Svenska tjejer - ett socialt förfall

Jag minns en underbar dam från Japan som besökte min familj när jag var i tonåren. Hon var akademiker och berättade med uppenbar sorg att hon inte hade barn (eler man) eftersom hon av traditionella skäl inte hade kunnat ha kvar sitt arbete om hon hade bildat familj. Då hade hennes roll varit att i första hand vara fru, mamma, uppassning för hans mamma samt hushållsassistent - ungefär. Och det hade inte alls passat sig att ha kvar jobbet (jag fick intrycket att det kanske kunde ha gått om hon bara inte hade haft ett chefsjobb, men hon förklarade inte detta i detalj).

Även i Sverige finns det rester av detta sätt att tänka. Rejäla rester. När jag berättar att jag har många barn så utgår ALLA ifrån att barnen och hemmet tar upp all min tid. Nu råkar det vara så att det mestadels har varit jag som jobbat och maken som tagit större delen (sådär en 80%) av arbetet med barn och hushåll, men det utgår ingen ifrån och det är inte ens alltid jag blir trodd om jag förklarar detta. Ganska irriterande att vara ett undantag bara för att jag är kvinna och inte i första hand ägnar mig åt barn, make och hushåll. 

Ni som pratar om övergivna barn som får problem för att mamma jobbar bör kanske betänka att en annan riskprofil är barn med en underkuvad mamma.

Dominant pappa, kuvad mamma, typiskt resultat: Adolf Hitler. 

Barnpsykologin visar tydligt på att det optimala för barn är:

En harmonisk familj där båda föräldrarna bestämmer.
Arbetstider som gör att båda föräldrarna hinner och orkar med att vara med sina barn (inget litet barn borde gå heltid på dagis) 
En uppväxt utan våld
Utrymme nog att utvecklas som individ 
Syskon eller mycket nära kontakt med jämnåriga barn
Husdjur
Inga separationer
En uppväxt utan droger
Kreativ uppmuntran
Tillräckliga sömntimmar

För mig är detta inte en jämställdhetsfråga utan en fråga om barnens väl och ve. Om vi envisas med att bygga ett materialistiskt samhälle där båda föräldrarna "måste" jobba och nästan alla "bra" jobb är heltid, då kommer barnen i kläm men detta är inte för att mamma jobbar utan för att båda föräldrarna är stressade, trötta och frånvarande. Om vi gjorde det lättare att vara förälder (oavsett kön) utan att jobba ihjäl sig så skulle vi investera i ett mer harmoniskt samhälle med betydligt färre ungdomsbrott och drogproblem.

 

Är du allvarlig?

Kvinnor blir övergivna även i länder där deras ställning är på botten, mätt i frihet och jämställdhet. Kvinnor blev övergivna förr här också och då stod de ofta helt utan rättigheter, trygghet och försörjning. 

Är du så naiv att du tror att alla män är bra män som aaaaldrig skulle titta efter en yngre eller snyggare kvinna bara frugan "ställer up" och sköter sig? Herrejösses.

Totalt osant. Har personligen känt inte mindre är tre alkoholister som började dricka som vuxna. Två av dem var helnyktra fram till 25 respektive strax över 40.

Människor förändras faktiskt genom livet - ibland till det bättre, ibland till det sämre. ALLT är inte barndomsupplevelser och uppväxt utan man påverkas faktiskt av saker som händer senare också - både bra och dåliga saker, sorg, nya möjligheter, svek, att man byter miljö, sjukdom, att man får sparken, samhällsförändringar ... 

 Du verkar tro att både känsloliv och praktiskt liv på något sätt är statiskt. Ärkefreudianskt på något sätt. Är man bara snäll blir man aldrig lämnad, är man våldsam har man varit det sen man var liten, osv. Har du själv i vuxen ålder verkligen inte gått igenom en enda kris som du inte orsakat själv?

Suck.

Många i den här tråden verkar ha en totalt idylliserad bild av kärnfamiljen där den skötsamma mannen jobbar, den rara makan sköter hemmet och de trygga barnen leker på gården.

I verkligheten såg/ser det ju inte riktigt ut så.

Utan medbestämmande är man helt utlämnad till sin partners goda omdöme. Om han inte har ett sådant, då?

Tänker på en numera avliden ingift släkting, född i början av förra århundradet. Gifte sig tidigt med en man som hennes far beundrade. Mannen var äldre än hon och konstnär. Själv hade hon också konstnärliga anlag men hon var ju kvinna så det blev inget av hennes skapande, däremot ansågs hon lämplig som konstnärsfru.

Maken tjänade ibland inget, ibland en hel del. Huvuddelen av pengarna gjorde han av med på nöjen och kvinnor. Hans fru fick försöka hitta ströjobb för att inte svälta och för att kunna sköta deras gemensamma hem (som han fullkomligt struntade i, men var det inte välskött slog han henne. Det gjorde han ibland ändå, kanske för att han hade rätt att göra det - måste ju vara skönt att göra sig av med frustrationerna från övriga livet, och att slå hustrun var ju gratis, hans rättighet, enligt vissa hans skyldighet rentav).

Hon fick slita, lida, och tigande se på när han skaffade sig den ena älskarinnan efter den andra. Mitt i detta hade hon två barn som hon hade allt ansvar för men ingen makt över, för makten var ju helt och hållet makens. Uppfostrad att vara lojal och trogen familjen (hon var tyska) så funderade hon inte ens på att lämna honom. 

Förrän hon kom till Sverige. Här var tongångarna lite andra, det var inte lika självklart att hustrun var makens ägodel, knähund och hushållsslav. Dessutom var barnen nu större.

Nu var det ju visserligen inte lätt för en outbildad kvinna utan några egentliga meriter att få jobb, men hon fick i alla fall ett fabriksjobb som hon höll fast vid till pensionen. Och även om hon oftast hade det rätt knapert så slapp hon i alla fall misshandeln, förnedringen och den extra bördan som maken innebar. 

Det här var inget ovanligt kvinnoöde - tyvärr förmodligen vanligare än den där vackra bilden av en amerikansk 50-talsfamilj där kvinnan bakar och mannen röker pipa och alla är lyckliga livet ut.