Borderline = omgonad?

Det finns många olika, skrev bla ett långt arbete om det när jag studerade psykiatri, skulle kunna maila det till dig om du skickar en inbox, vill inte lägga det öppet på forumet. Finns också en fallbeskrivning i den (avidentifierad) och hur man jobbar ikring det.

Kan även rekomendera boken "Borderline" av Görel Kristina Näslund som är jättebra och som tar upp många av dina funderingar. 

Nej, borderline har inget med mognad att göra. Jag har just avslutat ett stort arbete om borderline

Ska dock tillägga att vid de tillfällen då jag tyckt att jag har haft rätt att vara arg, då kommer jag inte över det. Jag har raderat människor ur mitt liv för småsaker egentligen. jag vet att de är småsaker men i mitt huvud är de ändå för stora för att förlåtas. Jag låter som en väldigt egocentriskt person, och det är jag kanske också...

Nej, jag har alltid varit så här så jag vet inget annat. Har ingen traumatisk uppväxt. Fick kanske inte så mycket uppmärksamhet men något direkt trauma är det inte tal om. Mina syskon är inte alls som mig. Jag tror att mitt är medfött faktiskt. Har du kunnat se någon utlösande faktor i ditt liv?

Det finns alltid en utlösande faktor, och för de allra flesta har det med uppväxten att göra. Det kan handla om att dina föräldrar skilde sig när du var liten och att du upplevde det väldigt jobbigt med att växla boende och tvingas uppleva separationer från en förälder ofta. Nu vet jag inte om dina föräldrar är skilda, men annars skulle det kunna vara en anledning. Eller att du började på dagis/dgmamma innan du var mogen för det och där tvingades separera från dina föräldrar nästan dagligen.
Det kan ha med andra saker att göra oxå, men det är inte medfött eller ärftligt. 
Behandlingar: *Farmakologisk behandling, *KBT (Kognitiv beteendeterapi), *DBT (Dialektisk beteendeterapi), *MBT (Mentaliseringsbaserad terapi, denna terapiform är relativt ny)

Jag var också ett barn som försökte vara duktig hela tiden, förmodligen för att jag sökte uppmärksamhet. Jag har många syskon och mina föräldrar jobbade mycket så jag förstår att de inte orkade. De skötte sitt liv, och barnen sitt helt enkelt. Jag mådde ju dåligt redan då och försökte söka tröst genom att söka kontakt med dom men de var så upptagna att de knappt svarade på tilltal och tittade inte ens upp ifrån det som de höll på med. Man var ganska osynlig helt enkelt. När jag sedan började agera ut så fick jag höra att jag minsann alltid varit ett bråkigt barn som aldrig gjorde som jag blev tillsagd. De har helt glömt bort att jag försökte vara "perfekt" och snäll fram tills jag gav upp.

Jag har egentligen misstänkt att min mamma också har lite borderlinedrag. Inte så mycket som jag har, men hon har också lite svartvitt tänkande, kort stubin och har svårt att visa känslor, även för sina barn. Jag har aldrig fått höra att mina föräldrar älskar mig. Kan inte ens komma ihåg sist min mamma kramade mig. Jag vet att hon älskar mig trots det, men just att hon har svårt för dessa grejor har fått mig att fundera i de banorna.

Hur menar du att du har svårt att acceptera din diagnos?

Japp, så är det. Det finns ingen exakthet i vad borderline beror på eftersom det är högst individuellt. Dock har jag märkt, när jag studerat de senaste forskningsresultaten och de senaste teorierna, att man är mer övertygad om att det inte är ärftligt öht

Jag tror på att man kan ha en medfödd emotionell sårbarhet, vilket gett oss sämre förutsättningar än andra. Och det gör att jag tänker tvärtom. Jag känner mig svag men samtidigt stark. För alla de människorna vi har runt omkring oss, vem vet om de hade klarat av att leva med det helvetet vi gör? Det är inte alla som är så starka.

Jag tror att duktig-flicka-grejen är ett tidigt tecken på att något är fel. Förälderns jobb är att lära barnet att h*n duger som hon är. Barnet ska inte behöva jaga bekräftelse.

Fast det måste ju innebära att man även har koncentrationssvårigheter, eftersom det är ett huvudsymptom vid add. Jag hade superlätt för mig i skolan, inga koncentrationssvårigheter alls.

Vilka av följande symptom har du av följande:

Det är vanligt att personer med borderline har mycket svårt för separationer. De gör allt för att in i det sista undvika verkliga och/eller inbillade separationer. Dessa starka ångestladdade känslor kan leda till att personen blir kontrollerande i relationer. Patienten har ofta intensiva relationer med andra som växlar mellan extrem idealisering, alltså att patienten höjer sin partner till skyarna, sätter honom på piedestal och beundrar honom, tycker att han är bäst i världen, och extrem nedvärdering, där man i stället ser partnern som en lägre stående varelse, kanske korkad, ful, dum och helt värdelös.

Personer med borderline kan också lida av en stark identitetsstörning som kan yttra sig i att man har en påtaglig instabil självbild, som ständigt växlar mellan nedvärdering och idealisering av sig själv.

Ett annat symptom är impulsivitet som innebär att man inte kan kontrollera sina impulser och detta kan således leda till allvarliga konsekvenser. Impulsiviteten kan ta sig många olika uttryck som exempelvis slösaktighet med pengar, drogmissbruk eller att personen är mycket sexuellt promiskuös. Personen utsätter sig, på grund av impulsiviteten,  för ständiga risker.

Borderlinepatienter lider ofta av självskadebeteende. Exempelvis är det inte ovanligt att de skär sig ofta och mycket. De kan också uppvisa självmordsbeteende på andra sätt; genom hot till exempel. Självmord är den vanligaste dödsorsaken hos personer med borderline. Ca 10 - 20% av alla borderlinepatienter begår självmord.

En person med borderline kan många gånger uppfattas som mycket oberäknelig i sitt humör, och det stämmer att det många gånger är så. Personen kan gå från normalt stämningsläge till intensiv nedstämdhet eller ångest på bara några minuter. Dessa intensiva känslolägen brukar vara några timmar och ytterst sällan i mer än några dagar. Detta påverkar ofta omgivningen som inte vet vad de ska förvänta sig eller hur de ska bete sig gentemot personen.

Många personer med borderline beskriver att de ständigt känner sig tomma, och det är inte alls ovanligt att det är så.

En person med borderline kan också vara oberäknelig i sitt agerande. Vredesutbrott är vanliga och kombinerat med impulsbrist kan detta leda till upprepade slagsmål, att personen gör sönder saker o.s.v. Personen kan få dramatiska utspel i alla känslolägen och då reagera med extrem glädje, extrem sorg m.m.

Patienten kan lida av paranoida tankegångar som ofta är övergående men det finns de som lider av allvarliga dissociativa symptom, som att personen har förträngt stora, jobbiga minnen av händelser.

På senare tid har man upptäckt att personer med borderline kan ha svårt att reflektera över andra personers känslomässiga upplevelser, och även sina egna dito. Detta leder då till att personen inte ser sin egen roll i relationer. De kan inte se att de gör fel eller liknande utan upplever det som att det är den andra personen i relationen som är orättvis och elak. Det personen med borderline har svårt med här är s.k mentalisering.

*Svårt för separationer, både inbillade och verkliga.
*Intensiva relationer som pendlar mellan extrem idealisering och extrem nedvärdering av den andra.
*Klängighet med ett stort kontsollbehov
*Instabil självbild som pendlar mellan extrem idealisering och nedvärdering av dig själv
*Enorm impulsivitet
 *Sexuell promiskuösitet   
*Självskadebeteende
*Uppvisar självmorsbeteende
*Kan gå från normalt stämningsläge till djup nedstämdhet på bara några minuter
*Ständig tomhetskänsla
*Vredesutbrott och andra starka känsloyttringar
*Paranoia
*Svårigheter med att mentalisera         

Nej, jag bara undrade. Tänkte att det kan vara skönt för dig att få skriva av dig bara

Har du varit med om hemska och/eller jobbiga saker i livet är det givetvis stor chans att de ligger bakom din borderline

Men du, oavsett om det är arv eller miljö som ligger bakom så bär du ju inte skulden för det ändå. Du har ju knappast valt detta. Ingen väljer att må så.