Åker ut mitt i natten... (lång)

Att man är "trött" är en så dålig ursäkt för att inte träffas. Tycker man om någon vill man vara med han/hon ändå, hatar den ursäkten verkligen. I ditt fall var det en riktigt dålig ursäkt med tanke på det han gjorde sen. Upprepas den här typ av beteende från honom så dumpa honom, tyvärr. Är du inte viktigare än nån tjej kompis så....

jag tycker det med men jag älskar honom ju! Hans föräldrar tycker inte om mig heller så det känns ju inte bättre.. Jag hörde ju att dom sa att han inte fick ta bilen till mig men han får åka bil med andra? Han får lixom åka bil med kompises bil men inte i sin egen...

Skulle ni träffa honom idag om han vill det? jag vet inte vad jag vill är så ledsen... Sitter med föräldrarna och skriker och gapar på vad han har gjort dom sa att om min kille hade ringt till mig hade dom kunnat hämta honom nu inatt men han ringde ju inte så... han kunde ju lixom berättat att han åkt av vägen och skulle stanna hos kompisen så jag var medveten om det...

Thussen: Anledningen till att dom inte gillar mig är jag inte helt säker på. Men dom tycker jag är bortskämmd (säger att jag är född med silversked i mun) Att jag är för smal (men du måste ju äta mera, du är för smal...) dom retar mig dom förolämpar mig men oftast då killen inte är med... När han är med brukar dom vara snälla, men det går inte en dag jag är där utan att dom säger någonting som sårar mig, som saker om min vikt... (jag är 170 lång och väger ca 53kg men jag har gått upp 12 kg sen vi blev tillsammans för över två år sen)

cinzano: Det är hans föräldrars bil men dom har en annan så pojkvännen får använda bilen hur mycket han vill, dessutom ska han få pengarna för den när den säljs (vilket är snart)

jo bebbe2006 jag håller med dig... Han har sagt förlåt nu men jag är fortfarande inte glad på honom...

Tack Thussen

än en gång behandlar han mig som skit! Igår lovade han mig att vi skulle träffas idag och att han skulle hoppa över träningen för min skull om jag ville. Nyss loggade han in på msn och säger att nu ska jag åka till min moster vilket han inte berättat för mig tidigare. jag blir arg och säger att "fy fan du skiter ju i mig hela tiden, vi skulle ses i fredags, men du kunde inte, vi skulle ses igår men det kunde du inte heller och nu kan du inte idag heller" Så säger han att "vi kan ses när jag kommer hem" och loggar ut... Jag ringer upp honom och säger "jag kan inte träffa dig ikväll" Han frågar varför och jag säger att jag är upptagen. "vi skulle ses idak, inte ikväll" säger jag och han säger att det inte spelar så stor råll och frågar varför jag inte kan ikväll. Då hittar jag på att jag ska ha myskväll med mina föräldrar och vi har planerat det ett tag bara för jag inte ville träffa honom ikväll. jag ville att han skulle välja mellan att träffa mig och sin moster så frågar jag honom "så varför är din moster viktigare än jag?" Hanns svar var "hon fyller ju år för fan" han har inte nämnt ett ord om det tidigare och i vanliga fall brukar jag få följa med på födelsedagarna osv. Han kunde lixom bjudit med mig också om det hade varit så...

Jag avslutede telefonsamtalet med "du är ju för fan dum i huvet" han hade nämligen sagt att jag är larvig som bara tjatar hela tiden på honom
Nu gråter jag som en stolle känns som att jag lika gärna skulle göra slut med honom för han får mig bara att må dåligt. Jag klarar inte det här mer, men jag älskar honom ju... det är så hämskt han behandlar mig som om jag inte finns, som om jag bara är en skugga...han kan aldrig träffa mig på mina vilkor utan bara när han känner för det... jag årkar inte mer vad fan ska jag göra?!

det känns som att jag lika gärna skulle kunna dö, finns ingenting här för mig ändå... jag har ingenting att leva för, vill bara bort här ifrån! Jag vill inte mera.. försöker komma på ett så smärtfritt sätt som möjligt men jag vet inte hur... jag vill i alla fall skada mig riktigt ordentligt, så han ska förstå att han har gjort mig illa

Jag vill inte dö, men jag vill inte leva

Men vi har varit tillsammans i över 2 år det ändras väl inte bara sådär?

Men jag kan inte lämna honom, jag älskar honom över allt annat. Jag kan inte se mig ha ett liv utan honom.
Jag har aldrig varit anorektiker men jag har väl varit på gränsen till att bli ett par gånger, men nu för tiden äter jag jätte mycket...
Det här är nog första gången som jag har hittat på en ursäkt till att inte vilja träffa honom, brukar alltid ha tid att träffa honom (har inte många vänner så jag sitter mest hemma om dagarna) Men jag funderar på att ignorera honom endel, visst jag kommer prata med honom om han ringer osv men jag ska inte ringa honom och så ska jag försöka umgås med kompisar mer än vanligt.

Om jag frågar honom vad han känner för mig, tror ni att jag kommer få ett ärligt svar? eller kommer han bara säga någonting för att göra mig nöjd? vad tror ni?

Inge kul att festa, och alla vänner jag har har jag lärt känna genom min pojkvän... eller jo jag har en kompis annars men han är intresserad av mig på ett annat sätt än vänskapligt... så det känns inte heller rätt... visst jag skulle kunna åka till våra gemensamma kompisar (dom bor ihop i ett kollektiv) men risken att han kommer dit är väldigt stor... lära känna människor är svårt, klarar inte av tjejer i min ålder, har typ brytit kontakten med alla. Ska dock träffa en tjej som jag inte sett på två år på tisdag, det kommer bli kul

men vart kan man hitta vänner då? man kan ju inte bara gå fram till någon på stan och börja prata, det är ju helt omöjligt... Jag har ett gymkort men tycker inte det är roligt att träna, har tränat 4 ggr på 6 månader...

17 år och bor i linköping

Ända personerna jag snackar med på nätet bor jätte långt här ifrån och dom skulle man aldrig kunna träffa, blir svårt då...

lunar och fl msn också men där träffar man ju inte folk...

men det är mycket som har hänt honom på sissta tiden så han mår inte så bra han heller. men jag ska inte försvara honom för jag tycker att det han gör är fel... Men det brukar ju inte vara såhär..

Skaffa dig lite egna aktiviteter. Kurser i några kul ämnen kanske? (finns ju allt från konst, musik och dans till klädsömnad, ekonomi och språk - något tycker du nog verkar lite intressant) Jag säger inte att du träffar jättebra vänner (sådana träffar man där man minst anar dem) men vanliga sociala kontakt behövs också. Det är ju bra att du pratar med dina föräldrar men några fler är inte fel. Finns det något föreningsliv kring något ämne som skulle engagera dig?
Undrar - inte illa ment även om jag förstår om det kan låta illa - har du för mycket ledig tid? Det låter nämligen som att du har för mycket tid och energi att fundera över den här killen och dina känslor runt honom.

Vad gäller vad killens föräldrar tycker, om de vill låna honom sin bil eller inte (vilket de har all rätt att neka honom), skit i det, det är inte relevant. Vad jag reagerar för (har ju bara vad du skriver att döma av) är att killen inte verkar anstränga sig för att behålla ditt intresse. Är för trött för att ta bussen tio minuter till dig men åker ut med en kompis. Talar om för dig precis innan han gör något att han har planer.
Självklart har han rätt att göra saker utan dig, och om han nu åkte i diket utan att skada sig var det väl bara bra att han inte ringde och störde dig med det mitt i natten. Jag talar om själva inställningen. Att ha respekt för gemensamma planer och varandras tid. Uppförandet du beskriver tyder inte på att han är så intresserad av dig.

Vad gäller vad du ska göra nu... Det är möjligt att det "funkar" med att spela svårtillgänglig. Själv är jag inte mycket för att spela spel. Jag skulle helt enkelt säga vad jag kände, att det känns tråkigt att han (ofta?) prioriterar kompisar framför dig och ännu tråkigare att han inte är rak - känner han inte för att träffas en kväll ska han väl kunna säga det.

Jo jag har nog för mycket ledig tid men jag orkar inte heller göra någonting på den. men jag vill inte gå någon kurs jag har tillräkligt med ämnen som det är, slutar mellan 16-17 varje dag så jag har inte tid för mer... jag har inga intressen heller så det finns ingenting sånt jag kan göra heller... Mina föräldrar kan jag inte prata med, min mamma går mig på nrverna,hon är sjukskeiven sen 3 år tillbaka och är hemma hela tiden. Min pappa bryr sig inte om mina problem om jag tar upp dom, jag vill gå till en psykolog och prata (inte pga pojkvännen utan pga mamma) Men jag får bara träffa kuratorer som inte hjälper ett piss dom säger typ "men hur skulle du vilja att allt var då" Och dom försöker inte ta reda på vart problemen kommer ifrån, tar mig inte på allvar...

Pojkvännen ska få bilen av sina föräldrar och han fick ta den igår när han skulle vara fylle chaffis åt sina vänner, trotts att det var lika halt då. Varje gång jag pratar med pojkvännen i telefon kommer föräldrarna in och börjar tjata på honom om att inte prata i telefon eller gör si gör så, så det slutar med att han inte får prata med mig. När jag hade varit utomlands en vecka och inte hade pratat med honom på hela tiden så ringer jagg när jag kommit hem en minut in på samtalet kommer hans mamma skrikande att "lägg på telefonen sofie ska prata med sin kille" så han va tvungen att lägga på... usch dom kan inte gilla mig mycket...

Jag vet att allt skulle bli bättre om han kunde flytta ifrån sina föräldrar för dom bestämmer allt när det gäller att träffa mig eller prata i telefon med mig, han får helt enkelt inte göra det. jag får inte sova där på vardagar (han måste ju sova då) men ibland på helger. Även om jag sover hos honom så sover han ju, jag somnar jätte tidigt...

Det härvar kanske inte direkt det du tyckte jag skulle svara på men jag ville ta med det här så ni förstår hur det är...

tack så jätte mycket! det där känns jätte bra att höra! känner igen mig totalt... men hur ska jag göra då? för att inte bara sitta hemma och vänta på honom, jag har ett gymkort men klarar inte av att gå iväg för att träna, har inte många vänner att umgås med och orkar inte ha med min syrra på stan, blir för jobbigt med henne... vill du tipsa mig om vad jag skulle kunna göra för att inte bara sitta hemma hela tiden? Måste taca en gång till känns så skönt att höra!

Är ni fortfarande tillsammans? och allt är bra nu?

åh så skönt det var att höra... 15 år är ju endel

Ska jag ta mig ut i vinterovädret med 20 minus... väntar nog till det är lite varmare och mindre halkrisk... det med mobilen är en total omöjlighet då min mamma är ett kontroll freak, hon får panik om hon inte får tag på mig (riktigt jobbigt)så mobilen måste jag ha med mig tyvärr...

Det men att ta en spa dag och åka till simhallen var en toppen idé den kommer jag nappa på garanterat! synd att det inte finns behandlingar där man skulle kunna göra, sola solarium låter också toppen!

om du kommer på fler tips tar jag gärna emot dom

kram på dig

*ler* Jag är jätte tacksam för det du tipsar om, jo jag borde ringa min mamma och säga det innan... Men jag vet inte riktigt art jag ska gå heller, bor mitt inne i stan. Går man åt ena håller så kommer man in till centrum, andra hållet ut till en stor väg går man åt nästa håll är det fullt med hus osv och fjärde hållet så bor min pojkvän... måste man typ ta bussen någonstans och traska runt där eller?

Tack för råden och jag ska försöka starta mitt nya liv nu
Kram

Försök att leta möjligheter i stället för svåriheter hördu Promenera kan man göra var som helst, det behöver inte vara jättevacker omgivning. Att du inte vill läsa någon pluggkurs på kvällen förstår jag om du går i skolan men det finns ju annat (dans, keramik sade väl någon och så vidare). Häng inte upp dig på om du gillar just de exemplen, det finns ju andra. Att du inte har tid till något efter skolan stämmer inte - du har ju tid till annat, eller hur? Om du vill alltså.
Tyvärr är det så att ju mindre man gör desto mindre energi får man. Ett "eget liv" behöver du vare sig du fortsätter vara kär i den här killen eller inte.

Det kan säkert vara så att din killes föräldrar inte gillar dig, eller att de tycker att han inte ska ägna så mycket tid åt en flickvän i hans ålder (om ditt intryck att de motarbetar er stämmer). Men det verkar ändå vara han som bestämmer om han vill träffa dig när han har tid. Får han inte prata i telefon med dig eller köra bil till dig så har han tydligen nära till dig att träffas *om han vill* trots att det blir lite mindre bekvämt. Självklart har föräldrarna mer att säga till om om han bor hemma hos dem och de påverkas av sena besök, telefonsamtal med mera, och han kanske till och med försörjs av dem(?) men han verkar ju kunna ta initiativ att ta sig ut och göra sådant han *vill* göra (eller?)

Det här med din mamma verkar besvärligt. Att du blev skickad till kurator är (tyvärr?) helt riktigt. Om du mår dåligt på grund av din mammas problem är det kuratorn som är rätt instans - de är de som tar "normala" livskriser etc. Psykologen är till för om du själv har någon (allvarligare) problematik. (Fast jag vet att man gör lite olika i olika landsting.)
Det här med din mammas kontrollbehov däremot. Förstår att du inte vill göra henne upprörd i onödan men hennes problem är faktiskt hennes egna. Det är fullt rimligt att en nästan myndig dotter ska kunna ta en promenad på eftermiddagen utan att behöva vara tillgänglig och det är *hennes* problem om hon blir orolig över det - det borde du kunna säga till henne. Vad skulle hon ha gjort för några år sedan innan mobiltelefonerna kom? Stängt in dig? Hur hade du tänkt göra om ett par år när du flyttar hemifrån?
Förstår att det inte är lätt att ändra en sådan situation över en natt. Just därför skulle du ha nytta av en (bra) samtalskontakt (kurator kanske ). Acceptera att hon är vuxen och att det är hennes problem, som inte verkar lösa sig inom någon nära framtid. Målet med *din* terapi kan inte vara att ändra *henne* (för det kan du inte, det borde hon jobba med själv) utan att skaffa dig ett förhållningssätt att hantera hennes beteende så att det fungerar för dig själv.