Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

    Mån 4 jun 2012 10:38 Läst 15277 gånger Totalt 93 svar
    Anonym (Offer­?)
    Visa endast
    Mån 4 jun 2012 10:38

    Min historia:
    Jag föddes för drygt 30 år sedan i en liten stad. Jag var ett mycket blygt barn men hade ganska många vänner. Det var dock en som inte alls gillade mig som var ganska så elak. Tex ljög om mig, spred rykten osv. Detta eskalerade i mellanstadiet. Jag var mycket rädd för denna tjej, vi kan kalla henne Malin. Jag hade en bästis som vi kan kalla Anna. På sommarlovet innan 6-an blev Malin och Anna vänner och Anna ville inte träffa mig alls utan hade alltid bortförklaringar när jag ringde. När skolan började hade Anna och Malin blivit bästisar och pratade inte med mig. De hade dessutom spridit rykten om mig och jag som var så blyg och rädd började mest gömma mig. Det blev snabbt värre och snart var jag regelrätt mobbad. Jag hade ingen vän och gömde på på toaletten på rasterna. Lärarna såg ingen men mina föräldrar blev oroliga.

    Mina föräldrar pratade med min lärare och det blev möten på skolan. Mötena gjorde det bara värre och slutade med att jag fick ännu mer skit i skolan dagen efter. Jag började vara sjuk väldigt mycket och de gjorde massor med undersökningar på mig men hittade inget fel. Sjuan började och då var mobbningen fruktansvärd. Jag var rädd i skolan och fick hela tiden höra vilken looser jag var, hur ful jag var och hur illa jag luktade. Mina skolböcker blev ofta förstörda och det stod ofta fula saker skrivna på min skåp. Lärarna kunde inte längre blunda men det blev inte bättre. Jag blev erbjuden att byta skola men i den lilla stan jag bodde i fans bara två högstadium och mina mobbare hade lika mycket vänner där så jag trodde inte på en sån flytt. Eller rättare sagt jag vågade inte då jag blivit hotad att jag skulle få så mycket stryk om fula jag vågade visa mig i den skolan.

    På skolavslutningen i 7-an försökte jag ta mitt liv. Jag var naiv och okunnig och svalde en ask Alvedon. Jag fördes till akuten och magpumpades. jag fick prata med en psykolog och hon förklarade hur farligt det var att svälja tabletter och att jag inte skulle göra så flera gånger. Jag fick komma hem dagen efter och var nu förändrad. Jag blev sluten , klippte och färgade mitt hår svart och började lyssna på dödsmetall.  Jag klädde mig bara i svart och var kraftigt sminkad. Jag blev nu kallad för psyko av alla och jag började aldrig i 8-an. dagen innan skolstarten försökte jag ta mitt liv igen, denna gång med mycket mer tabletter. Jag magpumpades och skickades sedan till ett behandlingshem för struliga tonåringar i en helt annan del av Sverige. Här träffade jag 8 missanpassade ungdomar där de flesta hade drogproblem. Här blev jag varmt mottagen och ingen mobbade mig, tvärtom hyste flera respekt för mig och jag blev tillsammans med en kille på hemmet. Han tog de flesta droger han kom över och introducerade mig ivrigt till dessa. Jag kände det som en väg ut, jag var 14 år men övertygad om att mitt liv var slut. Min självkänsla var så låg att vem som helst kunde ta vad de ville av mig.

    När det kom fram att jag provat droger på hemmet så flyttades jag till en fosterfamilj. De var varma men stränga, Jag fick börja nian i en ny skola. Många var nyfikna på mig men jag låste in mig på toaletten varje rast. jag gick inte många dar i veckan i skolan utan var mest sjuk. Jag fick några vänner på skolan men jag vågade ofta ändå inte gå dit. jag fick sedan börja på en specialskola för barn med problem.
    Där fick jag slutligen avgångsbetyg och kunde börja gymnasiet. Jag började i en gymnasieskola med internat och där festade vi hela tiden. Alkoholen hade blivit min bästa vän. Med den var jag inte blyg och osäker och jag strulade men vem som helst.

    Jag åkte hem till min familj ibland men satt då hela tiden hemma i huset, vågade aldrig gå utanför.
    Min familj önskade så att jag skulle vilja flytta hem igen men jag vågade inte ens vara i trädgården.

    Efter gymnasiet var en tid av supande, ströjobb och olika pojkvänner som jag flyttade in och ut hos. Jag bodde kvar i den stad där jag gått gymnasiet, långt från min hemstad. När  jag var 22 år blev jag deprimerad och orkade ingenting. Det slutade i självmordsförsök och inläggning på en psykiatrisk avdelning. Jag fick berätta min historia och många förfasades över det jag gått igenom. jag fick terapi och medicin och fick diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom).

    Efter det blev det bättre. Jag skaffade mig en utbildning och träffade min sambo och vi fick barn. Mitt liv är ganska bra men demonerna finns kvar. Så fort jag är på nya ställen vill jag helst låsa in mig på toaletten för säkerhets skull. Jag litar inte på någon egentligen och jag är livrädd för att mina barn ska gå igenom samma sak. Värst är det att hälsa på mina föräldrar. Jag kan fortfarande inte gå runt i min hemstad utan att må dåligt trots att så många år har gott. Jag mår dåligt bara staden nämns på nyheterna. Jag undrar om jag någonin kommer att kunna gå runt i min hemstad och må bra. Det tog länge innan jag ens berättade sanningen om någon frågade var jag kom ifrån, förut ljög jag om vilken stad det var.

    Ni andra som blivit mobbade. Hur mår ni idag? Hur ser ert förhållande ut till orten där ni bodde?

    Tack för att du läste!

  • Mån 4 jun 2012 10:56 #1

    Tack för ditt starka inlägg.
    Jag är även jag ett mobbingoffer. Jag gick igenom hela mina 9 skolår där jag tampades med verbal mobbing. Det gick inte en dag i högstadiet där jag kunde komma t skolan utan att mitt skåp var nerklottrat eller insparkat. Ingen av lärarna ville se. De blundade.

    När mobbingtiden var över kom jag t en ny gymnasieskola där jag inte blev mobbad utan tvärt om. Jag fick vara med på fester osv. Problemet var att jag hade så låg självkänsla att jag lät mig utnyttjas o jag hoppade från den ena killen till den andra.

     Jag drack o söp mig ofta full osv.....Fick kontakta psyk vid olika tillfällen men blev aldrig inlagd o har aldrig behövt ta några mediciner.

    Hur mår jag idag. Idag är jag gift o har två barn. Men i min själ finns många djupa sår. Jag är livrädd för att mina barn ska behöva gå igenom samma sak.

    jag vet alltför väl vad mobbing kan göra med en annan människa.

    Jag är vaksam på signaler, kanske alltför vaksam smärtsamt vaksam om min dotter skulle ge signaler av att något inte skulle vara bra.

    Men då ska vi kämpa tillsammans!!!!!

    Det är inte vi mobboffer som ska sitta på psyk för det ni gör mot oss det är ni som mobbar!!!!!!

                 

          

  • Anonym (kram)
    Visa endast
    Mån 4 jun 2012 11:17 #2

    Tack for ditt inlagg, TS, och Anonym. For forsta gangen nagonsin, sa bringade en trad pa FL tarar upp i ogonen.

    Jag har liknande uppvaxt, med samma behandling i skolan och bara led. Hamnade aldrig i fosterhem utan gnetade pa som "duktig flicka", planerade for sjalvmord konstant. Kande mig sa ensam och illa behandlad, med tiden kom det att bli min naturliga tillstand och jag tyckte pa nagot satt jag var konstig och fortjanade det. Mitt skap var jamt nerklottrat med fula glapord, dom glaporden fanns sprejade overallt i staden, pa bussar, busshallsplatser, overallt i skolan.. Mina saker drogs sonder, skap sparkades in, jag var inte medbjudan pa klassfester (skolbyte skulle inte funka som mina mobbare hade vanner i princip alla narliggande skolor). Jag gick inte ens pa min studentbal... For jag hade ingen att ga med och ville inte sta dar som en idiot, utan nagon att prata med vid bordet.

    Precis som ni, ar jag idag vuxen (30 ar), med stabilt forhallande och gott liv. Men.... Smartan, angesten och saren finns dar. Jag ar lyckad pa manga satt, men har sa himla lag sjalvkansla och kan inte skaka av mig skracken for sociala situationer. Jag orkar bara halla masken en liten stund sedan vill jag hem, till tryggheten. Jag forsoker acceptera att det ar sa jag ar, att jag inte behover vara social men alla demoner finns dar...

    Jag inbillar mig att folk pratar illa om mig, hanar mig, skrattar at  mig, vill inte ha mig med. Precis som om man vore 15 igen... Hur blir man hel? Jag har haft psykologhjalp i manga ar, sjalvmordstankarna hanger med an och minnen ar smartsamma.

    Jag bor idag pa andra sidan jorden och besok hemmavid ger mig angest samtidigt som det kanns bra. Liksom "jag lever! jag lyckades! kolla pa er, ni sitter har era pateiska idioter medan jag lyckades!". Men i slutandan ger den kanslan mig ingen gladje. De ar och har alltid varit battre an mig, de forstorde min hjarta, min sjal och plagar mig an idag.

    De forstorde MIG.

    Hur kommer man over det?

    Kram.

  • Anonym (Offer­?) Trådstartaren
    Visa endast
    Mån 4 jun 2012 11:23 #3

    Tack för era svar! Så hemskt vad mobbning gör.

    Jag känner igen det där med sociala situationer, jag orkar inte heller långa stunder och tror jämt att folk pratar illa om mig. Jag överanalyserar ofta situationer på ett destruktivt sätt.

    Vad starka ni är!

  • Anonym (kram)
    Visa endast
    Mån 4 jun 2012 11:35 #4
    Anonym (Offer?) skrev 2012-06-04 11:23:10 följande:
    Tack för era svar! Så hemskt vad mobbning gör.

    Jag känner igen det där med sociala situationer, jag orkar inte heller långa stunder och tror jämt att folk pratar illa om mig. Jag överanalyserar ofta situationer på ett destruktivt sätt.

    Vad starka ni är!
    Hor precis detsamma... Forsoker medvetet lata bli men sa hamnar man dar igen!

    Kramar!
  • Mån 4 jun 2012 11:37 #5

    nej, jag mår inte så bra. Och jag är otroligt trött på historier om "jag var mobbad, men nu är jag mest framgångsrik av alla!". Alla klarar sig inte så bra, tyvärr...

  • Mån 4 jun 2012 11:39 #6

    En till som inte orkar dela med sig just nu... Men jag är 26 år idag och lever ett bra liv trots en självkänsla som aldrig kan bli hel riktigt. Paranoid och misstänksam, tror ständigt att folk tycker illa om mig...

  • Anonym (q)
    Visa endast
    Mån 4 jun 2012 11:44 #7

    Jag mår faktiskt bra, men jag tror att det är ganska ovanligt. Det handlar mycket om att rätt personer kom in i mitt liv i precis rätt tid.

    Var både verbalt och fysiskt mobbad från skolstart till slutet av 7an då jag hoppade av. Blev anmäld till Soc och fick där en kontaktperson som räddade livet på mig. Har sammanlagt gått i terapi i 7 år, och mycket av det var för att få hjälp med att kunna leva med det som hände i skolan.
    Jag kan fortfarande inte gå nära min gamla skolbyggnad utan att få ångest och ser jag någon av mina mobbare på stan byter jag riktning. Som tur är händer det väääldigt sällan, jag bor i en storstad.

  • Anonym (miss T)
    Visa endast
    Mån 4 jun 2012 11:50 #8

    Starka inlägg från er alla.
    Jag blev själv mobbad i flera år, fula ord, nerslagen. Folk kastade till och med stenar på mej. Jag gick inte till skolan ofta och försökte ta mitt liv första gången när jag var 10 år. Resultatet av mobbingen blev att jag blev sluten, och en väldigt arg person. Jag hatade mej själv och alla andra, framför allt mobbarna och lärarna som såg på men aldrig gjorde något. Mina älskade föräldrar gjorde allt dom kunde för mej.
     Nu flera år efter helvetet är jag fortfarande sluten, jag är dock inte lika arg längre för jag har vetskapen om hur det gick för mina mobbare sen, och det känns bra att jag har det bättre och har kommit längre än dom.
    Men jag hatar att prata om känslor, jag låssas hellre att dom inte finns. Och jag utvecklade socialfobi.
    Nu har jag en underbar sambo som hjälper mej så gott han kan och det börjar bli bättre. 
    Men tiden läker inte alla sår och ärren kommer alltid finnas kvar tyvärr.      

  • Anonym (kram)
    Visa endast
    Mån 4 jun 2012 12:19 #9
    Anonym skrev 2012-06-04 11:39:42 följande:
    En till som inte orkar dela med sig just nu... Men jag är 26 år idag och lever ett bra liv trots en självkänsla som aldrig kan bli hel riktigt. Paranoid och misstänksam, tror ständigt att folk tycker illa om mig...
    Kanner sa igen mig... Sa otroligt skont att veta att jag inte ar ensam om mina kanslor, att jag inte ar konstig!
  • Anonym (kram)
    Visa endast
    Mån 4 jun 2012 12:21 #10

    Vill bara saga tack till alla er som berattar, jag har bara hort historier om personer som blivit mobbade men som kommit over det och kanner sig "starka". Aldrig hor jag om nagon som tampas med saren och arren fran dom aren langt upp i vuxen alder.

    Hjärta

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll