Mattebegåvad ettagluttare

Jag är mattelärare och jag tycker det är roligt och ser det som en utmaning att kunna individanpassa matten i så stor utsträckning som möjligt!

För något år sedan hade jag en 10-åring från en av våra 4-6-skolor som hade matte tillsammans med mina 8:or och 9:or. Hans lärare upplevde att hon inte räckte till och kontaktade därför oss för att vi tillsammans skulle skräddarsy en dag/vecka på högstadiet som passade honom. Vi skickade sedan med honom lite läxor och uppgifter och böcker att jobba med de andra dagarna - han läste ma och NO hos oss, och övriga ämnen (där han var mer på samma nivå som sina jämnåriga kamrater) i sin vanliga klass. 

Men har läraren intresset (och kunskapen) så ska inte hon/han behöva flytta en elev för att den ska bli stimulerad på lagom och utvecklande nivå. Man ska inte heller behöva läsa ett annat område än övriga elever. Din son skulle t ex mkt väl kunna läsa om cirkeln under samma tid och lika länge som sina kamrater, men på en mer avancerad nivå. 

Tyvärr vet jag att ni troligen bör ligga på som föräldrar för att få det så bra som möjligt för ert barn...

Finns många bra matteböcker och böcker om matte av olika sorter och slag! Och många bra datorspel - Cheops och Chefrens pyramid t ex- Om killen vill ha lite kluringar att lura över mellan bollspel och annat så rekommenderar jag http://ncm.gu.se/node/6125 - Nationellt centrum för matematikutbildnings 'kängurumatte' på olika nivåer!

 

Det ska du göra tycker jag! Nu är förvisso skollag och läroplanen nya, men tidigare har ganska många 'matematiksvaga' barn 'slunkit igenom' obemärkta' och inte upptäckts förrän på högstadiet, eller numera möjligen på NP i år 5. Ju förr man ge dessa barn bra hjälp, desto bättre! Sedan är ju verkligheten som den är och tyvärr behöver man som förälder både ligga på för att barnet ska få optimal hjälp och förmodligen även vara beredd att bidra med egna insatser eftersom resurserna ofta är för små i skolan idag.

Viktigt är samtidigt att veta att ett barn med (i) matematiksvårigheter till viss del kan bli stjälpta av felaktig hjälp :/ Att tex börja med uppställningsalgoritmer med minnessiffror (för tidigt) kan hämma utvecklingen av taluppfattningen. Att säga 'när du multiplicerar med hundra ska du flytta decimaltecknet två steg är en klassiker, som förutom att det är en ren felaktighet att säga dessutom *i längden* är en tämligen värdelös minnesregel för en dyslektiker, och inget de kan bygga vidare på om de inte har förstått själva operationen som multiplikationen innebar.

Många uppgifter i många matteböcker är sedan rent ut sagt dåliga uppgifter och visar det sig att några av mina egna barn får matematiksvårigheter så kommer jag (förhoppningsvis i samarbete med deras lärare..) gå hårt fram med svarta tuschpennan och istället komplettera med annat material... Har de inga svårigheter så klarar de sig oavsett läromedel och lärare (men jag kommer nog inte kunna låta bli att peta i upplägget ändå..).

Här kommer ett sommarlovstips till 8-åringen; http://ncm.gu.se/media/stravorna/3/a/3A_tiokamraterpahog.pdf 'Tiokamrater på hög'
Brukar gillas! (NCMs 'Strävorna 11' rekommenderas annars överlag!)

Jag menade flytta bak förstås! (och det var inte den felaktigheten jag syftade på!)

Och nu såg jag att jag inte hade skrivit ordet 'fram' som jag trodde, så jag hade inte behövt rätta mig själv. Dags att gå o lägga sig kanske? :) Men innan jag går och lägger mig så sticker jag ut hakan och gör i parentesen ovan tillägget 'eller överhuvudtaget'

Godnatt! 

Intressant det du skriver om din son! Min förhoppning är också att han får verktyg som utvecklar sitt sätt att tänka. Det finns dock en risk för att verktygen skolan kommer att presentera istället kommer att hämma det. Kanske inte på din son, om han har kommit så långt redan - men var uppmärksam...

Jag gjorde en gång en undersökning i en år 7-grupp där en av uppgifterna de skulle lösa var 999 + 999 (och där jag försökte uppmuntra dem till att redovisa hur de tänkte). Endast en elev (av 26) tänkte som din son troligen gjorde i ett exemplet ovan, dvs gjorde ett överslag och tog bort.

Övriga elever ställde upp i algoritmer. De flesta räknade talsorter 900+900, 90+90 och 9+9. Några räknade med uppställning och minnessiffror; 9+9= 18, 8 där nere och 1 i minnet. 1+9+8 osv osv. De flesta fick rätt svar, men inte de mattesvaga för de rörde ihop det i slutändan.

Eleven som kunde tänka 'utanför lådan' och gjorde överslaget till 1000+1000 är en klipsk kille som enligt uppgift sovit sig igenom hela mellanstadiet (han sov sig sedan igenom högstadiet också, hehe) och *haka sticks ut igen* jag tror därmed att han klarade sig ifrån att bli 'hjärntvättad' i mångt och mycket.

En del lärare är bra på att låta eleverna tänka högt och prata om fördelar och nackdelar med olika huvudräkningsstrategier utifrån uppgiftens karaktär. Tyvärr blir de motarbetade av läroböckerna som sällan låter uppgiften välja strategi, utan de presenterar en strategi som man sedan utan eftertanke förväntas applicera överallt... Eller så presenterar de ngn fiffig strategi, men matar sedan ändå huvudsakligen på med tråkuppgifter á la 5678 + 347 som inte lockar till någonting (mer än att foga sig i algoritmerna, ta fram mobilräknaren eller drömma sig bort).

En annan gång intervjuvade jag ett gäng år 4 respektive 6-elever som bl a fick ett problem med kakor och påsar att lösa - hur många påsar behövs till 50 kakor om det ska ligga 6 i varje påse? ALLA år 4 elever löste uppgiften galant, på många olika sätt (åt upp överblivna kakor osv). INGEN av år 6-eleverna löste det. Varför? Jo, de hade just lärt jobbat med kort division men eftersom 6 inte får plats i 5 och det sedan inte gick jämnt ut så fastnade de...

Och inte många av mina år 8-elever kunde räkna ut 3/0,25, men nästan alla hade rätt när jag frågade hur många 0,25:or det behövs för att bygga upp en 3:a...

Oj, långt blev det. Ville ju mest komma fram till det jag redan har sagt - man kan stjälpa utvecklingen av taluppfattningen genom att hjälpa fel (och ojoj, så fel det hjälps runt om i våra skolor).

Skulle vara givande med ett större utbyte mellan stadierna på grund och sedan gy tycker jag, för det glappar ju rätt bra i övergångarna och sedan har vi inte samma syn på vad som ska prioriteras och vad som är bra verktyg och bra träning, även om läroplanerna bygger på varandra (fast er gamla tyckte jag nog aldrig riktigt byggde på vår gamla? Har inte kollat Gy11, men har fått för mig att kraven har hårdnat ytterligare, stämmer det?)

Gillar den här: :)

 

Talar du utifrån egen erfarenhet eller är du också lärare?

Så ser det inte ut på vår skola iaf. Vi jobbar rätt bra med de elever som har lättare för matten tycker jag! Alla våra elever räknar samma områden (i alla fall i år 7 och 8), men vi har flera olika arbetsscheman och dessutom görs individuella justeringar på dessa. Sedan jobbar vi alltifrån att de sitter själva till att vi jobbar i helklass.

Tråkigt att ni har det som ni har det på er skola =/

Hos oss kämpar vi med att försöka tillgodose allas behov, trots knappa resurser, och som ett led i det har vi faktiskt gjort det inpolitiskt korrekta och nivågrupperat matten. Nivågruppering i matte har inget stöd i forskningen (iaf inte i den jag har tagit del av) i form av bättre resultat, men för oss har det ändå fått några positiva effekter tycker vi. T ex så är det lättare för läraren att individanpassa när gruppen i alla fall är något mer homogen och både vi och eleverna upplever att alla har en chans att få komma fram. Nästan alla 'mattesvagare' deltar aktivt helgruppsdiskussioner nu och man kan låta deras funderingar ta upp lång tid, utan att det sitter ett annat gäng och tar över, går för fort fram eller börja tänka på annat. Och för de som vill spänna bågen lite extra i matten så finns nu en tydligare plats. 

Vi har dock upplevt en grupp som förlorat något på vår nivågruppering och de är 'mellangänget'. Även om placeringarna i grupperna är helt flytande så har vi inte fått så många kliv uppåt som vi hade hoppats på och vi har anat oss till att några i mellangruppen presterar lite mindre. Därför har vi nu provat att ha två typer av grupper. En grupp med två undervisande lärare och möjligheten att få mer hjälp med grunderna finns, och sedan tre grupper för resten av eleverna med en lärare/grupp. I dessa grupper så försöker vi sedan mata på med utmaningar där vi försöker få med även de som är lite mer osäkra. Vet inte vad utvärderingen av detta visade, gick på f-ledighet innan läsåret var till ända.

Tycker för övrigt inte att man bör se på matten i två delar som du föreslår. Men många jobbar just så med en indelning i ensamräkning och problemlösning i grupp, och då blir det lätt så som jag har beskrivit i exempel i inlägg ovan. Även "räkningen" borde behandlas så så många jobbar med problemlösningen - diskutera strategier och sätt att redovisa, motivera val av verktyg osv. Sedan finns det förstås mkt man kan göra själv och många elever vill också sitta själv, med så väl problemlösning som verktygsslipning!

 

(syftade på tidigare inlägg, och menade även din sons skola)

Vad i den svenska läroplanen avseende matematik är det du syftar på? Utveckla så är du snäll.

---

Angående läroböckers förträfflighet/brist på förträfflighet så säger jag, åh, om det ändå vore så lätt...!!

Jag har hört att andelen 'riktigt matematiksvaga' i Sverige har varit lika stor, oavsett om det varit läroplaner från 69, 80, 94 oac och oavsett lärare och trenden för tillfället (t ex mängdlära eller algoritmnötning). Däremot har nästa grupp varierat något i storlek. Tyvärr kan jag inte koppla detta till en källa här på nätet,  mendetta är hört på en föreläsning av nationellt centrum för matematikutveckling i Göteborg, i Skolverkets regi.

Vad är din källa på att dyskaluli inte existerar?