Min man har också donerat spermier bakom min rygg. Jag tog reda på det av en slump för några månader sen när jag gick in i hans journal på 1177.
Han drog såklart tillbaka donationen. Men det har redan blivit två barn via hans donation. Vi har gått på familjerådgivning och allt.
Vi är gifta och har tre barn. Ska man förlåta detta?
Ja, han var inne på 1177 (BankID) och tyvärr tog jag hans telefon och snokade på anteckningar från sjukhus och vårdcentral. Eftersom han för något år sen hade kontakt med en psykolog. Trodde jag nu att han fick någon diagnos. Vi bråkade ofta och jag tänkte att det är något han döljer för mig. Senaste 3 åren har våran relation varit upp och ner. Men det visade sig att han blev spermiedonator och gjorde hela proceduren utan att berätta ett skit för mig och barnen. Jag länge känt att det är något han döljer för mig. Självklart är detta ett svek.
Man får väl inte ljuga för sin fru eller man och dölja såna saker. Sanningen kommer alltid fram.
Vad menar ni?
Jag förstår att du kanske ser det som jag gjorde som fel, men det är viktigt att komma ihåg varför det hände. I ett äktenskap ska det finnas ärlighet och öppenhet. Och att min man donerat spermier i hemligheten var ett djupt svek mot mig och vår familj.
Nu är vi där igen där en kvinna tror att hon har rätt att bestämma saker i ett förhållande. Låt din man donera sin sperma, du kommer aldrig få veta vilka barn de är ändå.
Inte konstigt att hatet och bitterheten mot kvinnor ökar.
Hur hade ni kvinnor som sagt gjort om eran man gjorde allt detta bakom eran rygg: spermiedonation? Inkluderar att intresseanmäla sig, gå till kliniken och lämna massa spermieprover, urin och blod. Samt intervju med psykolog och läkare för att bli godkänt. Och du som kvinna vet ingenting om detta. Allt var HEMLIGT. Och det var till slut du efter typ 3 år tog reda på detta av en slump.
Vet att det är en personlig fråga. Men ska man lämna ett äktenskap på grund av detta??? Hjälp mig att tänka vidare.... Jag vill göra rätt val för mig också!!!
Förstår att du känner dig lurad och att tilliten fått sig en rejäl törn. Kan han förklara varför han inte berättade om sin vilja och beslut att donera? Har ni tagit hjälp av ex familjerådgivning för stöd i vad det gjort med er relation.
Jag har barn som tillkommit genom donation. Har även en partner som donerat innan vi träffades, (vi har dock inga gemensamma barn.) Tänker likt dig att det är något man bör vara öppen med inför sin partner och inför mamman till sina barn, då era gemensamma barn har biologiska halvsyskon.
Jag tror det är klokt att ni tar hand om era olika känslor inför detta så ni inte för över det till barnen. Din partner gjorde ett val, att säga att det var ett misstag blir fel. Är ju som du är inne på inget som görs i en handvändning.
Oavsett vad du, han eller vi som är föräldrar till barn som tillkommit genom donation tycker, tror jag det är bra att ha ett öppet sinne. Kunskapen om donor concieved persons, DCP är växande. Flera höjer rösterna för att de velat få kontakt med sina halvsyskon tidigare och vissa vill tala om donatorn som pappa även om han inte varit en del av deras uppväxt. Vissa föräldrar gör DNA test på sina små barn för att få kontakt med barnets halvsyskon redan under uppväxten. Vad de barnen eller era barn kommer att tycka, tänka och känna kan vi vuxna inte styra. Däremot kan vi försöka att inte vara dömande oavsett hur de kommer att känna. Det är få i en svensk kontext som ännu sökt upp sina donatorer. Om det är för att de inte vet hur de tillkommit eller för att de är ointresserade vet vi inte än. Det kan vara ett intresse som kommer senare, när de själva av vill bilda familj. Vissa bryr sig kanske inte alls. Hur barn i era barns situation känner är ännu mindre undersökt.
Vet inte när ni bör berätta för era barn, men det är bra om de vet de innan de är stora nog att börja inleda seriös relationer. Risken att de träffar och blir kära i sina halvsyskon finns, även om den är liten. En svensk donator donerar för det mesta till ett sjukhus och deras patienter/mottagare bor då i samma region.
Jag skulle tro att den kurator eller psykolog som haft samtalen med er man skulle kunna erbjuda er stöd kring hur ni ska tänka kring att prata med era gemensamma barn. Den kan säkert hänvisa vidare till stöd för er vid behov också.
De är två barn i två familjer och en tredje i en annan familj på väg. Så dussin är det inte. Frysta embryon för syskonbehandling får jag och min man inte veta om det finns. Embryon får inte destrueras, det är patientens har kliniken sagt. Vi ber och hoppas att dem inte träffas och inleder relationer med varandra.