Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Tack för ditt starka inlägg.
Jag är även jag ett mobbingoffer. Jag gick igenom hela mina 9 skolår där jag tampades med verbal mobbing. Det gick inte en dag i högstadiet där jag kunde komma t skolan utan att mitt skåp var nerklottrat eller insparkat. Ingen av lärarna ville se. De blundade.

När mobbingtiden var över kom jag t en ny gymnasieskola där jag inte blev mobbad utan tvärt om. Jag fick vara med på fester osv. Problemet var att jag hade så låg självkänsla att jag lät mig utnyttjas o jag hoppade från den ena killen till den andra.

 Jag drack o söp mig ofta full osv.....Fick kontakta psyk vid olika tillfällen men blev aldrig inlagd o har aldrig behövt ta några mediciner.

Hur mår jag idag. Idag är jag gift o har två barn. Men i min själ finns många djupa sår. Jag är livrädd för att mina barn ska behöva gå igenom samma sak.

jag vet alltför väl vad mobbing kan göra med en annan människa.

Jag är vaksam på signaler, kanske alltför vaksam smärtsamt vaksam om min dotter skulle ge signaler av att något inte skulle vara bra.

Men då ska vi kämpa tillsammans!!!!!

Det är inte vi mobboffer som ska sitta på psyk för det ni gör mot oss det är ni som mobbar!!!!!!

             

      

nej, jag mår inte så bra. Och jag är otroligt trött på historier om "jag var mobbad, men nu är jag mest framgångsrik av alla!". Alla klarar sig inte så bra, tyvärr...

En till som inte orkar dela med sig just nu... Men jag är 26 år idag och lever ett bra liv trots en självkänsla som aldrig kan bli hel riktigt. Paranoid och misstänksam, tror ständigt att folk tycker illa om mig...

Jag blev grymt mobbad på min arbetsplats förra året och tyvärr har jag psykopatchefen hängande efter mig som tillskriver mig egenskaper och div diagnoser som passar henne för dagen och gör allt för att göra livet surt för mig (är mammaledig och kämpar för att slippa komma tillbaka)

Jag mår lite lite bättre nu, hoppar bla in på ett annat ställe för att kunna vara hemma längre och pluggar lite vid sidan om.

*Har svårt att lita på människor

*Får panik när det blir konflikter

*Dålig självkänsla, kan tex stå vid spegeln i timmar före jobbet för att se om jag ser dum ut.

*Minsta kommentar som kan tolkas som kritik går in som en tagg i hjärtat efter att mina kollergor kallat mig ung, liten snärta, klagat på att jag har mer utbildning än de, mitt hår osv osv

*Blir osäker när jag säger något och får till skräckscenarier om hur det kan mottagas.

*Tror hela tiden jag ser konstig ut

*mindre social och tillbakadragem

*Vill inte vistas ute bland folk, får panik           

            

Tänk vad mobbning kan göra. Jag hade det jättejobbigt i mellan- och högstadiet. Blev slagen och hånad. Falska rykten gick om mig också, fick jag veta. 

Precis som några av er så kände jag mig så otroligt ful och äcklig men när jag tittar på kort från den tiden ser jag hur söt jag var.

Jag hade så mycket fantasi och var från början så öppen, social och positiv, men allt det tappade jag. Jag tappade kreativiteten och min egen identitet. Är fortfarande ledsen inuti och socialt ängslig.

Har blivit så överkänslig, när jag konverserar tänker jag mer på hur andra uppfattar mig än på vad jag faktiskt säger.. Vilket bäddar för att det blir fel och klumpigt. Jag vågar inte visa vem jag själv är för när man blivit bestraffad för just det förr så sitter rädslan i kroppen, kan man någonsin bli av med det?

Fortfarande idag på arbetsplatsen kan jag ha otroligt svårt för att äta tillsammans med mina arbetskamrater till exempel. Ibland drabbas jag av panikångest, det finns alltid en rädsla för att bli utdömd, att inte duga. Man ödslar en massa energi på att leta efter tecken på att man inte blir accepterad.

Jag önskar verkligen att jag kunde komma över detta. En kort period i min ungdom kom jag undan till ett annat land i ett utbytesprojekt och då lossnade allting. Jag hade så otroligt roligt och fann en riktig gemenskap där jag blev accepterad för den jag var och passade in. De människorna var betydligt roligare och intressantare än de därhemma så det stärkte mig otroligt. Senare hade jag också väldigt roligt i olika grupper. Tyvärr var det ett kort undantag i mitt liv, nu är jag i ett yrke och på en arbetsplats där jag inte passar in igen... har väldigt svårt att ta mig därifrån. Men som tur är är man vuxen nu och kan ta sig ur jobbiga situationer på ett annat sätt, så nog går det att lösa :)

Känner så väl igen det som de flesta skriver om här! Är en kristen kille på 43 år och jag blev utsatt för mobbing från 3.e klass tills jag slutade gymnasiet.... Det var utan tvekan min värsta period i mitt liv, och jag kommer aldrig att förlåta dom som förstörde mitt liv. Hade jag inte haft min tro skulle jag inte levt idag!  Efter första dagen i plugget på väg hem, åkte jag på spö av två grabbar i min klass. Dom drog omkull mig på marken, för att kunna slå mig på benen med träpåkar! Minns hur arga och chockade mina föräldrar blev ,när jag kom hem med blåslagna ben.... Sedan efter det så började en systematisk utfrysning, och verbal mobbning från tjejerna i klassen. Blev kallad 'bögen' varje dag i stort sett.  Grät mig till sömns nästan varje kväll...Jag kan lova att ingen var nog gladare än jag,när jag slutat plugget! Äntligen var det slut, trodde jag... Gjorde lumpen några år senare,och självklart skulle en kille från min klass finnas med i samma gäng. Kul.. Jaha då var det dax igen tänkte jag... Jo då mycket riktigt, när vi två blev ensamma vid ett tillfälle, passade denne kille på. Han frågade om jag kom ihåg när vi gick i plugget,och om jag tyckte det var roligt!!  Jag svarade bara: Om du vill tilltala mig,överhuvud taget  nån mer gång ,så tycker jag att du ska vara tyst nu! Han blev som en fågelholk i nyllet och blev tvärtyst,sa aldrig nåt mer.... Blev även mobbad på jobbet av min chef... Skulle kunna berätta hur mycket som helst nästan, men det finns inte plats här på sidan...Kan bara säga till alla er som blivit utsatta för sånt här, att det finns inget bättre än när det vänder!! Ge inte upp,kämpa vidare, en dag blir det bättre! Jag mår bra idag,har ett bra liv, men kommer aldrig att glömma det dom gjorde mot mig...

Jag har också gått hos flera psykologer, men det som jag tycker har hjälpt mig mest är att bearbeta det på egen hand. Att ständigt påminna mig om hur kort livet är och att det är upp till mig att se till att jag lever bra, tar för mig och har rätt attityd.

Min självkänsla är fortfarande inte reparerad trots att det har gått 15 år sedan jag gick ut högstadiet, men den är bättre och jag lever ett bra liv idag. Är det något jag har lärt mig på vägen så är det att nästan alla har någon form av issues - det som skiljer oss åt är hur vi hanterar dessa. Var duktig, behandla folk så som du vill bli behandlad själv, leta upp dina chanser och ta dessa och väl aktivt att se på saker positivt (jag gör t.ex. ett dagboksinlägg varje kväll där jag går igenom dagens händelser ur ett positivt perspektiv - och skriver något om mina förväntningar på morgondagen - positivt).
Man kommer ingenstans av att älta och fastna i det som har varit. Det finns ingenting att hämta i det förflutna.
En bra attityd kan alla välja.

Jag var aldrig lika utsatt som TS, men även jag känner ångest för min gamla hemstad trots att det är 12 år sedan jag flyttade (så fort det bara gick efter studenten). Får en släng av det gamla dåliga självförtroendet och känner mig ful, fet och värdelös. Jag skäms över att gå på stan, tänk om någon från förr ser mig...? Så är jag i stan så är jag oftast hemma hos föräldrarna och vill inte gärna synas offentligt, det känns som jag inte har rätt att finnas till på samma sätt som man kände under grundskola + gymnasium.

Jag har en prestationsångest utöver dess like, känner alltid att jag måste prestera dubbelt så bra som alla andra för att anses vara hälften så bra som dem. Jag har kämpat med utbildning i många år, dels för att bevisa för mig själv att jag faktiskt kan och dels för att motbevisa det andra sa om mig "hopplöst ful och fet, kommer aldrig lyckas med nått". Men jag skäms ändå över mig själv så snart jag är i hemstaden och känner då att jag inte duger.

På senare år har jag börjat känna att jag duger och faktiskt är rätt bra som människa och person:) Känner att jag skiter lite i vad andra tycker,  vad har jag att bevisa för människorna från förr, de var inte bra människor på den tiden och jag har svårt att tänka mig att de blivit bättre människor med tiden. Varför ska jag bevisa nått för otrevliga människor som jag överhuvudtaget inte gillar...? Det verkar ju inte direkt att det gått bra i livet för de flesta av dem och..ja... kan inte låta bli att känna lite skadeglädje. Utöver det är det nog inte så roligt att haft sin höjdpunkt i livet under småskolan och sedan faila totalt i vuxenlivet. 

Nu har jag en fin sambo, fint boende, fin utbildning, intressant jobb, vänner som gillar mig lika mycket som jag gillar dem, så allting ordnade sig till det bästa ändå trots mindre kul start. 

Jag blev väldigt mobbad i flera år i grundskolan. Det gjorde att jag fick svårt att lita på folk och dålig självkänsla och ville ta livet av mig men jag vågade inte. Trodde ändå att jag hade kommit över det sedan när det slutade och jag fick nya vänner men när jag skulle ut i arbetslivet så hände det även där trots att jag då inte hade varit med om det på flera år varken i gymnasiet eller högskolan. Gick då i terapi hos en kurator och det är det bästa jag kunde ha gjort. Jag fick ett annat perspektiv, jag fick prata av mig och bearbeta allt och jag såg att jag upprepade negativa mönster pga den tidigare mobbingen som gjorde att jag lätt satte mig i den sitsen igen omedvetet. Efter detta har jag kunnat gå vidare, fått mycket bättre självkänsla och självförtroende och idag mår jag jättebra.

Jag blev mobbad hela skoltiden men jag hade en nära vän och några mer ytliga som oxå var längre ner på skalan men inte lika utsatta som mig.. Jag trode aldrig heller att det var mitt fel och det var så mycket problem hemma så det överskuggade problemen i skolan och så slutade jag även gå i skolan men aldrig att någon anmälde, gick ut högstadiet med IG i nästan allt. När jag började gymnasiet så blev det bättre jag fick börja om och sen har jag haft ett ganska normalt liv jag träffade min man och vi flyttade hem till hans hemtrakter efter skolan och jag jobbar med ett socialt yrke och har inga problem med det men jag har bara en handfull nära vänner och nästan inga ytliga jag orkar inte slösa tid på folk jag inte vet jag kan lita fullt ut på och jag behöver inte fler vänner än jag har nu.

När jag va yngre så var jag mobbad, hade en enda vän och det var alltid vi två. Tills den gången då vi började i 6.an så ville hon inte vara med mig längre. Hon hade kommit in i det "populära gänget", och där stod jag ensam kvar. ingen ville vara med mig och jag blev aldrig vald till någon grupp som t.ex gympan.

Min mamma var alkoholist och min pappa bodde någon annanstans. Jag hade ingen just då och jag var ledsen hela tiden. Sen började jag högstadiet och jag kommer ihåg hur nervös jag va, första tiden så hade jag inga vänner alls men tillslut så kom jag in i ett litet gäng med tjejer som jag umgicks med på rasterna. Men efter ett litet tag så stötte dom ut mig och där stod jag ensam kvar igen, alla tjejerna va så elaka mot mig och dom blängde och skrattade åt mig när jag gick förbi. Mina framtänder va lite snea och det va också något som alla retade mig för, "häst flabben" "jobbar din tandläkare svart" osv.

Tiden gick och ännu mera hände, tillslut fick jag komplex över hela mig själv. Jag trodde att om jag gick ner i vikt och började sminka mig så skulle alla acceptera mig. Jag började skämmas så mycket över mig själv att jag gick i stora kläder varje dag, varmt som kallt. Jag slutade att äta och jag blev så blek och smal att jag såg ut som en pinne, jag märkte aldrig det själv men människor i min omgivning började märka det. Jag blev så deprimerad att allt jag gjorde va att gråta. Jag satt ensam och inlåst i mitt rum och grät varje dag/natt i flera timmar. Detta pågick genom hela högstadiet förutom i 9.an då jag gav upp allting och gick aldrig tillbaka till skolan. Det va då jag hamnade i ett dåligt umgänge, jag började dricka och festa mer än vanligt och levde ett riktigt vilding liv.

Sedan fick jag flytta ifrån min mamma pgr av dåliga hemförhållanden till en annan stad. Efter det så byggdes allting upp sakta och säkert till något bättre. Nu idag mår jag topp och detta har verkligen gjort mig starkare, jag har otroligt fina vänner och jag är en väldigt omtänksam glad tjej som vill alla väl. Jag växte upp ifrån att vara en ful liten ankunge till en vacker svan! Min uppväxt har varit så otroligt svår, och nu idag så bor jag fint hemma och jag pluggar upp mina betyg. Jag är så glad över att mitt liv ordnade sig och jag är så lycklig över det. Det som inte dödar en gör en starkare!