Pappan misshandlar barnen psykiskt, hjälp!!

Soc anmälan ska inte bara slängas runt hursom, TS tänk igenom allt ordentligt innan du ringer soc, min pappa är precis likadan och inte hade jag mått bättre av att någon ringde soc när jag var liten. Och jag vet att många var på gränsen till att göra det också. Är faktiskt otroligt glad att jag haft turen att slippa det...

Jag tycker verkligen att du ska sluta prata på det viset mot TS som faktiskt verkar ha mycket mer förnuft än du. Att starta en sådan process kan ge precis lika mycket "men för livet" om inte mer, beroende på vilken typ av människa barnet är. Tur att min mamma inte hade någon som du som lyckades övertala henne till att anmäla min pappa. Inte hade du fått något tack från mig kan jag säga dig.

Precis, man får tänka noga på vem det kommer att beröra och hur dom är som människor. Jag tycker vi har en väldigt bra relation med hänsyn till den han är. Jag har rätt kort stubin när det kommer till hans fjanteri, säger han nått jag inte gillar säger jag åt honom direkt, antigen får han vara snäll eller så slutar vi prata. Oftast blir han då sur och lägger på men det går över på nån minut. Igår pratade vi jättelänge om ingenting :)

Min lillebror är mer som du beskriver. Han tar åt sig. Och visst har det varit några tuffa år, främst i tonåren, men nu har dom det oftast bra, bråkar ibland. Tror absolut min bror hade haft det BÄTTRE om min pappa var "normal", men hur vet man att det ens är ett alternativ? Min pappa har varit så i 55år, mot alla.. familj, vänner, chefer, kollegor osv (han kanske inte kallar chefen ful men samma attityd i alla fall). KANSKE hade professionell hjälp hjälpt men jag tror nästan inte det, inte i just hans fall i alla fall. Och jag tror definitivt inte vi hade haft det bättre om vi inte als fått träffa honom.

Jag menar inte att du INTE ska försöka skaffa hjälp, utan bara att du ska tänka väldigt noga först. Tar soc upp ett ärende så tror jag inte dom släpper det bara för att mamman sedan ändrat sig. Dom tar sina egna beslut tills dom tycker situationen är bra igen...

Ja säg du, han både kallade oss hemska saker, och slog oss, och kastade ut oss från huset halvnakna mitt i vintern, och låste ner oss i källaren (och hotade låsa in oss i skjulet utomhus istället om inte min 2åriga lillebror slutade gråta) osv osv osv. Och detta t.o.m. idag. Jag blir 22 i år. Min bror är 20.

Det hade definitivt varit bättre om hon fick träffa pappan utan att bli kallad värdelös, men det är inte helt säkert att det är möjligt. OM nu TS har turen att soc nöjer sig med att han får gå på nån slags terapi, och det sen inte hjälper, vad händer då? Antigen så är vi tillbaka på ruta 1 eller så försöker soc hitta andra "lösningar". Och dessa kanske innebär att flickan inte får träffa pappa als. Det enda jag säger är att TS ska tänka över saken ordentligt först, för det är det man riskerar. Och i dina tidigare inlägg får du bara soc att känna sig som en hemsk mor när hon faktiskt är en väldigt bra mor som tänker på det negativa som kan komma ur båda alternativen.

*bara TS att* ska det självklart stå.

Ja det hade ju varit bättre, som jag sagt innan så tycker jag inte att TS ska sitta hemma och skita i saken, utan att hon ska TÄNKA ordentligt innan hon gör nånting, för JAG var i samma sits som hennes barn och JAG hade inte mått bättre av att inte träffa min pappa als. Det kanske är bättre för många barn men jag VET att det inte är bättre för alla. Vilket är anledningen jag började skriva här, för att visa att det inte alltid är svart och vitt och att man måste vara väldigt noga med vad man gör. Mitt liv hade inte varit i närheten av det det är idag om jag inte haft min pappa, och jag är sjukt nöjd med mitt liv och mig själv. Jag har bokstavligen tackat min mormor för att hon lät bli att ringa även om hon ville.

Precis så det är med min pappa nu ;) Stackaren är så ledsen och klagar till min mamma över att jag bara pratar med henne och inte honom, men jag pratar mer än gärna med honom när han är snäll, han väljer ju själv att spotta ur sig massa dumheter hela tiden så jag lägger på! (Dom bor utomlands alltså pratar vi bara i telefon eller Skype.)

Ja det var jag. Jag kommer ihåg 3 tillfällen från när jag var liten då jag trodde min pappa skulle åka till polisen. En gång trodde jag min mormor skulle anmäla honom, men så fort jag förstod att jag sagt nått dumt lyckades jag ljuga mig ut det så hon inte skulle ringa. En annan gång var det för han sparkade på en bil som höll på att köra på min bror men lika ledsen blev jag för det, polisen kom dit och jag stod med min mamma och grät och grät för jag trodde dom skulle ta honom. Sista gången var det skolan som jag tror var nära på att anmäla honom. Dom kallade in min mamma för att prata med henne, slutade med att dom fick lämna mig och gå i ett separat rum och prata för jag blev helt hysterisk när jag förstod vad det handlade om. Jag hade ritat och skrivit om massa han hade gjort i min dagbok, man skulle ju skriva vad man gjort dagen innan så hade jag suttit ute i ladan för att han sparkat ut mig så var det ju det jag ritade. Och när man skulle rita vad man var mest rädd för, då ritade jag en bild på när jag och min bror gömde oss från honom. 

När jag blev lite äldre sa flera av mina kompisar åt mig att ringa polisen. Och jag tänkte ofta på det, jag visste ju att han inte fick lov att göra som han gjorde, men jag vågade aldrig riskera att polisen skulle ta honom ifrån oss, jag ville ju bara att han skulle vara snäll, inte åka till fängelset. (Som liten visste jag inget om soc osv utan det var polisen och sen fängelset som gällde, för det är olagligt att slå barn.)

Som tonåring, tänkte jag DEFINITIVT på att anmäla honom, och hotade med det ofta. Men det gick bara inte. Jag vill inte att han ska bli anmäld helt enkelt. Och det har jag aldrig. Han får ju lida nu när vi är vuxna istället :/'

Och igen, jag har ALDRIG sagt att TS inte ska göra något. Det ENDA jag har sagt är att det KAN finnas dåliga konsekvenser även där och att hon borde tänka igenom allting ordentligt innan hon gör något. Och att det inte MÅSTE vara värre för barnet att vara kvar i situationen. Självklart vet jag inte om jag är den ENDA i världen som tycker som jag, det kanske jag är, men man måste tänka på alla alternativ. Och ingen av oss vet hur hennes dotter är.

Ja det kan ju inte jag säga jag känner inte barnen i fråga. Det enda jag säger är att det inte MÅSTE var bättre att inte få träffa honom als. För mig hade det INTE varit det. Jag vet inte om jag hellre sluppit. Jag hade definitivt hellre min bror slapp det för han tar åt sig, men jag hade inte hellre min bror behövt leva utan min pappa helt. Snäll pappa ja, ingen pappa nej. För mig är det annorlunda eftersom jag känner, och min mamma håller med, att detta har format mig som människa och jag är sjukt nöjd med hur jag blivit... kanske hade jag blivit lika bra om han blivit snäll men det är jag inte als säker på så jag hade nog inte vågat riskera det om jag hade valet att gå tillbaka. Jag hade haft det precis som det var om jag fick leva om livet :)

TS skriver ju tydligen i texten du citerat "under alla år vi var tillsammans", ingenting om innan dess. Och jag har följt tråden sen början och kommer inte ihåg att TS skrivit hur länge hon och exet varit tsms innan de skaffat barn ihop. Ingenting als som säger att hon måste ha vetat om det innan.

Värsta fiende är väl att överdriva? TS har ju själv sagt att dottern blivit helt förtvivlad för att hon var tvungen att LÄMNA pappan, och att hon avgudar honom och hade mått dåligt om hon inte fick träffa honom men syskonen fick. Det är väl snarare bevakat umgänge (eller vad det nu heter) som är målet om jag förstått allting rätt?

Oj haha tidigt på morgonen ännu ;)