Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?
Idag mår jag helt okej på det hela men det har format mig och påverkat mig under hela livet och kommer fortsätta med det tills jag dör. Jag växte upp på en mindre bruksort och blev mobbad när jag började högstadiet. Jag var blyg och lite försiktig av mig som barn och tog aldrig mycket plats, men hade ändå en del vänner. Men jag var nog ändå ett lätt byte i skolan, jag sågs som den svaga och mesiga.Även om jag var kompis med alla andra killar i klassen så hade jag en ganska tydlig roll som den stod längst ner. Detta blev värre för varje år. Egentligen tror jag allt har att göra med att min familj var så annorlunda i det lilla samhället. Jag växte upp med min mamma som var ensamstående och hon var också lite utanför. Min mormor och morfar flyttade dit när min manna var rätt liten och när hon var i tonåren var hon lite stökig, inget överdrivit men i kanske lite mer än de andra. Hon flyttade runt lite och sen när hon blev gravid så flyttade hon hem till sina föräldrar. Då var hon även lite äldre än de andra småbarnsföräldrarna, men även där inget jättesensationellt. Så vi var aldrig riktigt inne i gemenskapen i samhället och jag vet att det gick en del prat om oss. Det här utanförskapet var något jag kände under hela min tid där.
Nåja, när jag började högstadiet så gick jag från att vara lite utanför till att vara ganska mobbad. När vi alla gick in i tonåren och klasser från olika skolor slogs ihop så platsade jag inte riktigt i någon av dom grupper som skapades. I början följde jag med dom vänner jag haft tidigare men där hade jag stämpeln som mes och stöttes snabbt ut, men jag lyckades vara kvar lite vid sidan om. Bara för att jag var så rädd för att bli helt ensam. Men egentligen var det ett dåligt beslut för jag fick väldigt mycket stryk och mobbades på olika sätt. Jag lyckades inte heller bli vän med någon annan, jag var liksom för kontaminerad med låg status för att någon skulle vilja ta i mig. Åren gick och det var inte roligt. Fick mer och mer stämpeln i samhället som han som var knäpp och konstig, konstig nog även av dom vuxna. Började få ett stort hat inom mig mot alla. Började gymnasiet och mobbningen fortsatte. Hamnade på samma skola som många av dom som mobbade mig mest. Dels för att jag hade intresse och fallenhet för det yrket och dels för att jag fortfarande inte hade vågat ta mig ifrån dom som mobbade. Jag såg dom fortfarande som mina vänner. I början av gymnasiet hände också några av dom sakerna som har påverkat mig mest, där mobbningen var som brutal. Både fysiskt och psykiskt.
När jag var 18 så fick jag ett sommarjobb på en annan ort genom en släkting. Jobbade i verkstaden på en industri hela sommaren och bodde hos min släkting. Där var jag helt okänd vilket var skönt, gubbarna på jobbet var snälla och dömde mig enbart efter mina kunskaper inom yrket. Vilket jag var rätt bra på. Träffade också ett par killar i min ålder som arbetade där och vi började bli vänner. Dom här killarna var skinheads och vad man idag kallar organiserade nazister. Men dom var snälla mot mig och behandlade mig på ett sätt som ingen annan än mina närmaste släktingar hade gjort. Vi hade också flera gemensamma intressen så vi kom ganska bra överens. Följde med dom på fester på helgerna och fick kontakt med andra skinheads som bodde närmare min ort. Jag var absolut inte helt öppen att jag var mobbad i skolan på något sätt var det som att dom märkte det och listade ut det själva. Men det var ingen som var elak mot mig pga det, tvärtom. Fanns även några andra som hade liknande bakgrund som mig. För första gången kände jag vänskap och gemenskap. Jag åkte hem efter sommaren och fortsatte med skolan. Men behöll kontakten med mina nya vänner och åkte då och då och hälsade på dom som bodde närmast mig. Vi började spela musik ihop och jag blev medlem i den förening de hade. Jag drog mig undan mer i skolan och höll mig ensam större delen av tiden. När skolan var slut så flyttade jag till en större stad ihop med några killar jag spelade musik tillsammans med. Sen blev det som det blev. Man kan väl säga att jag blev nationell som vi kallade det på heltid och höll på med det i många år. Vilket gav mig både positiva och negativa saker. Bland annat ett par fängelsestraff.
Idag har jag börjat ett nytt kapitel och lever väldigt annorlunda. Men om jag ska vara ärlig så hatar jag fortfarande det lilla samhälle som jag växte upp och alla som bor där. Tänker ofta på hur livet hade kunnat vara om allt hade börjat på ett annat sätt.
