Dum mot sin pappa

Hej!
Din sambos lille 4 1/2 åring har mycket att lära sig och mycket att smälta som är svårt även för oss vuxna. Det låter som om han kämpar på med sin uppgift och sina försök att klarlägga vem som hör till och vem som inte hör till. Han vet ju av erfarenhet att en mamma och en pappa kan sluta att älska varandra och att leva tillsammans. Hur ska han då veta att nästa som lovar och älskar och är snäll ska fortsätta att vara det. Hur ska han veta att pappa inte lämnar honom. Allt detta far runt i huvudet på små barn. Och det de är uppfyllda av jobbar de med på olika sätt. Ett sätt är att se vad man själv kan bestämma. Är det t ex så lätt som att säga att man inte vill ha en pappa, blir man av med honom då? I detta ligger både en önskan att ta makten över sitt liv och bestämma själv, men också en rädsla att bli lämnad.
Medan kampen pågår kan ni bara finnas där och vara de pålitliga vuxna ni är och bekräfta det utan att ge efter för hans utspel om att han inte vill ha någon pappa.
Säg inte att han inte får säga så, för han kanske känner så just då, men ni ska säga att han har en pappa även om han inte vill just nu och den pappan sitter i soffan och längtar efter honom.
Detta innebär att ni ska lyssna på och bejaka hans känslor, hur tokigt det han säger än låter, men ni ska ge den verkliga versionen också. 
Fortsätt att älska honom och ge honom tid så kommer utspelen att minska. Men visa också att du är en vuxen person som har rätt att bestämma en hel del saker både tillsammans med hans pappa och alldeles själv. Ni två måste skapa en egen relation tillsammans och det låter som om det är det han håller på med.
Lycka till!
Margit Ekenbark