Deprimerad pojkvän, vad göra?

Hur hade du velat bli behandlad om du var i samma sits?? Jag har varit där flera gånger (Dock har det varit pga att jag bytte till minipiller och andra mediciner och grejor, men ändå) och min flickvän har varit där hela tiden! Hon slutade inte höra av sig, utan kom och hälsade på , drog ut mig på saker och fick mig att må mycket bättre. Hon fick mig att gå till en doktor som så småningom löste många av mina problem. Hade hon bara låtit mig vara hade jag kanske innerst inne känt mig sviken, även om det var vad jag ville då. Jag ville inte att hon skulle se mig söndergråten, trött, stinkande och borta. Men det sket hon i och tog hans om mig och fick mig att må bra. MEN TRO MIG, det som är bäst är att visa att du finns där i vått och torrt. Fortsätt höra av dig. Sorry om det blev rörigt, men jag är nyvaken^^

Ett fyramånadersförhållande tycker inte jag är ett tillräckligt stort åtagande för att man ska ta på sig ansvaret för den andres tillfrisknande/välmående, om denne däremot uttryckligen säger att man är oerhört viktig och får henom att må bra och man själv vill finnas där så visst, då ska man såklart göra det. Men din pojkvän verkar som du beskriver undvika dig och att han slänger sig med sånt som att du är "överlägsen" honom...

Jag kan tala från egen erfarenhet då jag lidit av depression i långa perioder, gör det även nu men mycket mildare än förr och är dessutom i ett stadigt samboskap med barn, bolån etc. När jag varit på botten eller närmat mig den har jag ofta inlett relationer för att undvika att isolera mig, för att känna mig gladare, för att nyförälskelse är som balsam för själen osv men när verkligheten kommit ikapp mig allt från ett par dejter till ett år in i relationen har jag funnit mig själv längre ner än där jag började. Har ansvar för en fungerande tillvaro känts jobbigt själv blir det ännu en börda att behöva ta hänsyn till en annan persons känslor och behov, när jag dessutom misslyckats mycket i livet med många tidigare destruktiva relationer, avhoppade utbildningar, förlorade vänner och det ena med det tredje har jag varje gång konstaterat att nä, det räcker faktiskt inte med bekräftelse från en annan person, älskade jag inte mig själv innan och förälskar mig i nån annan kommer så småningom den personen bli ännu en påminnelse om vad jag inte är. Hen förtjänar bättre än mig, hen är överlägsen mig, hen kommer lämna mig... och så är bollen i rullning, jag har börjat undvika personen samtidigt som allt annat runtomkring mig successivt rasat ihop och relationen har tagit slut, jag har plockat ihop den värsta skiten själv och börjat känna att det vore kul att vara kär och få kärleken i retur och jag är nog allt lite kåt och så börjar det om från början.

Hur såg din pojkväns tillvaro ut när ni träffades, har familjen sen tidigare varit ett orosmoment, var det ett tufft uppbrott, hur har han det med karriären och hälsan och intressen och självkänslan? Hade han ett sedan länge ordnat och sunt inre och yttre liv och var redo att träffa någon (dig) på allvar eller kan han ha varit på väg neråt redan när ni träffades alternativt kan du och din förträfflighet ha triggat hans dåliga självförtroende med medföljande depression? 

Jag tycker ni måste hitta tid att prata om vad som pågår mellan er och om er relation är givande för någon av er. Kommer det fram att han inte är i skick att utöver sin egen kamp också ha dig/er att tänka på är det bara att gå vidare, kanske är ni redo igen längre fram när han mår bättre, kanske behöver han dig mer som vän än tjej just nu.  

Angående nack- och huvudvärken, har ni kollat att han inte blivit fästingbiten och fått borrelia? Det kan göra att man känner sig trött och deprimerad, och mår allmänt dåligt. (Kollas med ett blodprov).

Låter som att det mycket väl kan vara som feliis skriver, att han gått in i förhållandet för att undvika att bli deprimerad. Sa i början saker som att han var så glad att han hittat mig och att nu kanske det äntligen var hans tur att bli lycklig. Uppbrottet från barnens mamma var väldigt länge sedan, men han hade haft ett 4 år långt förhållande som officiellt tagit slut ungefär ett halvår innan vi träffades. De hade inte haft det bra på flera år, och han har sagt något om att hon var psykiskt instabil.

Men det är väl just det som jag tänker på. vi har varit tillsammans i 4 månader, jag kan inte säga säkert att jag älskar honom ännu och då kanske det bästa är att ta en paus och låta honom få hantera det själv utan att han ska känna ansvar för min lycka och pressen att svara på mina meddelanden och samtal.

Borrelia är testat för och det är det inte.   

Tja, det beror ju på hur mycket du klarar av. Jag själv tycker det tär som fan på mig (som själv är djupt deprimerad i perioder) att vara med någon som är som jag. Mitt förra förhållande kraschade till stor del pga att jag inte kunde hantera hans depressioner och mano-personlighet, och han blev bara provocerad av att jag inte gav mig hän till 100% för att få honom på bättre humör. Han var däremot väääldigt bra på att trösta mig, nästan till den grad att han bara närde och uppmuntrade mina depressioner, fick liksom ingen "spark i baken" så att säga, utan bara ren tröst. Skönt för stunden men inte bra i längden.

Så som sagt, känner du att du har energi nog att jobba på att hjälpa honom så kör. Sluta inte höra av dig, försök vara uppåt när ni pratar och försök få till att ni ses som ni brukar. Känner du inte att du klarar det, kanske pga att ni inte är så pass tighta än, så ge upp... säger det sista enbart pga egna dåliga erfarenheter av deprimerade människor - de (vi) kommer med stor sannolikhet bli deprimerade igen och då börjar det om från början.

Hoppas du kommer fram till något bra beslut! Du känner vad som är rätt och naturligt för dig