Anonym

Äldre 18 Jun 21:51

41 svar

Är det ens möjligt??

Jag har separerat från mina barns pappa. Jag har dem på heltid, vilket vi båda är överens om. Barnen träffar pappan 1-2 ggr/v och då ca 2-4 timmar per gång.
Jag kommer inte härifrån (inte pappan heller men han har nog mer umgänge här än jag) och eftersom jag har NOLL hjälp från någon angående barnen så börjar det bli rätt tärande. Jag har lust att flytta närmre min släkt men de verkar ju vara omöjligt om man har barn med någon!

Jag har enskild vårdnad så rent juridiskt kan jag ju flytta men jag är rädd att pappan ska ställa till "trubbel" och gå till rätten.
I nuläget vill han inte ha barnen mer men vem vet??

Jag känner mig helt låst. jag tar ALLT ansvar men ändå så är jag låst där jag är och får bli helt ensam bara för att han ska träffa dem några timmar!

Finns det NÅGON möjlighet att flytta?? jag blir så hemskt frustrerad att han inte vill ha barnen mer än några timmar men dessa timmar gör att jag är fast här!

h8him

Äldre 20 Jun 09:20

#11

Anonym skrev 2012-06-20 09:16:30 följande:

pappan har psykiskt sjukdom

Okej, och hur påverkar det hans liv i det stora hela? Klarar han av att arbeta/studera? Har han ett socialt liv? Har barnen umgängesstöd när de är med honom?

Varför anser du att umgänge en gång per månad skulle vara tillräckligt? Sen undrar jag hur det kommer sig att du oroar dig för en ev. stämning om du nu vet att pappan är för sjuk pga sin psykiska sjukdom för att kunna ha barnen så mycket som han har dem idag eller mer.

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 Jun 09:29

#12

h8him skrev 2012-06-20 09:20:41 följande:

Okej, och hur påverkar det hans liv i det stora hela? Klarar han av att arbeta/studera? Har han ett socialt liv? Har barnen umgängesstöd när de är med honom?

Varför anser du att umgänge en gång per månad skulle vara tillräckligt? Sen undrar jag hur det kommer sig att du oroar dig för en ev. stämning om du nu vet att pappan är för sjuk pga sin psykiska sjukdom för att kunna ha barnen så mycket som han har dem idag eller mer.

Jag oroar mig inte, jag misstänker att han inte tänker göra det men självklart finns det i tankarna så jag inte står där flera mil bort och sedan måste flytta tillbaka igen och flytta på barnen ytterligare en gång. Vore väl väldigt obegåvat att inte ha den tanken och fundera över alla tänkbara alternativ eller??

För att barnen inte vill träffa honom ens nu...så därför tror jag att en gång i månaden skulle räcka, givetvis om man har möjlighet så skulle de få träffa honom så ofta det går!! Jag är inte den som är den.

Just nu känns det dock jävligt orättvist. Han tycker det är ok att träffa barnen ett par timmar när det passar honom. Jag sliter arslet av mig och håller på att klappa ihop. Då har barnen INGEN förälder!! Ska jag stanna och också få en psykisk diagnos i form av depression eller utmattningssyndrom för att pappan ska ha barnen i ett par timmar MOT barnens önskan för att det bara SKA vara så?? Känns inte helt ok faktiskt.

Nja är svaren på alla dina frågor. Han har ett jobb (vill inte gå in på detaljer) där han kan styra tiderna väldigt mkt sjläv. Ibland kommer han den tid han ska, ibland sover han 2 timmar extra. Han är otrevlig mot kunder och han beter sig allmänt otrevligt mot folk. Det sociala är nästan nada. Han har en flickvän som han träffar sporadiskt när han orkar men annars inget umgänge.

Jag är alltid med när han träffar barnen för helt plötsligt kan han dra. Sist fick han helt plötsligt nog och drog efter 2 timmar för att han inte orkade mer.

h8him

Äldre 20 Jun 09:36

#13

Anonym skrev 2012-06-20 09:29:27 följande:

Jag oroar mig inte, jag misstänker att han inte tänker göra det men självklart finns det i tankarna så jag inte står där flera mil bort och sedan måste flytta tillbaka igen och flytta på barnen ytterligare en gång. Vore väl väldigt obegåvat att inte ha den tanken och fundera över alla tänkbara alternativ eller??

För att barnen inte vill träffa honom ens nu...så därför tror jag att en gång i månaden skulle räcka, givetvis om man har möjlighet så skulle de få träffa honom så ofta det går!! Jag är inte den som är den.

Just nu känns det dock jävligt orättvist. Han tycker det är ok att träffa barnen ett par timmar när det passar honom. Jag sliter arslet av mig och håller på att klappa ihop. Då har barnen INGEN förälder!! Ska jag stanna och också få en psykisk diagnos i form av depression eller utmattningssyndrom för att pappan ska ha barnen i ett par timmar MOT barnens önskan för att det bara SKA vara så?? Känns inte helt ok faktiskt.

Nja är svaren på alla dina frågor. Han har ett jobb (vill inte gå in på detaljer) där han kan styra tiderna väldigt mkt sjläv. Ibland kommer han den tid han ska, ibland sover han 2 timmar extra. Han är otrevlig mot kunder och han beter sig allmänt otrevligt mot folk. Det sociala är nästan nada. Han har en flickvän som han träffar sporadiskt när han orkar men annars inget umgänge.

Jag är alltid med när han träffar barnen för helt plötsligt kan han dra. Sist fick han helt plötsligt nog och drog efter 2 timmar för att han inte orkade mer.

Så pappan har depression eller utmattningssyndrom menar du? Eller missuppfattar jag dig? Har han varit sjuk länge? Får barnen något stöd från t.ex en anhöriggrupp till psykiskt sjuka eller liknande?

Det låter absolut som en knepig situation men har du försökt prata med pappan om en ev. flytt? Har ni varit till familjerätten?

Kommer du att flytta så långt att det blir omöjligt för barnen att ha umgänge med sin pappa med tanke på att han bara orkar 2-4 timmar per gång? Hur gamla är barnen egentligen?

Kjell2

Äldre 20 Jun 09:40

#14

Anonym skrev 2012-06-20 09:29:27 följande:

Jag oroar mig inte, jag misstänker att han inte tänker göra det men självklart finns det i tankarna så jag inte står där flera mil bort och sedan måste flytta tillbaka igen och flytta på barnen ytterligare en gång. Vore väl väldigt obegåvat att inte ha den tanken och fundera över alla tänkbara alternativ eller??

För att barnen inte vill träffa honom ens nu...så därför tror jag att en gång i månaden skulle räcka, givetvis om man har möjlighet så skulle de få träffa honom så ofta det går!! Jag är inte den som är den.

Just nu känns det dock jävligt orättvist. Han tycker det är ok att träffa barnen ett par timmar när det passar honom. Jag sliter arslet av mig och håller på att klappa ihop. Då har barnen INGEN förälder!! Ska jag stanna och också få en psykisk diagnos i form av depression eller utmattningssyndrom för att pappan ska ha barnen i ett par timmar MOT barnens önskan för att det bara SKA vara så?? Känns inte helt ok faktiskt.

Nja är svaren på alla dina frågor. Han har ett jobb (vill inte gå in på detaljer) där han kan styra tiderna väldigt mkt sjläv. Ibland kommer han den tid han ska, ibland sover han 2 timmar extra. Han är otrevlig mot kunder och han beter sig allmänt otrevligt mot folk. Det sociala är nästan nada. Han har en flickvän som han träffar sporadiskt när han orkar men annars inget umgänge.

Jag är alltid med när han träffar barnen för helt plötsligt kan han dra. Sist fick han helt plötsligt nog och drog efter 2 timmar för att han inte orkade mer.

Du fixar ett fastställt umgängesschema via FR innan flytt. Därefter flyttar du och följer schemat. Om pappan sen inte vill ha umgänge under sina tider är det hans ansvar.

Det finns en väg frammåt i detta. Du måste bara börja ta tag i det.

Pippilångstrump

Äldre 20 Jun 09:44

#15

Om du flyttar så kommer han inte kunna få dig och barnen tillbaka, barnen bor hos dig, du har ensam vårdnad om dem och därigenom rätt att flytta om du vill, utan att fråga om lov.

Du får inte det stöd och hjälp du behöver och önskar flytta, han kan inte ta hand om barnen mer. Men även utan detta kommer ingen rätt tvinga dig flytta tillbaka. Där emot kan de döma till umgänge och då mest specificerad med dagar och datum.

vad vill du? Vill du flytta? Eller vill du hellre bo kvar och ha hjälpen där? Tycker att om det är det senare så får du helt enkelt säga det till honom, antingen får du ta ett större ansvar annars måste jag flytta, för jag behöver mer stöd än det jag har idag.

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 Jun 09:46

#16

Nä det har han inte. Det jag menar är att det också är psykiska diagnoser och då har de TVÅ föräldrar med psykiska diagnoser som inte kan ta hand om sina barn!! Jag vill inte att mina barn ska ha två sjuka föräldrar jag vill att jag ska behålla förnuftet och inte bli utmattad och kunna ta hand om mina barn på ett bra sätt och försöka hjälpa barnen att VILJA träffa sin pappa.
Han har varit sjuk sedan han var barn.

Nä pappan vägrar gå iväg. Han har varit på utredning så han har diagnoser (vill inte gå in på vilka men det är 3-4 st) men han vill inte gå i nån terapi utan hoppas det ska bli bra av sig själv.
Han vill inte att jag flyttar, flytten är ca 40 mil.
Dock gör han ingen större ansträngning för att försöka bli bättre. Jag har försökt prata med honom och säga att han måste ta hjälp så han kan ha barnen mer annars så kommer jag inte orka OCH givetvis för barnens skull, att de ska ha en bra relation med sin pappa.

Han kommer ju inte kunna ha den 2-4 timmar, eller det kan han väl om jag åker med dem varannan helg och tar in på nåt vandrarhem eller liknande...

Barnen är i tidig skolålder samt förskoleålder. Jo jag VET att de inte vill vara hos sin pappa för de har mått skit varje gång. Vi har hållit på i 1,5 år så här nu och barnen kan inte sova, de får utbrott, de skriker och gråter när de ska dit, de ber om att få åka hem när de är hos pappan, de säger att de hatar sin pappa och vill att han ska dö osv så jag VET att de inte vill vara där. De säger detta rätt ut till pappan också så det är inte något de bara säger hos mig. jag försöker verkligen att peppa dem att åka för jag vet ju att han älskar dem och de älskar honom innerst inne men det skär i hjärtat när de gråter i timmar när de ska dit och sedan mår dåligt i 1 v efteråt när de varit där och pratar om saker han sagt och gjort när de varit där som de mått dåligt av.
Dessutom så är de inte säkra där, tyvärr, så det är också en stor aspekt till att de inte ska vara där nån längre tid.Varför vill jag inte gå in på här.

h8him

Äldre 20 Jun 09:48

#17

Pippilångstrump skrev 2012-06-20 09:44:48 följande:

Om du flyttar så kommer han inte kunna få dig och barnen tillbaka, barnen bor hos dig, du har ensam vårdnad om dem och därigenom rätt att flytta om du vill, utan att fråga om lov.

Du får inte det stöd och hjälp du behöver och önskar flytta, han kan inte ta hand om barnen mer. Men även utan detta kommer ingen rätt tvinga dig flytta tillbaka. Där emot kan de döma till umgänge och då mest specificerad med dagar och datum.

vad vill du? Vill du flytta? Eller vill du hellre bo kvar och ha hjälpen där? Tycker att om det är det senare så får du helt enkelt säga det till honom, antingen får du ta ett större ansvar annars måste jag flytta, för jag behöver mer stöd än det jag har idag.

Riktigt så fungerar det inte. Även om man har enskild vårdnad så får man inte inskränka umgänget genom en flytt. Man kan bli stämd och den andra föräldern kan få både vårdnad och boende för barnen om man skiter i skyldigheten att främja barnens umgänge med den andra föräldern.

Det är därför man ska göra som Kjell2 skrev att man ska ha ett fastställt umgängesavtal innan man flyttar och sen se till att man följer det, utan inskränkningar pga flytten.

Kjell2

Äldre 20 Jun 09:49

#18

Anonym skrev 2012-06-20 09:46:09 följande:

Nä det har han inte. Det jag menar är att det också är psykiska diagnoser och då har de TVÅ föräldrar med psykiska diagnoser som inte kan ta hand om sina barn!! Jag vill inte att mina barn ska ha två sjuka föräldrar jag vill att jag ska behålla förnuftet och inte bli utmattad och kunna ta hand om mina barn på ett bra sätt och försöka hjälpa barnen att VILJA träffa sin pappa.
Han har varit sjuk sedan han var barn.

Nä pappan vägrar gå iväg. Han har varit på utredning så han har diagnoser (vill inte gå in på vilka men det är 3-4 st) men han vill inte gå i nån terapi utan hoppas det ska bli bra av sig själv.
Han vill inte att jag flyttar, flytten är ca 40 mil.
Dock gör han ingen större ansträngning för att försöka bli bättre. Jag har försökt prata med honom och säga att han måste ta hjälp så han kan ha barnen mer annars så kommer jag inte orka OCH givetvis för barnens skull, att de ska ha en bra relation med sin pappa.

Han kommer ju inte kunna ha den 2-4 timmar, eller det kan han väl om jag åker med dem varannan helg och tar in på nåt vandrarhem eller liknande...

Barnen är i tidig skolålder samt förskoleålder. Jo jag VET att de inte vill vara hos sin pappa för de har mått skit varje gång. Vi har hållit på i 1,5 år så här nu och barnen kan inte sova, de får utbrott, de skriker och gråter när de ska dit, de ber om att få åka hem när de är hos pappan, de säger att de hatar sin pappa och vill att han ska dö osv så jag VET att de inte vill vara där. De säger detta rätt ut till pappan också så det är inte något de bara säger hos mig. jag försöker verkligen att peppa dem att åka för jag vet ju att han älskar dem och de älskar honom innerst inne men det skär i hjärtat när de gråter i timmar när de ska dit och sedan mår dåligt i 1 v efteråt när de varit där och pratar om saker han sagt och gjort när de varit där som de mått dåligt av.
Dessutom så är de inte säkra där, tyvärr, så det är också en stor aspekt till att de inte ska vara där nån längre tid.Varför vill jag inte gå in på här.

Gå till familjerätten, fixa ett fastställt schema där. Funkar inte det ta det via tingsrätten. Flytta sen och följ schemat!

h8him

Äldre 20 Jun 09:54

#19

Anonym skrev 2012-06-20 09:46:09 följande:

Nä det har han inte. Det jag menar är att det också är psykiska diagnoser och då har de TVÅ föräldrar med psykiska diagnoser som inte kan ta hand om sina barn!! Jag vill inte att mina barn ska ha två sjuka föräldrar jag vill att jag ska behålla förnuftet och inte bli utmattad och kunna ta hand om mina barn på ett bra sätt och försöka hjälpa barnen att VILJA träffa sin pappa.
Han har varit sjuk sedan han var barn.

Nä pappan vägrar gå iväg. Han har varit på utredning så han har diagnoser (vill inte gå in på vilka men det är 3-4 st) men han vill inte gå i nån terapi utan hoppas det ska bli bra av sig själv.
Han vill inte att jag flyttar, flytten är ca 40 mil.
Dock gör han ingen större ansträngning för att försöka bli bättre. Jag har försökt prata med honom och säga att han måste ta hjälp så han kan ha barnen mer annars så kommer jag inte orka OCH givetvis för barnens skull, att de ska ha en bra relation med sin pappa.

Han kommer ju inte kunna ha den 2-4 timmar, eller det kan han väl om jag åker med dem varannan helg och tar in på nåt vandrarhem eller liknande...

Barnen är i tidig skolålder samt förskoleålder. Jo jag VET att de inte vill vara hos sin pappa för de har mått skit varje gång. Vi har hållit på i 1,5 år så här nu och barnen kan inte sova, de får utbrott, de skriker och gråter när de ska dit, de ber om att få åka hem när de är hos pappan, de säger att de hatar sin pappa och vill att han ska dö osv så jag VET att de inte vill vara där. De säger detta rätt ut till pappan också så det är inte något de bara säger hos mig. jag försöker verkligen att peppa dem att åka för jag vet ju att han älskar dem och de älskar honom innerst inne men det skär i hjärtat när de gråter i timmar när de ska dit och sedan mår dåligt i 1 v efteråt när de varit där och pratar om saker han sagt och gjort när de varit där som de mått dåligt av.
Dessutom så är de inte säkra där, tyvärr, så det är också en stor aspekt till att de inte ska vara där nån längre tid.Varför vill jag inte gå in på här.

Vad menar du med att han inte kommer att kunna ha dem om du flyttar? Är tanken med flytten att umgänget ska upphöra?

När det gäller barnen så låter det som om umgängesstöd skulle kunna vara bra, så att de inte riskerar att fara illa under umgängen.

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 Jun 10:02

#20

h8him skrev 2012-06-20 09:54:59 följande:

Vad menar du med att han inte kommer att kunna ha dem om du flyttar? Är tanken med flytten att umgänget ska upphöra?

När det gäller barnen så låter det som om umgängesstöd skulle kunna vara bra, så att de inte riskerar att fara illa under umgängen.

NÄ jag har aldrig sagt att umgänget ska upphöra. Jag sa ju att han skulle ha dem en gång i månaden fre- sön, ev kan man väl tänka sig varannan helg men jag tror i nuläget inte att barnen vill det och jag tror inte heller han accepterar nåt annat stöd än från mig faktiskt då han inte riktigt har sjukdomsinsikt. Han har det till viss del men andra delar ser han inte riktigt hans problem, tyvärr.

Är det ens möjligt??

INNEHÅLL