trotsigt barn

Min tro är att hans trotsande aldrig tar slut, eftersom ni är alldeles för hårda. Varför ska han be om ursäkt? För att han har känslor och är arg? Sitter ni själva i hallen och skäms när ni gjort något fel?

nej han får absolut vara arg. 
Vi är väldigt noga med att när han är arg får han vara det. och man får bli sur på andra osv. det förklarar vi noga.
Hallen får han sitta i när han gör saker han inte får, som att slåss eller göra saker han vet att han inte får.
Vi för väldigt pedagogiskt med att prata känslor osv.
så inget sånt.
Han ska be om ursäkt till den han slagit eller be om ursäkt när han som förut tog ett glas och bara för att kasta sönder.

Mycket tror jag har att göra med att han har ett syskon hemma hos sin mamma och att de mycket uppmärksamhets beteende.
För vi har honom bara en vecka i sträck osv och då får vi kämpa en vecka. men när vi haft honom 2 veckor så sköter han sig utmärkt när han kommer in i våra rutiner.
men undrar om andra gör på andra sett ? så vi slipper vara sura och griniga på varandra i en vecka  :)

sura får alla vara men om jag går och gör något dumt så ber ju jag också om ursäkt. 
Han skriker och blir arg just för att han får sitta i hallen. så får han komma där ifrån när han lugnat ner sig.
Blir han arg på någon av oss bara för att så får han vara det.
Missnjöd och sur lika så .
men just de där med att göra saker bara för att, inte för att han är arg utan bara för att testa och sen göra det 40 gånger fast han inte vet att han får .  

Jag tycker ni helt ska sluta låta honom sitta i hallen. Det fungerar inte och jag tror det beror på att han inte gör samma koppling till att bli förvisad till hallen som ni gör. Ofta är det bättre att förebygga "eldsvåda" än att lägga kraft på att släcka den. Jag menar, kan ni hitta förklaringar till varför han kastar glas t ex, kan ni säkert möta hans behov INNAN han blir så arg/pressad/ledsen att han gör saker han inte får. Barn som uppträder artigt och trevligt, gör så bara för att de kan. Ge er pojk chans att lyckas, han också, så slipper ni hitta på "straff" såsom att sitta ensam i "skamvrån".

jo sant. 
men vad gör man när man pratat med honom och frågat varför han är arg och varför han gör som han gör.
Ordet Varför förstår han inte ens.
Det är jätte svårt.
Eftersom jag kom in för snart 1 och etthalvt år sen i familjen så är de svårt eftersom ingen har förklarat för honom.
Jag brukar försöka förklara till en början , men han vill verkligen inte förstå.
Hade för ett halvårsen 4 timmars pratande om vad lyssna betyder. Det tog 4 timmar , och nu vet han vad det betyder och vad man gör när man lyssnar.
Inte för att han lyssnar ändå.
Så iaf jag försöker prata mycket och få honom att förstå.
Men vad gör man när han slåss för att han inte får som han vill, kastar grejer på andra utan andledning.
Han tar t o m stryptag på andra barn. 
Man får inte skämmas för barn, men tyvärr kommer den känslan ändå.
Hallen har vi testat nu i ett år efter tips om det.
han förstår bättre varför han får sitta där och att om man gör något får han sitta där. men de tar aldrig slut. 

Han är för liten för att kunna göra en självreflektion på den nivån ni hoppas på. Jag kan gissa att han är stresskänslig och om ni anpassar kraven till den låga stressnivån han tål, kommer han att lyckas göra rätt. En gång, två gånger, tre gånger i rad och snart har ni en god spiral istället för en ond. Ni kommer få en glad, lydig och rolig kille istället för en pojke i kris som håller på att knäcka hela familjen. Men det är ni vuxna som måste vända den onda spiralen, pojken är helt maktlös och utsatt för svåra situationer han inte kan hantera. Det är förstås svårt för mig att svara tydligt i ett sådant här forum men om du vill kan du skriva till mig privat.

Men snälla nån. Vi pratar om en 3-åring!! Sluta med time out!

Du beklagar dig över att han inte lyssnar. Lyssnar du på honom? Han är inte fyllda 3 ännu.....du är?

Sluta genast med time-out!
www.growingpeople.se/upload/pdf/timeout.pdf

Men jösses, ungen är inte ens 3 år och ni behandlar honom som om han vore runt 6 år eller dyl.

Ts, du har aldrig reflekterat över att det kanske inte är barnet det är något fel på utan era metoder?  Och att avkräva ett "förlåt" från ett barn inte ens fyllda 3 år, varför liksom? 

ska klargöra vissa saker.
Han är 4år om exakt en månad.
Sen finns det något jag avskyr med medlemmarna på den här sidan och det har jag sett i många forumtrådar.
När någon skriver något, så är det ju för att man antagligen vill ha tips eller hjälp eftersom man själv inte vet vad man ska göra.
Känner ni att ni är dem bästa föräldrarna på hela jorden ? som aldrig tagit fel beslut osv ?
Hallen fick vi som tips av våra vänner samt av barnmorskan när han var med vid undersökning av sitt syskon.
Vi tänkte att vi testar det.
Jag har själv upptäckt att det inte funkar och undrar därför om någon har några TIPS , inte bara skriva , sluta med hallen. för det har jag själv redan insett.

Sen tycker jag att ska man svara i en tråd får man gärna läsa allt jag har skrivit.
Som sagt, vi kör mycket prat. Mycket om varför man är arg , varför man valde att slåss, hur saker och ting känns , hur man mår osv.

MEN . Vi sätter honom enbart i hallen när han gör saker han VET att han itne får men gör detta endå.
Som att spotta och slå på andra barn, som att med flit göra sönder eller kasta saker på någon annan.
När man för 700000.e gången sagt till honom att han ska sluta och te.x sparka sönder sina saker eller om han river ut alla sidor i sina sagoböcker.
Era barn må aldrig ställa till med bekymmer , men det enda jag ber om är råd.
Och det är jag trött på när det gäller familjeliv att de är mer personer som är viktigpettrar och slänger en kommentar om vad man gör för fel, men som inet kommer med ett konkret svar !

Jag har en 3-åring och en 4-åring och nog har vi konflikter. Det jag reagerade på var dina rätt orimliga förväntningar på ett så litet barn och att ni använde time-out i så stor omfattning.....eller ja, överhuvudtaget.

Små barn har inte erfarenheten eller förmågan att hantera sina egna känslor och impulser i olika situationer. De slåss och spottar inte för att de är elaka utan av frustration och för att de inte har en bättre lösning i stunden. Små barn gör inte som man säger utan som man gör. Man behöver sätta konkreta gränser och verkligen visa på bättre lösningar. Ett barn som slår andra barn behöver man punktmarkera. Man föregår, hindrar, söker ögonkontakt och talar om (tydligt ej argt) att det aldrig är OK att göra illa någon annan. Och beroende på vad som orsakat "våldet" så visar man på ett alternativt handlingssätt. Vill barnet ha en leksak som ett annat barn har, så visar man hur man kan erbjuda byte, vänta på sin tur eller helt enkelt stå ut med att den/det är det andra barnets. Tycker barnet att det andra barnet är för närgånget så lär man honom/henne gå undan etc.

Att använda bestraffning av typen time-out hjälper inte barnet. Barnet får bara veta att han/hon är fel och ska skämmas. Punkt. Det barnet istället behöver som mest i det läget är ju en närvarande vuxen som vägleder......inte bli utesluten för att skämmas. Precis som du säger så vet han att han att det är fel.....han kan bara inte agera utifrån det alla gånger. Och det är helt normalt. Det tar minst 5 år för ett barn att skaffa sig en förståelse för vad som är rätt och fel och att agera utifrån det.

Tips generellt:
- Spottar han, ge honom ett papper så att han torkar upp. Ha inga långa diskussioner, han vet med största sannolikhet redan att han inte ska spotta. Säg bara lugnt och sansat att du vill att han torkar upp och ge honom gott om tid till detta. Tjata inte, håll inte någon pedagogisk föreläsning. Säga bara att du inte vill att han spottar och att du vill att han torkar upp. Rakt upp och ner. Tydligt.
- Använd jag-budskap och tala hellre om vad du vill att han ska göra än att han gör saker fel.
- Kastar han saker, plocka undan dem.
- Slår han/är han på väg att slå någon på lekplatsen, ta honom ur situationen och platsen direkt. Föregå genom punktmarkering. Vet du vad som orsakat hans frustration hjälp honom med hur han kan lösa det istället för att slå det andra barnet.
- Var inte rädd för hans ilska/frustration. Låt honom vara arg och känna det han känner, men hindra honom givetvis från att göra illa någon annan. Helt OK att vara arg och skrika och vråla, men inte att göra illa någon annan. Då hindrar man och talar tydligt om att det inte är OK.

Hans frustration beror på något. Ta det på allvar. För honom är det jätteviktigt och jättelogiskt även om det för oss vuxna inte alltid är det . Vid totalhaveri, ta bara med honom till soffan och ta honom i famnen och fråga om det är jobbigt att vara han just nu. Jag brukar få ett rungande "JA!" till svar av mina i sådana lägen. Och det räcker ofta. Man behöver inte utreda mer, bara bekräfta att man ser och hör och förstår.

Rekommenderar varmt:
Jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete
Ingegerd Gavelin: Att möta sitt barn - och sig själv

Och nej, jag är ingen perfekt förälder. Har gjort massor med misstag och lär mig hela tiden. Kommer att göra många, många fler .

Tack !
Någon som förstår :)
Jag tackar och tar emot dina tips och ska testa detta.

Bra inlägg!

TS precis som du själv nu reagerade på så är det ju inte så trevligt att bara får höra att man gör fel när man känner sig vilsen och vill ha hjälp. Det är så och värre för er pojke. Er time-out är ju en variant av det som hände här. Alltså ett enda stort Du gör fel! men ingen hjälp. 

Hjälp honom genom att förebygga, förekomma, hindra. Hjälp honom genom att sätta ord på händelser och situationer. Hjälp honom tolka sitt beteende och känslor utan att överpsykologisera. Fråga tex är du arg? Hjälp honom benämna känslor, gör dem mindre hotfulla genom att ge dem ett namn och genom att inte bli rädda för dem när han har dem. Går ni i spinn av hans oro så blir inte hans oro mindre utan större. Hjälp honom genom att vara trygga i att känslor går över, kan hanteras, och situationer påverkas. Berätta för honom vad han kan göra istället. Berätta att känslorna inte är farliga, att de går över. Men håll det enkelt. Inga långa resonemang. Känn själva att det inte är en katastrof att ni är oense eller att han är galet upprörd över något orimligt. Ni måste inte övertyga honom om att han har fel eller varför ni har rätt. Det blir lugnare för honom om ni lugnt kan klara av att han har ett utbrott. (Det är ok att ligga och fäkta på golvet när man är fyra.) Då blir utbrottet mindre hotfullt för honom, känslorna blir mindre farliga för honom. För barn i den åldern kan verkligen bli rädda för styrkan deras känslor har, besvikelser är bottendjupa och känslorna övermäktiga ibland. 

jag är helt införstådd med vad ni säger , och som sagt jag tar till mig och ska testa era tips.

Har ni några tips på hur man kan få honom att så fort han inte får som han vill sluta slänga sig på golvet ?
Går vi i affären och han frågar om han kan få en godis, så svarar vi att på fredag kan du få köpa den .
Då skriker han nej och slänger sig på golvet i affären och vägrar resa sig upp, när vi då pratat lugnt och förklarat att man kan inte ligga på golvet, fortsätter han och vi lyfter upp och ställer han upp. Han slänger sig återigen.

Detta kan också hända helt utan att någon har sagt något.
Vi kan gå och prata och allt är frid och fröjd, han är glad och sen kan han bara slänga sig på marken eller golvet vart vi än är.
När man ska ta på honom är det nästan värst.

Kan tillägga att de är inget sitta i hallen när han slänger sig ner utan vi försöker faktiskt prata och fråga varför men han bara skriker eller ger ifrån sig ett ''gnällande'' ljud och ligger och sparkar.

Känslan av att vara världens sämsta förälder kommer ju smygande när man ser andra föräldrar i te.x affären eller ute som tittar på mig och undrar varför i hela friden min unge ligger på marken.

Försök att lägga undan alla tankar på vad andra tycker och tänker om dig/er som föräldrar . Fråga honom inte varför han gör som han gör - det vet ni nog redan . Det är för tillfället en strategi han använder för att få vad han vill och att få full uppmärksamhet. Och det är väl en strategi som fungerar, eller hur ?

När mina gör så vid påklädning (vilket de gör titt som tätt då det är kul att leka ) så ger jag dem två alternativ. Jag hjälper gärna till med kläder men då får de sitta ordentligt. Vill de åla runt och kravla omkring så får de ta på sig själva. Blir det ont om tid till slut så tar jag barn i ena handen och kläderna i andra. Det är mycket sällan det har hänt. De vill oftast ha lite hjälp. Att hoppa med och busa aktivt en stund brukar också få dem på andra tankar. Att skoja med situationen.

Ett barn som skriker och kastar sig på golvet i en affär för att han/hon vill ha bär jag ut ur affären. Sedan får han/hon skrika och vråla hur mycket han/hon vill utanför. Viktigt att vara säker på sig själv. Strunta i vad andra tycker för när man gör det så märker barn det på rösten och kroppsspråk för man blir ofta lite oroligare, osäkrare lite hyssjande (ja, du vet nog vad jag menar ). Bli inte arg eller liknande utan tala bara rakt upp och ner att godis är jättegott och det blir det på fredag. Slänger han sig på golvet så upprepa och lyft upp. Slänger han sig på golvet igen så upprepa och bär med dig honom alternativt bär ut honom ur affären om det behövs. Att barn blir arga är inte farligt. Försök inte övertyga honom att han har fel och du rätt. Var bara jätterak med att det blir godis först på fredag. Punkt. Låt honom tycka att du har fel och vara arg och besviken över det .

Bra är också att förbereda innan. Var tydlig med vad ni ska handla innan ni går in i affären och att det är det enda som ska köpas. Börjar han dra mot godishyllan så fånga in, sök ögonkontakt och tala direkt om vad ni kommit överens om och vad som ska handlas idag. "Idag ska vi köpa bananer, mjölk, bröd och köttfärs."

Det finns inga genvägar. Man behöver sätta gränser kring sådant man tycker är viktigt väldigt konkret och tydligt.......och många gånger . Oftast är det inte särskilt frukstsamt att gå in i diskussion eftersom man har olika uppfattning - han vill ha godis, du vill inte att han ska ha godis. Bekräfta det han känner, = godis är gott och du förstår att han vill ha godis, men godis äter vi på helgen. Punkt. Vid andra tillfällen då man inte är mitt uppe i en konflikt kan man prata om varför man inte ska äta godis varje dag och varför ni har bestämt att det är fredagar som gäller etc.

Tycker fortfarande att du ska ta och leta upp Jesper Juuls: Konsten att säga nej med gott samvete. Det är en kort lättläst bok som ger massor med konkreta tips hur man kan tänka och agera med barn i olika åldrar. Det ger ett grundtänk som det är ganska lätt att sedan själv agera utifrån. Vi är ju alla lite olika och väljer olika strider att ta etc. och det är också som det ska.