• Anonym (kram)
    Äldre 4 Jun 11:17
    18070 visningar
    93 svar
    93
    18070

    Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

    Tack for ditt inlagg, TS, och Anonym. For forsta gangen nagonsin, sa bringade en trad pa FL tarar upp i ogonen.

    Jag har liknande uppvaxt, med samma behandling i skolan och bara led. Hamnade aldrig i fosterhem utan gnetade pa som "duktig flicka", planerade for sjalvmord konstant. Kande mig sa ensam och illa behandlad, med tiden kom det att bli min naturliga tillstand och jag tyckte pa nagot satt jag var konstig och fortjanade det. Mitt skap var jamt nerklottrat med fula glapord, dom glaporden fanns sprejade overallt i staden, pa bussar, busshallsplatser, overallt i skolan.. Mina saker drogs sonder, skap sparkades in, jag var inte medbjudan pa klassfester (skolbyte skulle inte funka som mina mobbare hade vanner i princip alla narliggande skolor). Jag gick inte ens pa min studentbal... For jag hade ingen att ga med och ville inte sta dar som en idiot, utan nagon att prata med vid bordet.

    Precis som ni, ar jag idag vuxen (30 ar), med stabilt forhallande och gott liv. Men.... Smartan, angesten och saren finns dar. Jag ar lyckad pa manga satt, men har sa himla lag sjalvkansla och kan inte skaka av mig skracken for sociala situationer. Jag orkar bara halla masken en liten stund sedan vill jag hem, till tryggheten. Jag forsoker acceptera att det ar sa jag ar, att jag inte behover vara social men alla demoner finns dar...

    Jag inbillar mig att folk pratar illa om mig, hanar mig, skrattar at  mig, vill inte ha mig med. Precis som om man vore 15 igen... Hur blir man hel? Jag har haft psykologhjalp i manga ar, sjalvmordstankarna hanger med an och minnen ar smartsamma.

    Jag bor idag pa andra sidan jorden och besok hemmavid ger mig angest samtidigt som det kanns bra. Liksom "jag lever! jag lyckades! kolla pa er, ni sitter har era pateiska idioter medan jag lyckades!". Men i slutandan ger den kanslan mig ingen gladje. De ar och har alltid varit battre an mig, de forstorde min hjarta, min sjal och plagar mig an idag.

    De forstorde MIG.

    Hur kommer man over det?

    Kram.

  • Anonym (kram)
    Äldre 4 Jun 11:35
    #4
    Anonym (Offer?) skrev 2012-06-04 11:23:10 följande:
    Tack för era svar! Så hemskt vad mobbning gör.

    Jag känner igen det där med sociala situationer, jag orkar inte heller långa stunder och tror jämt att folk pratar illa om mig. Jag överanalyserar ofta situationer på ett destruktivt sätt.

    Vad starka ni är!
    Hor precis detsamma... Forsoker medvetet lata bli men sa hamnar man dar igen!

    Kramar!
  • Anonym (kram)
    Äldre 4 Jun 12:19
    #9
    Anonym skrev 2012-06-04 11:39:42 följande:
    En till som inte orkar dela med sig just nu... Men jag är 26 år idag och lever ett bra liv trots en självkänsla som aldrig kan bli hel riktigt. Paranoid och misstänksam, tror ständigt att folk tycker illa om mig...
    Kanner sa igen mig... Sa otroligt skont att veta att jag inte ar ensam om mina kanslor, att jag inte ar konstig!
  • Anonym (kram)
    Äldre 4 Jun 12:21
    #10

    Vill bara saga tack till alla er som berattar, jag har bara hort historier om personer som blivit mobbade men som kommit over det och kanner sig "starka". Aldrig hor jag om nagon som tampas med saren och arren fran dom aren langt upp i vuxen alder.

    Hjärta

  • Anonym (kram)
    Äldre 4 Jun 13:02
    #12
    Anonym (Tess) skrev 2012-06-04 12:53:36 följande:
    Jag var från början en utåtriktad glad och sprallig tjej
    älskade livet och att vara social med alla

    från första klass i grundskola så blev jag mobbad ev en handfull personer i olika klasser
    pga. mina öron... hade ganska stora utåtstående öron
    försökte koncentera mig på annat och strunta i det, men varje gång så gjorde det otroligt ont att höra orden..

    i mellanstadiet blev det både lite värre (då min 1år yngre syster började mobba mig och dessutom berättade för klassen om saker som hände hemma, bland annat att jag hade fått mens..) men samtidigt så hade jag en bästa vän och många vänner och vi hade en superbra lärare som försökte hjälpa lite grann iaf..

    i 7an så blev det värre, tjejer på en grannskola började ropa elaka saker till mig när jag var i centrum (hade aldrig träffat någon av dom innan) ofta saker så som : Fetto, elefant, troll, "titta på öronen!" ful m.m
    i 8an så eskalerade det mer och mer, jag började bli osocial, umgicks bara med min bästa vän (ibland så hittade jag på ursäkter för att få vara hemma istället för att vara med henne, för jag orkade inte) 
    fick en rejäl depression och var borta från skolan i 2 månader vårterminen, men ingen brydde sig, inte mamma, inte skolan och inte min bästa vän.. när jag kom tillbaka var det som att jag aldrig hade vart borta, allt fortsatte..
    (i 8an så opererade jag även öronen, och mobbingen pga det slutade men dom hittade snabbt annat..)  

    i 9an så råkade jag bli förälskad i en ny kille i klassen.. ett stort misstag! han uppmuntrade mig, och sa att han gillade mig med.. men så blev han populär och ratade mig helt plötsligt en dag, och spred rykten om att jag trakasserade honom och vägrade låta honom vara ifred, många tjejer i klassen "försvarade" honom mot äckliga jag.. jag fick en massa mail på lunarstorm om hur äcklig, värdelös, tjock och ful jag var..
    min bästa vän försvarade mig inte.. min mamma förstod ingenting och skolan gjorde inte heller något..

    en dag på tekniken så stod jag och min bästa vän i ett sidorum och hamrade på något
    plötsligt så hör vi någon prata högt och säga mitt namn i klassrummet, jag går mot dörren och tittar dit
    där sitter den värsta mobbaren på en bänk  med dom andra i en halvring runt sig, hon pratar om hur värdelös, äcklig, psyko och ful jag är..!? och alla nickar och håller med..
    jag går förbi mot dörren och hon pekar på mig och alla andra fnissar och hånler.. jag kom inte tillbaka till skolan förren 1 vecka innan skolavslutningen.     

    första året på gymnasiumet blev jag utfryst totalt.. hoppade av efter bara 3 månader..

    sen dess har jag alltid haft en känsla av att alla hatar mig, pratar bakom ryggen på mig.. 

    efter mobbingen, problem i familjen och övergrepp.. så mår jag helt okej

    har sambo, hund och önskan om barn nu, men är fortfarande osäker och har både depressioner, panikångest och socialångest..     
  • Anonym (kram)
    Äldre 5 Jun 11:48
    #24
    Anonym (Kille, 40 år) skrev 2012-06-04 17:44:45 följande:
    Imponerande hur många gemensamma nämnare det är.
    Haller med... Ar sa lattad over att jag inte ar ensam om att ha bestaende arr i sjalen.
Svar på tråden Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?