hjälp.
Hjälp honom genom att förebygga, förekomma, hindra. Hjälp honom genom att sätta ord på händelser och situationer. Hjälp honom tolka sitt beteende och känslor utan att överpsykologisera. Fråga tex är du arg? Hjälp honom benämna känslor, gör dem mindre hotfulla genom att ge dem ett namn och genom att inte bli rädda för dem när han har dem. Går ni i spinn av hans oro så blir inte hans oro mindre utan större. Hjälp honom genom att vara trygga i att känslor går över, kan hanteras, och situationer påverkas. Berätta för honom vad han kan göra istället. Berätta att känslorna inte är farliga, att de går över. Men håll det enkelt. Inga långa resonemang. Känn själva att det inte är en katastrof att ni är oense eller att han är galet upprörd över något orimligt. Ni måste inte övertyga honom om att han har fel eller varför ni har rätt. Det blir lugnare för honom om ni lugnt kan klara av att han har ett utbrott. (Det är ok att ligga och fäkta på golvet när man är fyra.) Då blir utbrottet mindre hotfullt för honom, känslorna blir mindre farliga för honom. För barn i den åldern kan verkligen bli rädda för styrkan deras känslor har, besvikelser är bottendjupa och känslorna övermäktiga ibland.