Jag blir sååå arg!!!

Eftersom du är osäker på om du ska fortsätta graviditeten eller inte så boka en tid med en kurator redan imorgon. Det kan nog vara bra för dig att ha någon att bolla lite tnakar med. 

Jag var tjugo när jag väntade sonen och min mamma hade ungefär samma åsikter som din mamma jag sa bara antingen accepterar du eller så behöver vi inte ha kontakt. Medan jag var gravid pratade hon knappt om bebisen förens mot slutet och sedan han föddes har han varit "mormors gullunge" nu är sonen ett år och vi väntar på lillebror och detta tog hon på ett helt annat sätt.

jag var 20 när jag fick min första, mina föräldrar sa inte så mycket men i tysthet så oroade de sig å trodde inte att ja skulle klara av det..
Vilket jag gjorde, å de såg..
Det är så lätt att sitta innan å säga en massa saker men det är annat när bebisen väl är här, tror kanska många mödrar reagerat som din gör men sedan ändrat sig när de väl sett med egna ögon hur underbar denna lilla varelse är..

den enda som kan bestämma hur du ska göra är givetvis du själv, och självklart är det skrämmande.. Ett svårt beslut, vilket de ska vara då det faktiskt handlar om ett litet barn..
Men samtidigt så ska det vara underbart, en stor glädje..
Så strunta i vad andra tycker, de rör bara till i huvudet på en ändå.
Känn efter vad du själv vill, klarar du det här? Vill du detta? Är du redo?

Jag ska ringa till bvc/ mvc imorgon och i samband med det fixa tid med en kurator. Jo och dessutom kan det vara skönt att  prata med någon som är utanför "familjen och ens vänkrets".... Jag vill fortsätta graviditeten det vill jag,  men jag orkar inte med vetenskapen om att morsan tycker jag är "ansvarslös och dum i skallen", för man behöver väll deras stöd eller?Jag sa det till min mamma, kan du inte acceptera det så vill jag inte ha kontakt med dig och då blev hon ännu mer förbannad och hotade med om jag slänge på luren igen (som jag gjorde tidigare för jag blev själv så arg o ledsen) så skulle hon säga upp kontakten med mig ... Det är det att jag skulle inte klara av att ha henne sur och bitter under graviditeten, för sånt tär ju på en hela tiden och det är väll knappt bra? 
Jag tror nog att hon skulle acceptera det i slutändan, när hon får se det lilla underverket^^ Hon ringde upp mig senare och då sa hon att hon kommer stödja mig i vad jag än väljer att göra, men jag vet ju att hon inte då "verkar" vilja att jag behåller ungen så det kommer ju bli fel vad jag än väljer :(Det är det min mamma tror, att jag inte kommer klara det.... Men jag vet att jag och min kille kommer att klara det, men det känns så trist att alla verkar tycka tvärtom Skrämmande, det är det verkligen för jag är livrädd för det är ett sånt beslut att vad man än väljer så går det åt skogen.... Jag vill verkligen det här och jag känner mig redo men det är det att min mamma är.... ja... hon verkar inte gilla det ett dugg och jag klara inte av det att hon ska bete sig som hon gör... 

I ts skriver du att du hoppas på ett missfall så det var därför jag föreslog en kurator.

Men väljer man att föda ett barn så är du som ska vara den vuxna, som ska arbeta och fixa försörjning, vara vaken dygnet runt om så krävs, laga middag och tvätta. Det är ju inte dina föräldrar som ska göra det.
Visst min mamma och svärföräldrar är barnvakter ibland, inte så ofta men det är ju jag och min man som fixar vardagen.
 Har du ingen sambo som kan vara ditt stöd(om han nu vill bli pappa?

jag var på middag hos mamma när hon fick veta.
då började hon störtgrina, helt hysteriskt, och säga " jag klarar inte av det, nnej jag klarar inte av det, det är jag som kommer att få ta handom det, jag vet det, du kan ju inte ens ta hand om dej själv " 

Aha... det var dumt av mig att skriva så men jag var så arg och upprörd att jag inte tänkte mig för...

Jo tack jag vet att det blir jag som blir den vuxna som ska försörja, vara vaken osv, det gjorde min mamma helt klart för mig. Nej nej jag menar inte deras stöd på det sättet att dom ska ta hand om ungen hela tiden som om det vore deras, menar deras stöd för det är en sån stor upplevelse och förändring... Jo min sambo vill bli pappa och ja han är ett stort stöd men det känns jobbigt att ens föräldrar inte kan glädjas...

Men shit  Så din mor sa det till dig om jag inte missuppfattat det?

Din mamma har ju just fått veta det, hon trodde kanske inte att hon skulle bli mormor så snabbt. Du blev ju myndig för 2 år sedan och hon känner väl dig fortfanade som en slarvig(?)tonåring. Så hon är nog både chockad och orolig men det kommer ju gå över. Ni verkar ju ha en bra grundrelation så det är klart att hon kommer att finnas för dig.

Låt henne få tid på att vänja sig.

Gratttis

ja !

19 år var jag ..fast hon har bra tendenser att vända saker så att det är synd om henne.. 

Jag ska låta henne ta den tid hon behöver, låta henne vänja sig i lugn och ro, dock är det bara ett problem (om man nu kan se det som problem) det är bara det att jag ska hem till henne på onsdag för att planera min 20 års fest, och hon vill veta NU vad jag har beslutat att göra med "barnet". Känner att det skulle bli en konstig situation om jag åker hem nu + att jag vet inte om jag orkar träffa henne efter vårat samtal idag... Hade det inte varit för att jag måste hem på tisdag så hade jag gett henne all tid i världen att låta det sjunka in att hon ska bli mormor.

Tack så mycket Ehh ja, det var ju snällt av henne... NOT! Okej. 

Planera din egen 20-års fest kan ju vara ett bra litet sätt att visa mamma att du klarar dig själv.

Ska kanske ta och göra det...