Deprimerad pojkvän, vad göra?

Ett fyramånadersförhållande tycker inte jag är ett tillräckligt stort åtagande för att man ska ta på sig ansvaret för den andres tillfrisknande/välmående, om denne däremot uttryckligen säger att man är oerhört viktig och får henom att må bra och man själv vill finnas där så visst, då ska man såklart göra det. Men din pojkvän verkar som du beskriver undvika dig och att han slänger sig med sånt som att du är "överlägsen" honom...

Jag kan tala från egen erfarenhet då jag lidit av depression i långa perioder, gör det även nu men mycket mildare än förr och är dessutom i ett stadigt samboskap med barn, bolån etc. När jag varit på botten eller närmat mig den har jag ofta inlett relationer för att undvika att isolera mig, för att känna mig gladare, för att nyförälskelse är som balsam för själen osv men när verkligheten kommit ikapp mig allt från ett par dejter till ett år in i relationen har jag funnit mig själv längre ner än där jag började. Har ansvar för en fungerande tillvaro känts jobbigt själv blir det ännu en börda att behöva ta hänsyn till en annan persons känslor och behov, när jag dessutom misslyckats mycket i livet med många tidigare destruktiva relationer, avhoppade utbildningar, förlorade vänner och det ena med det tredje har jag varje gång konstaterat att nä, det räcker faktiskt inte med bekräftelse från en annan person, älskade jag inte mig själv innan och förälskar mig i nån annan kommer så småningom den personen bli ännu en påminnelse om vad jag inte är. Hen förtjänar bättre än mig, hen är överlägsen mig, hen kommer lämna mig... och så är bollen i rullning, jag har börjat undvika personen samtidigt som allt annat runtomkring mig successivt rasat ihop och relationen har tagit slut, jag har plockat ihop den värsta skiten själv och börjat känna att det vore kul att vara kär och få kärleken i retur och jag är nog allt lite kåt och så börjar det om från början.

Hur såg din pojkväns tillvaro ut när ni träffades, har familjen sen tidigare varit ett orosmoment, var det ett tufft uppbrott, hur har han det med karriären och hälsan och intressen och självkänslan? Hade han ett sedan länge ordnat och sunt inre och yttre liv och var redo att träffa någon (dig) på allvar eller kan han ha varit på väg neråt redan när ni träffades alternativt kan du och din förträfflighet ha triggat hans dåliga självförtroende med medföljande depression? 

Jag tycker ni måste hitta tid att prata om vad som pågår mellan er och om er relation är givande för någon av er. Kommer det fram att han inte är i skick att utöver sin egen kamp också ha dig/er att tänka på är det bara att gå vidare, kanske är ni redo igen längre fram när han mår bättre, kanske behöver han dig mer som vän än tjej just nu.